Jag tror att vi inkommande fredag tar ett stort steg mot en ny äktenskapslag. Igår hörde jag en röst i radion uttrycka hur skönt det blir när den nya lagen väl är stiftad så att vi kan fokusera också på andra frågor i samhället, att allt annat ganska länge har hamnat i skuggan av den könsneutrala äktenskapslagen. Och jag förstår vad rösten menade.

Det är ju ingen rikshemlighet att jag ofta tyckt att diskussionen på väg mot den nya lagen har varit ful. I alla läger. Jag har själv blivit kallad både homofob och bibelförnekare på vägen hit, trots att jag uppvisat en neutralitet som får Schweiz att känna sig obekvämt. Jag är redo för nya frågor nu.

Jag är också redo för en tid då din åsikt i en specifik fråga inte längre avgör huruvida du klassas som en ond eller god människa. I den breda samhällsdebatten är du som stöder könsneutrala äktenskap kärleksfull, storsint och varmhjärtad medan du som är emot är kall, fördömande och hatisk. Aldrig förr har det kostat så lite att få så vackra epitet och aldrig förr har du så lättvindigt blivit kallad så fula saker. I vissa delar av den betydligt snävare kristna debatten är du förtappad, vilseledd och stadigt på väg mot helvetet om du är för och i andra delar av den fortfarande snäva kristna debatten är du bakåtsträvande, hjärtlös och en ren fara för kyrkan om du är emot.

Som Schweiz går det inte att vinna. Jag är alltid fel någonstans. Varje gång någon tycker att jag är för mycket det ena så är det någon annan som tycker att jag är för mycket det andra. Och jag vet att det är mitt eget fel, jag söker inga sympatier, men jag längtar efter en tid då andra frågor får utrymme. Jag är redo för nya frågor nu.

Många har uttryckt att det enorma stödet för en könsneutral äktenskapslag tyder på att kärleken är stor och att tron på alla människors lika värde är stark. Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att vi lever upp till det också när det gäller annat än könsneutrala äktenskap. Också när det kostar något, också när det är bort från oss själva. För det är egentligen först då som vår kärlek och välvilja sätts på prov och kan bevisas.

Och det kommer snart nya frågor där vi har chans att bevisa vad vi går för.

Jag kanske bad om det då jag igår skrev inlägget om den där decemberdagen 2013 som inte riktigt blev som den kunde ha blivit. För plötsligt blev den här novemberdagen också väldigt märklig.

Dagen börjar som en helt vanlig fredag och den fortsätter så rätt länge. Sedan hämtar vi Ingrid från förskolan och inser till vår förvåning att hon är sist kvar. Man brukar inte vara sist kvar så tidigt på dagen. Snart får vi en förklaring; alla barn i klassen ska ju vara på kalas om en timme. Ett kalas som vi på grund av olika missförstånd trodde att var först om en vecka.

Aha. Det här är inget drömläge. Ett barnkalas man inte kände till som börjar om 55 minuter. Dessutom ett barnkalas som börjar en och en halv timme innan vi föräldrar ska vara på en julfest i Blåbärslandet, ett barnkalas som slutar samtidigt som vi redan ska vara på julfesten. Ett barnkalas som börjar en halvtimme innan barnvakten anländer. Ett barnkalas som börjar en halvtimme efter att ena föräldern har springträff med en kompis. Och ett barnkalas som det inbjudna barnet absolut vill gå på.

– Det är faktiskt väldigt viktigt för mig, säger Ingrid och tittar på oss med de största och mest innerliga av ögon.

