Så gick jag plötsligt längs en folktom gata i ett ovanligt sovande Jakobstad. Det vilade en lite märklig stämning över staden, samma lite märkliga stämning som väl vilar över världen nu. En undantagsstämning.

Idag på morgonen var min privata kalender klart mer fullbokad än den är nu. Barnen skulle till och på allt möjligt under veckoslutet och jag skulle köra dem hit och dit. Ett efter ett började evenemangen trilla bort och nu blir allt betydligt mer… stilla.

Det är ju i slutändan så väldigt lite vi faktiskt måste, vi människor. Trots att de flesta av oss går omkring med en känsla av att vi måste så väldigt mycket. Nästan ingenting är i slutändan på liv och död. Bara liv och död är det.

Och jag tänker att den insikten kan göra oss – och mig själv – riktigt gott. Mitt i allt elände. Vi går ju så ofta omkring och bär halva världen på våra späda människoaxlar, tror att måstena är så många fler än de egentligen är. Tänk vad lite av det vi gör som faktiskt är oumbärligt, när det kommer till kritan. Tänk vad lätt vi har gått på lögnen om att det mesta är det.