En liten fråga till er

Det har gått ett år. Nu diskuterar vi hemvårdsstödet igen. Det där ändringsförslaget, ni minns.

En liten fråga till er som tycker att alla familjer måste ha rätt att avgöra det där själva; ser ni inget problem i att nästan alla familjer som avgör själva kommer fram till att det lönar sig att mamman är hemma?

32 reaktioner på ”En liten fråga till er

  1. Kort svar: nej.

    Långt svar: det är komplicerat. Jag har tappat hoppet gällande nuvarande ekonomiska system. Tror inte ens att kvinnorna kan,förändra det så radikalt som det skulle krävad för att uppnå någonsorts hållbar balans i vad som är bra för människor och miljö. Inte genom politik, inte genom höga poster, inte genom att trappa upp takten och tävla på rådande villkor. Istället hoppas jag att kvinnor som just fött barn börjar reflektera över just dessa
    saker och inser att det är helt andra alternativ som nu behövs. Sådana byggs upp utanför systemet. För detta uppvaknade krävs tid för reflektion. 3 år ger den möjligheten. Må männen följa efter. #trorpåutopier.
    saker och inser

    • Tack för din kommentar! Har förståelse för din uppgivenhet, samtidigt som jag fortfarande orkar hoppas. Funderar mycket på vilka signaler jag vill sända till mina barn. Är Ingrids enda alternativ att vara hemma med sina framtida barn? Ska Arvid inte få chansen att strunta i sitt (kanske) viktiga jobb en tid för det som är ännu jobbigare. Så jag orkar hoppas. Och delar din tro på utopier.

      • Jag hoppas också: på ett annorlunda samhälle. För mina egna barns och dinas skull. Ett samhälle där vem som är dugligast inte mäts i vem som varit längst hemma med barnen eller vem som förtjänar mest, vem som har flest prylar eller gjort mest jordenruntresor. Utan ett samhälle där alla gör det de brinner för, där barnen inte exkluderas ur sammanhangen utan får vara med, där takten i samhället är sådan att barn får vara barn och de kan ändå få vara med, ibland. Men mina tankar är så radikala att de inte passar in i nuvarande debatt om vårdledighetens varande.

  2. Åh, jag får nästan lite magont av den diskussionen. Jag tycker nämligen att det är en väldigt god ide att föräldrarna delar på ledigheten. Självklart! Bra för familjerna, för relationen mellan föräldrarna och mellan föräldrar-barn. Dessutom antagligen bra för utjämning av löneskillnader. Men. När jag tänker på en eventuell trea för vår egen del så blir jag plötsligt fullständigt självisk och skulle vilja vara hemma så länge som möjligt, helst bli hemmamamma för all framtid typ.. Har plötsligt inte alls lust att bidra till ett mer jämställt samhälle.(Med första barnet var maken hemma längre och med andra barnet var jag hemma längre)

    • Tänkte tillägga att min åsikt (att det skulle vara bra med delad ledighet, egentligen) grundar sig dels på ideal som jag alltid haft och dels på vår egen erfarenhet. För oss har det påverkat förhållandet på ett mycket positivt sätt att båda har varit ”den som är hemma” och ”den som jobbar”. Jag kan inte säga hur förhållandet till barnen påverkats, men jag är helt säker på att jag och mannen har mera ”team-känsla” än vi skulle ha haft utan den erfarenheten. Sen har vi aldrig haft några löner att hurra för heller, så vi har bara fått räkna med att ha lite pengar. Kan ju hända att vi skulle ha tänkt annorlunda om skillnaden hade varit 1500-2000 euro i månaden (!) – vår sammanlagda inkomst har inte ens nått den nivån under ledigheterna.

    • Jag tror många tänker lite som du. Att samhället är en sak och de enskilda människorna en annan. Och i teorin fungerar det väl, men i praktiken är samhället ändå bara en rätt stor grupp enskilda människor och de system vi skapar måste liksom hjälpa det samhället.