Jag vet inte riktigt vad som händer sedan. Jag vet att jag ringer och avbokar Fredriks springträff från bilen på väg från förskolan. Jag vet att Fredrik börjar laga mat direkt vi kommer innanför dörren hemma och då är klockan fyrtio minuter innan kalaset börjar. Jag plattar mitt hår. Den som tror att jag kan gå på julfest med nytvättat men spontant oplattat hår känner inte mitt hår. Sedan letar vi fram en present i vår presentlåda. Vi väljer ut ett kort. Vi skriver på kortet. Barnen äter. Jag letar efter presentpapper. Jag hittar presentpapper. Jag letar efter tejp. Jag hittar ingen tejp. Ingrid letar efter tejp. Hon hittar två bitar som redan tjänat på annan plats och nu fäster lika bra som glansbilder. Jag letar efter lim. Jag hittar inget lim och inser också att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med limmet om jag faktiskt hittar det. Jag letar efter en presentpåse. Jag hittar en bioavfallspåse i papper men väljer att leta vidare. Jag paketerar till sist in presenten i presentpappret och använder sådan tejp som man tejpar bandage med. Jag letar fram ett par hela strumpbyxor inför kvällens julfest.Klockan är sju minuter innan kalaset börjar när jag och Ingrid hoppar i bilen. Eller det kunde vi göra om inte den här dagen som plötsligt blev så märklig också präglas av att den första snön kommit och fortsätter komma. Så vi sopar av bilen med våra bara händer och hoppar i bilen. Kör till kalaset. Kommer lite för sent. Kalasar en stund, Och går hem igen efter en dryg halvtimme. Rusar hem. Ger barnvakten den allra mest nödvändiga infon, hoppar in i festkläder och märker att strumpbyxorna inte var hela. Hinner verkligen inte bry mig. Åker på julfest.

Och har en riktigt trevlig kväll med god mat och med gott sällskap. Och med en puls som efter ett par timmar faktiskt börjar kännas normal igen.

Jag har lärt mig mycket idag om vad det är att vara förälder till ett ganska stort barn. Någon dag ska jag säkert vara tacksam över de lärdomar som den här dagen förde med sig. Men idag är inte den dagen. De där timmarna som gick mellan att vi fick beskedet om kalaset och att vi drack välkomstglöggen på julfesten var brutala. Allt hände. Inget hände. Må det inte hända igen.

Ska han vara blond eller mörk? Ska hon tycka om att sjunga eller spela fotboll? Hur långt ska värderingar och mål överensstämma? Är det viktigt att båda är ungefär lika introverta? Är det bäst om båda är lika ordningssamma eller stökiga?

Inte vet jag. Men jag vet att Fredrik och jag avskyr snö exakt lika mycket och att det åtminstone inte är ett minus en dag som den här. Och troligtvis tyvärr rätt många dagar till framöver.

Det känns som om vi lever i en tid där allt är tillåtet och där friheten är vårt enda kvarvarande ideal. Vi ska få göra precis vad vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan. Vi ska tänka kritiskt och tänka själva, inte följa någon annans ideologi eller religion. För då är vi inte längre fria, då är vi bundna av regler som någon annan satt upp för oss.

Problemet är att jag inte tror på det. Jag tror inte att någon människa kan tänka så självständigt som många av oss tror oss tänka. Företag skulle inte lägga miljardtals med euro på reklam varje år om vi människor var lika bra på att tänka kritiskt och självständigt som vi tror att vi är. Röster och budskap når oss precis hela tiden och vi lyssnar och vi följer. Konsumtionen och individualismen talar väldigt högt och jag tror att många som tror sig tänka själva egentligen tänker enligt deras pipa. Alla följer något. Enda skillnaden är att en del människor vet vad de följer.

Jag tror inte heller att vi ska göra precis vad vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan. Jag tror inte att vårt uppdrag är att undvika att skada andra, jag tror att vårt uppdrag är att hjälpa andra och att ibland ge avkall till och med på vår egen frihet för att faktiskt kunna göra det.

Ingen är någonsin helt fri. Frågan är egentligen bara om vi vill vara medvetna eller omedvetna om vad vi följer, om vad som inkräktar på den frihet som vi tror att är vår.

Det har snart gått ett år. Det måste ju vara preskriberat nu. Vi borde kunna tala om det nu. Skratta kan vi göra om fem år. Kanske. Eller åtta. Men vi borde kunna våga skriva ner det nu för att minnas och kunna skratta sedan då tiden är mogen.

December 2013. Fredrik är hemma med Arvid, det är en av hans allra sista hemmapappadagar. Ingrid har dagisdag, jag är på jobbet.

Fredriks telefon ringer. Det är från dagis. Ingrid spyr. Aj då. Fredrik klär på Arvid halare, mössa, halsskydd, ylledräkt och handskar som man inte får in tummarna i (hur kan det vara möjligt 2014 att det inte finns tumvänliga handskar för smått folk???) och går ut till bilen. Märker att bilnyckeln inte är med. Och att hemnyckeln därmed inte heller är med, så han kan inte gå in i lägenheten och hämta bilnyckeln. Att hemnyckeln inte är med betyder också att Fredrik inte kan gå och hämta en barnvagn i förrådet. Och en spyende Ingrid ska hämtas från dagis. Börsen är förstås också inne i lägenheten så taxialternativet finns inte heller. Och en spyende Ingrid ska hämtas från dagis.

