De där timmarna som gick

Jag kanske bad om det då jag igår skrev inlägget om den där decemberdagen 2013 som inte riktigt blev som den kunde ha blivit. För plötsligt blev den här novemberdagen också väldigt märklig.

Dagen börjar som en helt vanlig fredag och den fortsätter så rätt länge. Sedan hämtar vi Ingrid från förskolan och inser till vår förvåning att hon är sist kvar. Man brukar inte vara sist kvar så tidigt på dagen. Snart får vi en förklaring; alla barn i klassen ska ju vara på kalas om en timme. Ett kalas som vi på grund av olika missförstånd trodde att var först om en vecka.

Aha. Det här är inget drömläge. Ett barnkalas man inte kände till som börjar om 55 minuter. Dessutom ett barnkalas som börjar en och en halv timme innan vi föräldrar ska vara på en julfest i Blåbärslandet, ett barnkalas som slutar samtidigt som vi redan ska vara på julfesten. Ett barnkalas som börjar en halvtimme innan barnvakten anländer. Ett barnkalas som börjar en halvtimme efter att ena föräldern har springträff med en kompis. Och ett barnkalas som det inbjudna barnet absolut vill gå på.

– Det är faktiskt väldigt viktigt för mig, säger Ingrid och tittar på oss med de största och mest innerliga av ögon.

Jag vet inte riktigt vad som händer sedan. Jag vet att jag ringer och avbokar Fredriks springträff från bilen på väg från förskolan. Jag vet att Fredrik börjar laga mat direkt vi kommer innanför dörren hemma och då är klockan fyrtio minuter innan kalaset börjar. Jag plattar mitt hår. Den som tror att jag kan gå på julfest med nytvättat men spontant oplattat hår känner inte mitt hår. Sedan letar vi fram en present i vår presentlåda. Vi väljer ut ett kort. Vi skriver på kortet. Barnen äter. Jag letar efter presentpapper. Jag hittar presentpapper. Jag letar efter tejp. Jag hittar ingen tejp. Ingrid letar efter tejp. Hon hittar två bitar som redan tjänat på annan plats och nu fäster lika bra som glansbilder. Jag letar efter lim. Jag hittar inget lim och inser också att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med limmet om jag faktiskt hittar det. Jag letar efter en presentpåse. Jag hittar en bioavfallspåse i papper men väljer att leta vidare. Jag paketerar till sist in presenten i presentpappret och använder sådan tejp som man tejpar bandage med. Jag letar fram ett par hela strumpbyxor inför kvällens julfest.Klockan är sju minuter innan kalaset börjar när jag och Ingrid hoppar i bilen. Eller det kunde vi göra om inte den här dagen som plötsligt blev så märklig också präglas av att den första snön kommit och fortsätter komma. Så vi sopar av bilen med våra bara händer och hoppar i bilen. Kör till kalaset. Kommer lite för sent. Kalasar en stund, Och går hem igen efter en dryg halvtimme. Rusar hem. Ger barnvakten den allra mest nödvändiga infon, hoppar in i festkläder och märker att strumpbyxorna inte var hela. Hinner verkligen inte bry mig. Åker på julfest.

Och har en riktigt trevlig kväll med god mat och med gott sällskap. Och med en puls som efter ett par timmar faktiskt börjar kännas normal igen.

Jag har lärt mig mycket idag om vad det är att vara förälder till ett ganska stort barn. Någon dag ska jag säkert vara tacksam över de lärdomar som den här dagen förde med sig. Men idag är inte den dagen. De där timmarna som gick mellan att vi fick beskedet om kalaset och att vi drack välkomstglöggen på julfesten var brutala. Allt hände. Inget hände. Må det inte hända igen.

Advertisements

2 thoughts on “De där timmarna som gick

  1. Hahaha. Detta är inget elakt skratt, utan ett igenkännande. Det är ju precis så där som det blir vissa dagar.

    Jag minns precis en liknande (dock inte lika utmanande) händelse där vi hade glömt ett kalas och insåg detta ungefär med en halvtimmes marginal. Barnets bästa vän som bodde granne med oss hade också glömt samma kalas, ingen av oss föräldrar hade bilen hemma men kalaset var plötsligt VÄLDIGT VIKTIGT så vi ansträngde oss, vi hittade en present som fick bli från båda barnen, kammade hår, hivade in middag, hittade skruttiga klänningar i varsitt hus i Staffansnäs, jag fick tag i min moster som kom med fem minuters varsel och hämtade barnen och fick en god vän som bodde i närheten av kalaset att gå med på att i bilen och köra hem dem när allt var slut (det var inte svårt, hon sa ja, direkt, trots att hon själv har tre barn, men hennes man var hemma, i motsats till min.)

    När de två kompisarna, festklädda och fina med några minuters försening, hoppade i bilen och åkte iväg, glatt vinkande och jag stod kvar med en bebis på armen och ett annat barn runt fötterna funderade jag verkligen vad det var som just hände. Allt gick hemskt fort. Och sen livet var precis som vanligt igen med mannagrynsgröt och rådd. Explosivt är vad det är ibland, det här föräldraskapet. (Och samtidigt händer ju sånt här hela tiden, jag hade helt glömt bort incidenten ända tills jag läste om er eftermiddag.)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s