      Själv vet jag inte vad jag tycker. Ännu heller. Men jag vet att jag tycker att det är ett problem att det i så otroligt många fall ändå är så få män som ens för en tid tar över på hemmafronten.

  3. Jag förstår inte påståendet, är det ett problem att mammor stannar hemma? Eller att pappor inte gör det? Eller att det inte lönar sig för pappor att stanna hemma?

    • Just den här gången tänkte jag helt klart mest på det sista. Och lite på det nästsista. I princip tycker jag inte att det är ett problem att mammor stannar hemma, men eftersom det i praktiken leder till att papporna inte gör det så är det väl ändå också ett problem. Så; alla tre.

  4. Mitt svar på din fråga är nej.
    Det känns som att jag borde förklara mig mera, men jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja, då jag inte ser (eller definierar?) det här som ett problem. Det betyder ändå inte att jag inte skulle ha förstått resonemanget hos dem som ser ett problem.

    • Tack för ditt svar! Du är helt klart långt ifrån ensam om att tycka så. Själv tycker jag att det är ett problem. Inte minst med tanke på att så många har en bättre relation till sin mamma än sin pappa. Det måste ju bero på något.

  5. Nej, jag tycker inte ens att det är ett problem? Det är ju inte så att den föräldern som jobbar och inte är hemma på heltid med barnen, inte nödvändigtvis har någon kontakt med sina barn. Precis som mammor som jobbar (som du t.ex.) ägnar sig åt sina barn när de inte jobbar, så kan ju fäder göra det med. Jag tycker inte att den föräldern som jobbar är en sämre förälder än den som stannar hemma med barnen, däremot kan det ha, och har ju ofta, stor betydelse ekonomiskt vem som är hemma. Att leva och ha det kärvt kan tära rejält på både humör och relationer, och just därför tycker jag att var och en ska få välja själv vilken förälder som jobbar, och vilken som är hemma och tar hand om barnen! I vårt fall t.ex. så skulle vi få in mellan 1500 och 2000 euro mindre i månaden om jag jobbade och maken var hemma, istället för som nu, att jag är hemma och han jobbar. Det är stora summor, och med huslån som vi har så skulle det omöjligt gå runt för oss! Det betyder, att våra barn skulle inte få vara hemma, utan de skulle hamna i dagvård, och det tycker jag är bedrövligt! Inte dagvård i sig, utan det att vi skulle tvingas sätta dem i dagvård, att det inte skulle vara ett val och en möjlighet, utan ett tvång.
    Dessutom tror jag inte att lönen inom min branch (kök) någonsin kommer att höjas till den nivå som min man har som yrkeschaufför, då han dessutom får dagtraktamente.

    • Tack för din kommentar! Jag förstår allt du säger och tycker att du har flera bra poänger. Och ändå blir jag lite sorgsen, för att det ju är just precis som du säger. I ert fall är det ju så självklart att det är lönsamt att du stannar hemma. Och det är ju det som är en stor del av problemet, tycker jag. Att det i de absolut flesta fall lönar sig att kvinnan stannar hemma. Jag tycker det är besvärligt att löneverkligheten ser ut just precis så och här hoppas jag att vi någon gång får se en förändring.

  6. Att man ska få välja själv tycker jag absolut inte är ett hållbart argument eftersom det är staten som betalar. Då tycker jag att det är självklart att staten också ska kunna sätta regler för att på lång sikt åstadkomma en samhällsförändring som gynnar majoriteten.

    Det skulle säkert för många enskilda fall innebära en tid med sämre ekonomi men målet är väl att förändringen i förlängningen ska leda till att den nuvarande löneskillnaden inte finns sen och att man då PÅ RIKTIGT kan välja.

    Men vi som är så sjukt priviligerade i såna här frågor i Finland blir förstås giriga. Det man en gång har fått vill man inte släppa. Helt naturligt. Men jag tycker nog det skulle vara viktigt att kunna offra lite för att gynna ett större perspektiv. (I andra frågor också.)