Fredrik får bära Arvid 1 år och 2 månader till min skola en och en halv kilometer hemifrån. Han knackar på min klassrumsdörr och förklarar läget. Och i den stunden vet jag att jag har dragit den långa stickan den dagen. Att undervisa motiverade abiturienter i textkompetensprovets ädla konst är en barnlek i jämförelse med att bära en ettåring som vill gå själv men vill gå där bilarna kör.

Jag överräcker mina nycklar och fortsätter min lektion. Fredrik bär Arvid till Ingrids dagis. Det har ju tagit en stund för honom att ta sig dit och hon är ju sjuk. Sedan får han gå hem en dryg kilometer med två barn och noll barnvagnar, varav ett barn spyr och ett fortfarande helst vill gå på gatan. Fatta den grejen. Fatta den grejen.

Jag har ingen aning om hur han gjorde. Men hem kom de alla tre.

Det har snart gått ett år och jag har aldrig vågat fråga vad som hände under den där promenaden hem. Hur hemskt det egentligen var. Jag vill liksom inte öppna den dörren. Men den man som redan innan var världens bästa pappa i mina ögon sprängde alla gränser den där dagen i december 2013.

Inte heller nu tycker jag att Päivi Räsänen har gått över den gräns som gör att vi får förlöjliga henne. Inte heller nu.

Men trots att jag fortfarande hävdar Räsänens rätt att inte hånas och trots att jag aldrig tänker applådera dem som väljer att göra det så måste jag erkänna att det här senaste uttalandet är besvärligt. Att tolka FN:s konventioner som hon gör nu är en besynnerlig tolkning. Om en av mina studerande skulle texttolka på det sättet skulle jag säga att det är problematiskt.

Så nu är det problematiskt, Räsänen.

Det går att hitta bibliska argument för att äktenskspet ska vara mellan man och kvinna, men det är nog väldigt svårt att hitta argumenten i andra källor. Och varje gång någon försöker blir det på något sätt helt fel.

Och vad betyder det då? Nå, om de enda egentliga argumenten mot samkönade äktenskap finns i en källa som de flesta avvisar så är ju diskussionen omöjlig att föra. Den stannar liksom redan innan den börjat på riktigt. Om den ena parten bara kan säga att det står i bibeln och den andra parten bara kan säga att den struntar i just bibeln så kan de ju inte mötas.

Även om jag själv har stor tilltro till bibeln så vägrar jag argumentera med den som grund när jag talar med människor som dissar den. Bibeln fungerar aldrig sämre än då bibelställen kastas på människor som inte vill höra dem. Och varje gång jag ser det hända känns det som om bibeln missbrukas och förlorar något av sin helighet. Då lider jag med bibeln, med den kraftkällornas kraftkälla som den är i mitt liv.

(Om en av mina studerande skulle skriva på det här sättet skulle jag säga att det är engagerat och genuint men att tesen är spretig och att slutsatsen saknas.)

Och den saknas för att jag inte orkar tänka så långt nu. Eller skriva hela vägen. Men den kommer. Den som väntar på något gott.

Idag är det på dagen två år sedan Arvid blev döpt. Bland alla de många dagar jag minns med glädje sticker den dagen ut på ett alldeles speciellt sätt. Ändå är jag världssämst på att komma ihåg dopdagen när den väl kommer. Både i år och förra året har en av mina vänner skickat ett meddelande och gratulerat Arvid på dopdagen. Både i år och förra året har vi först i den stunden kommit ihåg vilken dag det är.

Här kan du läsa om den där dagen för två år sedan och se flera bilder av fantastiska Maria Hedengren.

Så har vi då ännu ett ämne som vi kan diskutera på ett osakligt sätt. 50 000 finländare anser att vårdare ska ha rätt att säga nej till att utföra aborter. Och jag, som min vana trogen tolkar människor generöst, utgår från att det är just det som dessa 50 000 personer anser. Men enligt en hel del röster i kommentarsfälten så är det ju inte det.

