Balanserad feedback

I ärlighetens namn; Ingrid skriver inte alltid brev om det angenäma i att vara mitt barn. Med jämna eller ojämna mellanrum upplyser hon mig om att jag är en jättetråkig förälder. Ofta med tillägget att jag är mycket tråkigare än hennes pappa.

Jag tar inte åt mig. Mycket kan man säga om mitt föräldraskap men att jag skulle vara bland de tråkigaste har jag svårt att tro. Vad begär hon, liksom?

Men, igen i ärlighetens namn; det går faktiskt dagar då jag inte får min tråkighet slängd i ansiktet på mig. Däremot går det aldrig en dag då jag behöver gå omkring och tvivla på min dotters kärlek till mig. Hon är enormt bra på att visa sin kärlek.

IMG_0267.JPG

Två veckor

Den här dagen för två veckor sedan vaknade jag i en hotellsäng med den finaste man jag mött. Dagen innan hade det gått tio år sedan vi blev varandras för resten av livet. Jag hade sommarens bästa sömnnatt bakom mig. Nio timmar guld. I sträck.

Den här dagen vaknade jag kvart över sju av att några tonåringar spelade YMCA, The fox och någon nymodighet med orden You’ve got that sex appeal utanför mitt tält. Jag hade befunnit mig i liggande läge i sex timmar och vaknat åtminstone tio gånger. Antagligen tolv. Kanske femton. När jag vaknade frös jag och väcktes ur drömmar där studerande spelade huvud- eller biroller.

Två veckor kan onekligen föra en människa från en ytterlighet till en annan. Vad annat kan man än älska det här livet som innehåller så många olika element och dimensioner?

Först

Tack för era kommentarer nedan! Jag älskar älskar älskar att se på saker ur alla möjliga olika synvinklar. Och snart ska jag återkomma. Och svara på era kommentarer.

Men först ska jag sova. I tält. Med en kollega. Vi är på lägerskola med ganska precis 150 tonåringar. Av nåd har vi fått veckans enda regnfria dag. Må natten behandla oss väl. Jag har inte sovit i tält på ett halvt Amandaliv, femton år. Spännande.

IMG_0416.JPG

Vara vuxen

Som barn och tonåring tänkte jag väldigt lite på hur det skulle vara att vara vuxen. Men en sak är jag rätt säker på; inte trodde jag att jag på tisdagskvällar klockan elva skulle dricka pepsi, äta ostbågar och titta på Idol. Jag är överraskad. Positivt överraskad.

Må hon veta

Samma dag som vi åkte hem från sommarhemmet kom min vän och hennes familj på lunchbesök. Lite grann för att säga hejdå, men mera grann för att hänga ännu en gång. Vi hängde mycket i somras. Aldrig tillräckligt mycket, men ändå mycket.

Jag grät redan när hon kom in i köket. Och jag grät när jag hälsade hennes man med en kram. Det är troligtvis helt onödigt att säga att jag grät när jag hörde det tal som hon skrivit inför detta vårt avslutande sommarhäng. Ett tal där hon med oss tackade för den sommar vi fick. Ett tal där hon lyfte fram alla oss som var en del av sommargruppen 2014. Ett tal där hon sa ord till mig som jag aldrig någonsin vill glömma. Ord som jag vill memorera så att jag lätt kan gräva fram dem de där dagarna som jag ifrågasätter att jag alls spelar någon roll.

Varje dag skulle jag ha henne och hennes familj närmare, om det var upp till mig. Det som hon är för mig är ingen annan. Det finns ett hål i min vardag som ingen annan kan fylla.

Jag älskar henne. Hon är en av mina absolut bästa vänner. Hon får mig att vilja vara bättre. Hon tvingar mig att förstå och tänka till. Hon har lärt mig det mesta jag kan om blommor, estetik, pizza och hemgjord glass.

Just ikväll fattas hon mig mera intensivt än andra kvällar. Må hon veta att jag alltid bär henne med mig.

Må du veta det.

Resa med familjen

Efter en sommar i hemlandet började jag häromdagen drömma om en liten resa till Sverige. Med familjen. En kryssning. Typ.

Idag reste vi till Sveaborg. Fick känna på reslivet med den här gruppen som är vår familj. Det var inte vackert och det var inte roligt. Arvid fungerade inte alls. Ville bara springa omkring i spårvagnen. Stå på bänkarna. Hoppa ner. Byta plats. Gå längre bak. Längre fram. Hojtade och sprattlade och skrek.

Varje minut med Arvid på spårvagn var min puls högre än under intervallpasset några timmar tidigare.

Inte okej.

Min dröm om familjekryssningen dog någonstans på en hållplats mellan Bortre och Främre Tölö.

Kanske sedan när Arvid börjat skolan. Kanske

Jobbet är bäst

Bäst just nu: att vara tillbaka på jobbet. Jobbet är inte bäst i juni, juli och augusti. Jobbet är bäst när det är lätt att stiga upp på morgnarna, när man mer eller mindre studsar till skolan och när man klockan fyra ser tillbaka på en dag med många möten och många skratt.

Jag har inlett mitt sjätte läsår som modersmålslärare och är minst lika förtjust som jag var i början av mitt första. Jag är redo att jobba hårt och målmedvetet. Jag vet att det är värt det. Jag vet att de är värda det.