    Och som nån som retar upp sig på min kommentar kanske anar så har jag inte barn själv. Kanske jag känner annorlunda om jag nån gång sen är känslomässigt mera involverad i frågan? Men å andra sidan blir jag väl då också mera självisk i frågan.

    • Vilket klokt argument! Det blir så lätt att man fastnar i individperspektivet här, men det ÄR hälsosamt att fundera över VARFÖR vi i vår familj väljer som vi gör; vilka strukturer i samhället som påverkar oss.

      Många har lyft fram löneskillnaden som ett argument – men om det verkligen är så mycket vanligare att kvinnan tjänar mindre, hur kan det då INTE vara ett problem som behöver lösas? Och är det verkligen så att samma argument gäller i familjer där kvinnan tjänar mer; stannar mannen hemma i samma utsträckning då?

      (Här är det iofs lätt för mig att prata, för i vår familj har jag och min man motsvarande yrken och motsvarande lön, så det är annat som avgör för oss – och likväl har jag stannat hemma mera. Det är en annan historia.)

    • Tack för din kommentar! Det är ju absolut så att den som betalar bestämmer. Och om det nu en gång är så att mannen i så många fall tjänar så sjukt mycket mera (när det talas om 1500-2000 euro per månad) så kan ju en familj helt säkert leva ett värdigt liv på bara hans lön utan att alls lyfta hemvårdsstödet som ju trots allt ligger på en halv tusenlapp i månaden.

      Nu lät jag hård.

    • I vårt fall skulle vi bli helt utan inkomster i sådant fall om jag inte lyckas skriva en stipendieansökan under föräldraledigheten eller sluta mitt doktorerande och söka ett riktigt jobb för att min man ska vara ledig. Är det sen igen jämställt? Världen är inte svartvit, staten kan inte bestämma om allt.

      • Staten kan inte bestämma om allt. Men nog anser jag att staten kan bestämma rätt mycket om se stöd staten delar ut. Det kommer aldrig att finnas en lösning som passar alla. Vårt nuvarande system gör ju inte heller det.

  7. Jag ser absolut problemen i att det i de flesta fall är mamman som lämnar hemma, något jag ofta också uttryckt innan jag träffade min man och fick barn med honom.
    Jag ogillar egentligen att vi lever som vi gör eftersom det går emot det jag egentligen tror på, men alternativet är ännu sämre och jag är nöjd med valet att stanna hemma.

    För egen del tror jag inte på att förslaget skulle leda till att pappor är mera hemma med sina barn utan jag tror det leder till att barnen hamnar i dagvård alternativt att mammorna är hemma i alla fall och då under ännu sämre förhållanden än tidigare. Men det är alltså bara vad jag tror.

    För min familjs och min dotters del blir jag mörkrädd när jag tänker på hur vi skulle ha det om inte jag var hemma. Min man är bonde vilket betyder att det är omöjligt för honom att vara vårdledig, det finns helt enkelt inget system som fungerar för att han ska kunna ta ledigt mer än 2 veckor i taget. Om inte jag är hemma blir det alltså dagvård för vår del. Jag jobbar 45 minuter bort och var borta hemifrån 7 – 16.30 medan jag arbetade. När jag jämför hur dagarna skulle se ut med det upplägget jämfört med nu när dottern glatt skuttade iväg till traktorn för att fara iväg med pappa blir jag både gråtfärdig och självisk.

  8. Jag svarar också nej.

    Som barnträdgårdslärare som jobbat med 10 månaders barn som kastas in i en stressig miljö och är sjuka stup i kvarten ser jag det som ett större problem att flera små barn skulle vara tvugna börja dagis i tidig ålder. För jag tror faktiskt att detta skulle innebära det och jag anser inte att ett så litet barn hör hemma på dagis.

