– Ni har bara stora barn nu, konstaterade hon medan hon höll ett vant öga på sin egen ettåring som vandrade omkring sådär som ettåringar gör. Med självförtroende och fart och nyfikenhet. Och med rätt lite självbevarelsedrift och förstånd.

Och det är sant, insåg jag när hon sa det. Vi har stora barn nu. Jag kunde sitta och äta tårta utan att ständigt behöva hålla koll på var barnen var. De har nämligen hunnit skaffa sig åtminstone hyfsat mycket livsviktig självbevarelsedrift och förstånd.

Att vi har stora barn nu insåg jag också idag på morgonen när jag kom hem från min morgonlänk vid nio och alla förutom Ingrid fortfarande sov. Det var rätt härligt. Att vi har stora barn nu insåg jag också igår på kvällen när klockan var halv tolv och ingen sov och ingen förutom jag ville sova. Det var rätt ohärligt.

Alla skeden och perioder har sin charm och skönhet. Det gäller att försöka se och fokusera på det härliga med det som är just nu.