Nej. Dessa 50 000 är egentligen ute efter något helt annat och låtsas bara nu. De vill ju egentligen ha bort den lagliga rätten till abort. De vill tydligen ha flera hemmaaborter. De vill aktivt skuldbelägga kvinnor som väljer att abortera.

Jag kan tänka mig att många av dessa 50 000 känner sig missförstådda när de läser sådana kommentarer och de känner antagligen inte alls igen sig själva. De vill kanske egentligen bara skydda en vän som valde att bli barnmorska för att hjälpa barn till världen och inte för att hindra dem från att komma hit och som ser en konflikt där. De vill kanske inte alls skuldbelägga de kvinnor som väljer abort utan kanske minska på skuldbördan hos de kvinnor som mot sin övertygelse dagligen är med och utför aborter.

Det finns ingen högljudd abortdiskussion i Finland just nu. Vi har inte en massa människor som talar för ofödda barns rättigheter. Vi har inte demonstrationer utanför abortsalarna på bb. Och vi har inte det där nu heller. Vi har 50 000 personer som tycker att vårdare borde få välja bort en av många olika arbetsuppgifter.

Och ja, förstås ser jag problem i medborgarinitiativet. Jag är mycket glad att det inte är jag som ska fatta beslut och ta ställning för det här är en svår fråga.

Men. Jag tycker att argumentet med att man faktiskt väljer sitt jobb själv är att göra ett stort problem litet. Och varje gång vi gör det så förminskar vi människor. Och jag tycker att vi måste tro på att människor menar det de säger sig mena tills de själva bevisar motsatsen. När vi börjar utgå från att det finns en lömsk agenda bakom saker och ting har vi på något sätt redan förlorat.

Varje gång man andas något om att ge bort pengar kommer cynikerna fram. De smarta och kritiskt tänkande. De som vill påminna oss andra om att det mesta av det vi ger bort ändå hamnar i något svart hål eller att det ju är omöjligt att veta hur stor andel av våra pengar som faktiskt tjänar någon hungrig och fattig.

Och jag förstår kritiken. Förstås. Men jag vågar ändå påstå att det inte finns något svartare hål än ännu en tröja som jag använder fyra gånger och sedan gör mig av med. Hur jag än vänder och vrider på saken så kommer den där tröjan inte att ge någon nödställd någon hjälp. Hellre får ens en liten del av summan landa rätt än att hela summan blir fel från första början.

Det finns också de som gärna vill poängtera att det finns något hycklande över att köpa sig ett gott samvete genom att ge bort en del av sina pengar till välgörenhet. Om det vore så enkelt! Goda samveten är inte till salu och jag kommer troligtvis aldrig att ge bort så mycket att samvetet får vila. Tyvärr. Men jag ger ju inte bort pengar för att det känns rätt, jag ger bort pengar för att jag tror att det är rätt.

I våras läste jag boken Det liv du kan rädda av Peter Singer. I boken uppmanar Singer alla att ge minst fem procent av sin lön till välgörenhet. Fem procent. Minst. Och med alla menar han alla oss som ibland köper något drickbart trots att vi bor i en del av världen där det finns gränslöst med rent dricksvatten i kranen. Har vi råd att köpa vätska när vi inte måste så har vi råd att ge bort pengar, menar han. Vilket betyder att han menar mig. Just mig.

I mina ögon spelar det inte så stor roll hur mycket jag ger, till vad jag ger och varför jag ger. Kanske mina motiv är egoistiska och av mindre ädel art. Kanske min summa är för liten. Kanske min mottagare inte kan erbjuda total genomskinlighet. Jag tror på att göra det rätta ändå. Och jag tror att vi strilar det här brutalt individualistiska samhället i ögonen varje gång vi ger bort av de pengar som världen vill få oss att tro att vi gjort oss förtjänta av. Det är som om vi avslöjar en stor, fet lögn varje gång vi väljer någon eller något annat framom oss själva.

Kanske det är hopplöst naivt av mig att tro så. Kanske jag borde tänka mera kritiskt och hålla hårdare i mina hårt förvärvade pengar. Eller så kanske inte. Ja, ju mer jag tänker på saken, desto mera tror jag faktiskt att det är det där andra. Kanske inte.

Troligtvis inte.