    Kanske skulle det innebära att flera män skulle stanna hemma och det är ju bra. Jag tycker inte att det automatiskt ska vara kvinnan som ska stanna hemma. Men alla familjer är så olika. Vi är ju alla olika individer och har gjort olika karriärsval utgående från våra olika intressen. I vår familj jobbar jag som barnträdgårdslärare och min man är IT ingenjör, det innebär såklart att han har betydligt högre lön än vad jag har. Därmed är det jag som nu är hemma med vårt barn eftersom vi annars inte skulle ha råd att bo i huvudstadsregionen och låta vårt barn stanna hemma nåt år extra. Vi har valt våra yrken utgående från vad vi vill jobba med och vi kunde ju ha valt tvärtom. Då skulle nog min man ha varit den som stannat hemma.

    Eftersom alla familjer är så olika så tycker jag också att var och en ska få bestämma själv hur man gör. Där ska inte staten komma in och bestämma, trots att det är de som betalar. Varför är det på barnens bekostnad som man ska försöka förändra samhället? Kan man inte börja i någon annan ända istället?

  9. Absolut ett problem!!! Älskar mitt jobb, har bättre lön än min sambo men han har stora lån. Vill ha ett barn till och skulle gärna dela på ledigheten men sambon vill inte ta ut mer än pappa månaden. Så om tvåan kommer så får han börja på dagis vid 1 års ålder. Halvtid förhoppningsvis. Inte idealiskt men det är inte livet heller. Man gör sitt bästa utifrån ens möjligheter. Men jo delad föräldraledighet!!!

  10. I vårt fall skulle det vara urbota korkat att min man sklle vara vårdledig. Vi har rätt så jämna löner så det är inte en ekonomisk fråga. Däremot arbetar min man till sjöss. Nu är han, för full lön, i praktiken hemma två veckor och på jobb två veckor. Jag är, för min fulla lön borta alla veckor. Ifall min man var vårdledig skulle de alltså ha en förälder hemma fyra veckor, nu har den ena föräldern hemma två veckor och bägge föräldrarna hemma två veckor. Vi är kanske ett av specialfallen, men det skulle vara bort från barnen ifall vi inte hade kunnat välja.

    Dessutom har jag ammat länge och det kan faktiskt inte min man göra.

    Det som däremot borde vara ”förbjudet” är det som vääääldigt många praktiserar. Att mamman semestrar medan pappan har sin pappamånad. Dvs marktjänsten fortsätter och pappan åtnjuter den. Dessutom kan pappan ta ut sin semester på det medan mamman går på jobb och barnet är i dagvård. Det här begriper jag inte öht.

    Men, det är genom strukturer man når jämställdhet så det här är inte en enkel fråga. Å är man gift med en sjman kan man inte räkna med att han diskar varannan gång…

  11. Tack för din synpunkt! Alltid bra med en kommentar från de som ser verkligheten.

    Det som stör mig (bland annat) är att det är ekonomiska val som styr vår familjeval. Nästan alla hänvisar till att vi väljer själva det som passar vår familj bäst, men i de flesta fall är motivet ändå pengar. Att mannen har högre lön och därför har vi bättre råd med det. Då är det ju det som passar vår ekonomi bäst som avgör och det är ju inte nödvändigtvis samma sak som vad som passar vår familj bäst. Egentligen. Med hög lön brukar också följa ett jobb som kräver mycket tid och engagemang av den förälder som drar in pengarna. Kunde det då inte anses gynna familjen mera att just den personen hoppar av jobbet en tid? Eftersom den mera lågavlönade föräldern förhoppningsvis har ett jobb som kräver mindre övertidstimmar och mindre vaknätter när jobbet fortsätter snurra i huvudet långt efter kontorstid?

    Min fråga alltså; är det faktiskt alltid familjens bästa vi väljer när vi väljer att mannen stannar hemma? Eller är det familjens ekonomi vi väljer?

  12. Har länge tänkt svara på denna men inte hunnit. Nu sover barnen, så hoppas jag hinner få fram min poäng innan de vaknar. 🙂 Ifall jag inte är så välformulerad skyller jag på det.

