Mitt i denna märkliga coronatillvaro kan det göra gott att märka att vissa saker är exakt som de alltid har varit. Min outsinliga törst på Arvids kärleksbevis. Till exempel.

Så när jag ikväll fick beställa ett konstverk petade jag in att jag också vill ha en personlig hälsning från konstnären. Kanske han vill skriva något om vad han tycker om mig eller hur han ser på mig. (Ja, jag har haft stoltare stunder som förälder. Tyvärr också mindre stolta.)

Medan skaparen skapade funderade jag på vilka ord som skulle landa på pappret. ”Jag älskar dig”, var nog de mest sannolika. ”Du är världens bästa mamma” kunde också ha gått. Eller ”Du är fin”.

Men så kom konstverket tillbaka:

Min första tanke var något som påminde om besvikelse. Va? Är det liksom det bästa och finaste han kan säga om mig?

Men min andra tanke var ren stolthet. För jag kom ihåg vem som hållit i pennan och jag tror mig veta att det finns få – om någon – komplimang som slår just den här.

Yes!