Alla andra år hade jag haft mild panik just nu. Jag hade halvt desperat sökt igenom mappar och filer och dokument för att göra det bästa tänkbara av en milt sagt utmanande undervisningssituation. Jag hade slagit knut på mig själv flera gånger om för att kunna ge mina elever det som de behöver och förtjänar och är värda.

Men det hade inte gått. I det undantagsläge som råder nu kommer våra elever inte att få det som de behöver och förtjänar och är värda. De kommer att få det bästa möjliga just nu, men de kommer inte att få den utbildning som de borde få. För även om mycket numera kan göras digitalt och på nätet så händer det saker i skolan som är helt omöjliga att flytta över till nätbaserade lärmiljöer.

Skolan är nämligen inte bara kunskapsförmedling eller kunskapsöverföring. Skolan är den plats där framtiden formas, inte bara för att det är den plats där barn lär sig läsa, skriva, räkna och googla utan också för att det är den plats där barn och unga lär sig vara människor. Lär sig leva. Lär sig tänka. Lär sig respektera. Lär känna sig själva. Lär känna andra. Lär känna annorlunda och olika och inser att annorlunda och olika är lika bra och lika vackert.

Utan skolan blir hela vårt samhälle sämre och fulare.

Jag vet att lärare i hela Finland gör allt som står i deras makt just nu för att deras elever ska gå miste om så lite som möjligt i den märkliga situation som nu råder. Vi föräldrar kommer troligtvis att imponeras av hur bra mycket går, men vi kommer troligtvis också att märka att en livslevande lärare aldrig kan ersättas, inte ens av bästa tänkbara tekniska lösningar.

Vi behöver vår skola. Vi behöver våra lärare. I nödfall biter vi ihop och klarar oss utan. En tid. I alla andra fall vet vi att vi inte klarar oss utan.