    För att svara på dina senaste frågor. Nej, det är inte alltid familjens bästa vi väljer, ibland är det vår ekonomi. Men jag har en till fråga. Tror ni att denna förändring faktiskt kommer att få till stånd fler pappor hemma med sina barn eller fler barn på dagis från två års ålder? Jag tror att det enda som skulle få pappor att stanna hemma med sina barn är fler pappamånader (när de trots allt får rätt bra pengar och månaderna också är öronmärkta) eller jämnare inkomst. Varkendera åstadkoms effektivt av denna förändring. En gris i läppstift är fortfarande en gris. Den här förändringen handlar om att få ut kvinnor i arbetslivet och barn på dagis, inget annat. Och orsaken till det är att spara pengar, och inget annat. (Tror jag).

    Vi lever i en så speciell situation att jag, kvinnan, tjänar betydligt mer än min man. Det här var den största orsaken till att vi valde ha min man hemma på vårdledigt istället för mig (bara tills dottern var 1,5 år, då blev det dagis eftersom mannen ville tillbaka på jobb). Det har varit mycket hälsosamt för både min man, min dotter och allas vårt förhållande att vi båda stannat hemma och jobbat.

    Nu är jag mammaledig igen och trots våra erfarenheter känns den här gången annorlunda. Mitt hjärta blöder när jag tänker på att fara på jobb och lämna mina två barn hemma med pappa eller på dagis. Jag önskar så att jag kunde stanna hemma själv. För jag vill. Min man vill inte denna gång. Vad skulle vara bäst för vår familj?

    Det finns säkert män, som liksom jag gärna skulle stanna hemma med sitt barn om det skulle vara ekonomiskt möjligt. Den här förändringen åstadkommer inte det. Sen kan det ju hända att vi har för bra system i Finland. Att vi inte har råd med nuvarande system. Då får vi ändra det, men då ska vi vara ärliga med intentionerna.

    • Tack för den! Antar att barnen sov hela vägen.

      Jag vet inte heller om jag tror att flera pappor kommer att stanna hemma även om jag hoppas hoppas hoppas det eftersom jag tror på delad föräldraledighet.

      Men jag är alltså rädd att du har rätt i att pappor inte kommer att stanna hemma. Däremot kan det ju leda till att kvinnor börjar jobba tidigare vilket i sin tur leder till att inkomstskillnader jämnas ut något vilket kan leda till att fler pappor har råd att vara hemma. Men det är mycket som inte kan bli så. Och det är en lång process.

      Av nyfikenhet och med stor respekt för att du kanske inte alls vill svara; varför tror du att ni vill göra så annorlunda val den här gången? Det låter ju som om ni är nöjda med de val ni gjorde förra gången.

      • Jag hoppas också på att fler män skulle stanna hemma med sina barn. Försöker ofta lobba för att de åtminstone ska ta vara på pappamånaden. Det vill säga, tillbringar den med sitt/sina barn utan sin sambo/fru. En pappamånad målandes uthuset medan mamma är på semester och sköter om barnen är ingen höjdare för jämlikheten eller förhållandet. Kan vara bra för uthuset såklart. 🙂

        I vårt fall handlar det om en kombination av flera saker. Varför han inte vill vara hemma ids jag inte spekulera i, finns säkert många orsaker, men för min del handlar det om att jag har ett rätt krävande jobb, där det är ”omöjligt” att jobba mindre än heltid, och att det är rätt tungt att komma hem efter en lång arbetsdag och fortfarande orka vara en bra förälder. Skulle helst skjuta upp den kampen så länge jag kan av rent egoistiska skäl. Sedan tror jag också att vi är lite stöddiga och tänker att vi nog kommer fortsätta vara ett team i alla fall. Han var trots allt hemma med första barnet så han har självförtroendet att han kan ta hand om barn. Så redan pappamånaden ensam med barnen skulle räcka långt denna gång. Tror jag i alla fall. 🙂

        Det sagt ser vi det verkligen som en stor gåva att vi förra gången ”tvingades” dela på ledigheten. Speciellt vårt äktenskap mådde bra av det. Även den här gången kommer vi att ”tvingas” dela, även om det det knappast blir lika jämnt. Månne vi inte efteråt konstaterar att det också den här gången var väldigt givande, vem vet. 🙂

