Ruttet

Tanken är väl att man ska känna igen sig, le och tycka att livet är smutsigt men att vi minsann är smutsiga tillsammans. Att man ska känna att gräset ändå inte är så mycket grönare på andra sidan och att det ska kännas skönt. Men när jag läser Annes blogginlägg, Svenskfinlands mest aktuella just nu, blir jag mest av allt mörkrädd. Och tänker att gräset är som det är här på min sida men att det verkar rent ut sagt ruttet på många andra sidor.

Missförstå mig rätt. Jag tycker också det är charmigt med kiss i duschen och behån i ugnen. Men många av kommentarerna andas en avundsjuka och en missunnsamhet som jag inte alls känner igen. Snarare något som gränsar till illvilja och hat, något som gör att jag blir lite rädd när jag går omkring på trottoaren eftersom de flesta jag möter antagligen inte vill mig väl.

Är det någon annan som känner som jag när ni läser bekännelserna? Du får i så fall väldigt gärna vara anonym här också, för det anses väl inte vara speciellt rumsrent och politiskt korrekt att känna så.

Charmigt; jag har sett precis varenda avsnitt av tv-serien Dance moms.

Och; medan jag har skrivit det här inlägget har jag lyssnat på soundtracket till Mamma Mia.

Advertisements

12 thoughts on “Ruttet

  1. Jag håller med. Precis så kändes det för mig också när jag läste. Har man så där mycket missunnsamhet och avundsjuka i sig är det kanske dags att blicka inåt och fundera på vad det beror på.

    • Jag känner samma sak. Det är klart att ingen av oss tänker enbart rosenröda tankar, men när goda vänners glädjeämnen känns provocerande tycker jag att något har gått lite onödigt långt.

  2. Jag! Blev så förvånad att folk är så konstiga. Tänk att folk i min omgivning antagligen är så där sura och tvära? Herregud, visste inte det.

    • Skönt att höra att någon annan också känner sig ljusare till sinnes än gemene man i bekännelsetagen. De bittra skulle säkert säga att människor som du och jag antingen är så sjukt lyckligt lottade att våra åsikter inte räknas eller så anta att vi lever i lögn och förnekande.

  3. Jo, jag känner också igen mig i det du skriver, bloggade om det igår. Jag tycker det är väldigt sorgligt att många går omkring med så mörka och svarta känslor.

    Fast för en gångs skull tar jag inte åt mig. Jag kan vara hemskt känslig för vad folk tänker om mig. Jag antar att det att jag mår bra och är glad säkert sticker i ögonen på någon, men just när det gäller den här typen av avund och missunnsamhet så vet jag att det inte är jag som är problemet, utan något annat som nog finns inom den personen som känner så svart. Och det måste ju vara SÅ hemskt att gå omkring och känna så, för det mesta.

    • Jag tycker synd om människor. Och det är klart att livet är orättvist, att vi inte tilldelas allt i lika stora mått. Men det kan ju aldrig vara orsak nog att önska dem med med större mått illa. Speciellt beklämmande är det när illviljan tydligen sträcker sig så kort som till de egna vännerna. Det känns väldigt främmande. Kanske jag har så misslyckade vänner att jag inte förstår att vara avundsjuk på dem?

  4. Jag tror inte att alla går runt o hatar o är avundsjuka. Jag tänker att alla har en viss mån av underliga tankar i huvudet, men att de allra flesta av oss inte agerar utgående från dem, istället väljer man att göra gott, vilket egentligen gör det goda ännu finare. Att man gör det för att man väljer att göra det.

    Men jo, underligt att det kom en sådan mängd med hat. Jag har frågat samma saker tidigare och då har svaren varit ganska oskyldiga och gulliga. Fattar inte vad som hände.

    • Jag håller med dig om att det är fint varje gång vi ställer oss över våra mindre vackra tankar och handlar enligt något annat, något större och ädlare än instinkt. Varje dag står vi inför sådana val. Ibland väljer vi rätt, andra gånger (i mitt fall alldeles för många gånger) tar vi den enkla, egoistiska vägen.

      Trots att jag ser det fina i att vi tänker en sämre sak och gör en bättre så vidhåller jag att det känns obehagligt att så många verkar unna sina nära så lite. Just det här med avundsjuka och annat än välvilja gentemot vänner stack kanske allra mest i mina ögon.

  5. Jag vill också tänka så där att valet är det avgörande. Det är där som kampen förloras och vinns. Men sen är vi bara så små att jag undrar hur ofta man medvetet förmår välja.
    Det behövs så mycket medveten vilja att se på VARFÖr man hyser allt det där nedriga. Varifrån det kommer och hur det hamnat här. I mig.
    Människorna behöver sådana ofantliga mängder kärlek för att stiga lite ur sitt mörker. Ja till ljusoceaner. Nej till hatodling.

  6. Jag kände mig också ganska illa berörd av alla hätska och svarta tankar. Jag blev uppriktigt sagt ganska chockad över att folk mår så där dåligt. För det är väl det det måste handla om?

  7. Ja du, det var en knivig en. Jag mådde själv rätt dåligt under ett antal år och tog mig ur det både med hjälp av livsförändringar och genom att ändra mitt sätt att tänka och handla i olika situationer. Däremot har jag inget minne av att jag inte skulle ha unnat mina nära och kära allt gott trots det. Jag tyckte bara att jag också var värd att må bra.

    Nu mår jag oförskämt bra, och märker att det ibland (rätt ofta) verkar vara ett problem för min omgivning. Det är inte så att jag skryter (i alla fall är inte det min mening), utan det handlar mera om att jag så gärna vill visa att det faktiskt finns människor som mår bra, att man faktiskt kan trivas på sitt jobb, kan ha ett bra liv fastän man är småbarnsförälder och kan trivas med sin partner, och må bra, trots att man inte har en fin bil eller stort hus . Att det inte behöver kännas svart för evigt för att det gör det just nu. För så kändes det för mig när jag mådde dåligt, att “vad är det för vits, alla mår ju skit i alla fall”. Då skulle jag ha behövt höra att det kan bli bättre.
    Men det verkar inte vara vad folk vill höra, så nu märker jag allt oftare på mig själv att när jag pratar med folk så tonar jag ner det positiva och framhäver de negativa sakerna i mitt liv, bara för att slippa irritera folk. Vet inte riktigt hur bra det är heller… Som tur var finns det en liten grupp människor där jag verkligen känner att de alltid vill mig väl och där jag kan vara ärlig. 🙂

    Min hemliga last är nog att jag kan vara rätt äcklig och slarvig. Ibland kan det gå två dagar mellan duscharna här och börja växa mögel i kastrullerna innan disken försvinner.

  8. Jag tänker att yta överlag är så ute. Alla går har fasader som gör folk olyckliga och avundsjuka, vilket leder till ännu mera fasad och så är ekorrhjulet igång. Mera ärliga relationer tror jag är lösningen på problemet!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s