Jag var femton år gammal och fick en riktigt riktigt besvärlig finne. En sådan där som tar över hela ansiktet, människan, livet… Ni vet. Och jag minns att jag tänkte att det nog var lika bra att pojken jag var olyckligt kär i redan hade tackat nej till mig. För vårt förhållande hade nog inte överlevt den där finnen.

Nu är jag nästan trettioåtta och jag har bränt min näsa i solen. Oproffsigt, dumt och fult. Min näsa tar över hela ansiktet men inget av människan och ännu mindre av världen. Och inte en enda gång har jag funderat på om mitt äktenskap kommer att överleva den brända näsan.

Det är skönt att vara vuxen.