      • Jag tror, precis som du, att delad föräldraledighet är pengar på äktenskapskontot. Fler än en gång har jag stött på hemmavarande mammor som upplever att deras män inte har en aning om hur det är att vara hemma med småbarn. Och på samma sätt gör det gott att båda ha varit den som tvingats gå till jobbet varje dag, ge allt där och komma hem och fortsätta ge. När vi förstår varandra och varandras verklighet och vardag ökar våra möjligheter att ge det som den andra behöver. Vi VET då att båda rollerna har för- och nackdelar och känner igen den andras behov som reella behov och inte bortskämt gnäll.

        Jag är övertygad om att ni hittar en bra lösning! Ni verkar förberedda!

  13. Jag ser det också som ett problem. Ett lika stort problem är att jag allt oftare stöter på familjer där pappan jobbar helt sjukt mycket, just för att mamman ska kunna stanna hemma med barnen. Eller passar på att jobba helt sjukt mycket för att mamman ändå är hemma (där det alltså inte är nödvändigt för att få vardagsekonomin att gå ihop).

    • Verkligen! Småbarnspappor lär väl vara den grupp människor som jobbar allra mest. Hur tänkte de där? Är det verkligen ett smart drag? Med tanke på föräldrarnas relation? Med tanke på pappornas relation till barnen?

  14. Jag ser minnsann ett problem, men eftersom bara jag, mamman, ser problemet i vårt hushåll är det ju påriktigt inte ett problem. Det är inte så att jag valt att använda merparten av den gemensamma föräldraledigheten och absolut velat vara den som fortsätter vara hemma som vårdledig. Tvärtom har min man valt att hellre gå på jobb för det trivs han bättre med och det jobbet får han bättre betalt för. Jag är inte jättelycklig med det ensidiga beslutet. Jag kunde ju i princip också ha varit egoistisk och sagt att jag också trivs bättre på jobbet och får bättre betalt samt tjänar in pension och då återgått till jobbet efter mina 105 dagars moderskapsledighet och vägrat ta ut föräldraledigheten på samma sätt som min man. Jag kan dock inte sätta mina egna intressen eller behov framom barnens behov. Dessutom är det hos oss förutom lite frågan om när det är mera pengar på kontot också frågan om vem som har bättre tålamod med barnen.
    Jag skulle ha velat att vi föräldrar turas om att ha det fulla ansvaret över barnen och hushållet. Jag önskar ju att min man skulle vara bekväm i sin roll som förälder och vill vara med våra barn så mycket som möjligt och samtidigt förlänga sin stubin.
    Jag tror samhället skulle uppskatta om vi båda föräldrarna deltog ungefär lika mycket i att uppfostra våra och om vi båda är beredda att jobba, om än fast deltid båda två.
    Måste dock tillägga att min man minnsann tar ut all föräldraledighet, som är öronmärkt åt honom som pappa, även om han då inte tar fullt ansvar för hushållet och allt vad som kommer till barnen på samma sätt som jag. Han är ju faktisk föräldraLEDIG då.
    Visst trivs jag med att sköta barnen, det är roligt att följa med när det utvecklas och upptäcker nya saker och därför vill jag inte att vi sätter dem i dagvård. Tänk vad mycket jag skulle ha gå miste om då. Och tänk vad mycket två dagvårdsplatser skulle kosta samhället i jämförelse med att vi föräldrar jobbar t.ex. 2- och 3- dagars veckor och sköter barnen hemma turvis och lyfter bara hemvårdsstöd.

    • Så många bra poänger!

      Tråkigt att du inte är helt nöjd med er situation. Samtidigt skönt att höra att du ser fördelar med den situation ni har.

      Jag tänker att det viktigaste i ert läge kanske är att ni kan prata öppet och rakt om det som är. Att ni kan och vågar och orka kommunicera era behov och era eventuella besvikelser. Kan ni det?

      (Nu blir det väldigt personligt här. Ursäkta! Ta gärna kontakt per e-post om du vill.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s