Att den här platsen finns på jorden är inget mindre än ett gudsbevis. Att just jag ibland får finnas på just den här platsen är stort. Här har vi fått fira midsommar med mina föräldrar i år och här har det varit väldigt gott att vara. (Trots att vi skriver 23.37 och Hilde fortfarande har energi som skulle göra de flesta andra minst gröna av avund.)

Här fick du min magiska solnedgång. Du har kanske också fått barn i vita klänningar och blomsterkransar. Kanske de läckraste av middagsbord och de vackraste av jordgubbstårtor. Stora kompisgäng med skrattande ansikten. Och jag hoppas att alla de bilderna och glimtarna har gjort dig gott. Att du har kunnat tänka Kul för dem, jag är nöjd där jag är.

Men du kanske inte alls är där. Kanske den här midsommaren blev en smärtsam påminnelse om allt som inte är. Om barn som inte blivit till eller om barn som inte ville komma och fira med dig i år. Om svåra sjukdomar, om spruckna relationer, om förlorade jobb, om smärtsam ensamhet.

Till dig som inte firar den midsommar du egentligen vill fira… Jag önskar dig hopp och precis allt det vackra du drömmer om och behöver. Och att nästa midsommar blir allt du bara önskar dig.