Tomt i vår soffa

– Kom till mamma, säger hon till Arvid och lyfter upp honom ur min famn.

Min son är några veckor ung och ligger nöjt i sin mosters famn. För moster är hon, vad hon än kallar sig. Hon har en plan; att bo så ofta hos oss att Arvid inte riktigt ska veta om det är hon eller jag som är hans mamma.

Jag vet inte om planen lyckades. Och tyvärr lär vi nog aldrig få veta. Men jag vet att hon bodde ofta hos oss. Väldigt ofta. Hon hade ett distansförhållande och hon hade en fruktansvärd storm i sitt liv, så hon sov ofta på vår soffa. Hon finns på fotografierna från den där hösten.

Och lite så har det fortsatt. I nästan två år har vi fått ha henne ofta. Ibland jätteofta och ibland mindre ofta, men ofta. Och vi har älskat det. Hon passar lika bra här som någon av oss andra.

De senaste veckorna har hon bott här nästan på heltid.
– När kommer moster Emma hem? frågar Ingrid efter förskolan.
– Ska inte moster Emma äta här idag? undrar hon när vi bara är fyra när vi börjar äta.
Och hon är besviken när vi är för få.

Det var någon som hörde att hon bor hos oss just nu och denna någon försökte välvilligt bekräfta det jobbiga i att ha en inneboende.
– Nej, det är absolut ingenting. Hon märks inte ens, det är bara roligt, säger Fredrik.
Och jag vet att han menar det. Varken han, jag eller barnen anstränger oss eller skärper oss när hon finns. Och jag älskar att det är så.

Idag tog hon fyra väskor med sig och flyttade hem till sitt riktiga hem. Jag är glad för hennes skull. Efter flera år av distansförhållande unnar jag henne verkligen att få bo med den man hon älskar och valt att dela livet med. Hon har ett nytt hem, ett fint hem, som hon knappt hunnit bo i. Nu ska hon få vara där, leva där. På riktigt. Jag unnar henne det. Jag unnar dem båda det.

Men det är tomt i vår soffa ikväll. Och även om det är fint att en annan soffa i en annan stad äntligen får ha henne hos sig… så saknar jag henne. Redan. Hon skämde bort oss med sin närvaro under en så lång tid. Hon fanns så nära så ofta och så länge. Förstås saknar jag.

På hennes bröllop i somras frågade en av hennes vänner vad som är receptet på ett systerskap som vårt. Hur skapar man sådana syskonrelationer? undrade vännen.
Och jag vet inte riktigt. Men jag vet att mina systrar är mina bästa vänner och att allt är lite sämre när vi inte får vara tillsammans.

Och jag vet att det finns en soffa som ikväll är tommare än vi vill att den ska vara.

Och jag tröstar mig med att hon sover på den igen på torsdag.

IMG_0241.JPG

2 reaktioner på ”Tomt i vår soffa

  1. Vilken gåva åt er alla att få umgås så tätt. 🙂
    Jag känner lika för min syster så förstår hur du menar. Hon bor också långt bort. Tur att det finns bilar och telefon. Hon skulle gärna få hänga här nästan jämt.

    • Att få ha en syster som skulle få hänga hos en nästan jämt – det är en gåva. Hoppas verkligen kunna ge mins barn en syskonrelation som liknar den jag och mina systrar har. Men hur gör man?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s