En liten skugga

Under de senaste dagarna har det ständigt vilat en liten skugga över min tillvaro. Själv får jag stå stadigt, men det svajar kring folk i min omgivning – inte i min direkt närliggande – och av olika orsaker rubbar det också mitt eget varande. Ibland vill jag bara ropa: Varför, varför, varför? Varför kan inte alla bara vara snälla? Bara vara friska? Ens bara få leva? Bara få allt det som de drömde om, hoppades på och planerade? Varför måste mörkret ibland göra sig så väldigt starkt påmint?

Dessutom har jag en egen liten skugga också. Från och med imorgon ska jag och min familj vara på olika platser några dagar. Och sedan i söndags har jag saknat dem, i förväg liksom. Jag kommer att ha det jättebra på min plats, de kommer att ha det jättebra på sin. Men oj, så jag kommer att sakna dem. Han den minsta, naturligtvis. Honom som jag inte ju inte riktigt kan prata med och kolla läget med. Och henne, naturligtvis. Hon den livsglada, härliga med så mycket kärlek i den lilla kroppen.

Men kanske allra mest honom, den där största. Honom som jag faktiskt inte är hel utan. I början av vår tid som ett tyckte jag det gick rätt bra att vara ifrån varandra ett par dagar ibland och jag var helt säker på att det skulle gå ännu bättre med tiden. Jag hade helt fel. Det som gick rätt bra då för åtta år sedan gick lite sämre för fem år sedan. Och rätt dåligt idag faktiskt. Om det fortsätter så här kommer jag inte ens att kunna handla kaffegrädden själv när vi är över 80.

En reaktion på ”En liten skugga

  1. Så vackert du skriver om din man. Vilken kärleksförklaring! Jag blir alldeles varm i hjärtat av din blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s