Det ligger en man på vägen. Han är så full att han inte hålls stående. Klockan är halv tolv. Det är fredag. Förmiddag.

Vi måste stanna, för annars kör vi över honom. Fredrik hoppar ur bilen och går fram till mannen. Jag sitter kvar, vi har tre barn i baksätet. Fredrik kommer tillbaka och berättar att han ska se till att mannen kommer hem ordentligt.

Under hela vägen är mannen arg och otrevlig. Han faller och Fredrik får lyfta. Han luktar illa. Han svär mycket. Han bjuder på bilder ur sitt liv. Tragiska bilder. Besvikelser och misslyckanden. Och när Fredrik kommer hem igen säger han något som inte påminner om något annat Fredrik någonsin sagt:

– Den här mannen är ju egentligen bara till besvär. Han ger ingen någonting och bidrar inte på något sätt.

En människa som dricker upp sina vänner och sina arbetsmöjligheter och skrämmer bort alla dem som närmar sig. Och ändå anser både Fredrik och jag och de flesta andra att hans värde som människa är absolut och okränkbart. Ingenting han gör kan göra att hans värde ökar och ingenting han gör kan göra att hans värde minskar. Värdet bara är. Är. Oförtjänt och orubbligt.

Men hur hanterar vi den människans lika värde? Så få av oss står på barrikaderna för hans rättigheter och möjligheter. För det kostar. Och det drabbar oss själva. Och det tvingar oss att agera. Här hjälper det inte med en politiskt korrekt åsikt om lika värde och möjligheter, här krävs så väldigt mycket mera.

Aj. Jag har så ofantligt långt kvar tills jag är den människa jag egentligen vill vara.