Jag blir bara mer och mer medveten om mina begränsningar samtidigt som jag blir bara mer och mer medveten om mina möjligheter. Jag kan inte vara allt, tänka allt och värdesätta allt men jag kan faktiskt vara, tänka och värdesätta allt det just jag är kallad till.

Ibland blir jag alldeles matt i mötet med det sammanlagda engagemang mänskligheten har. Och då är ju det engagemang jag möter bara en bråkdelsbråkdel av allt det engagemang som faktiskt finns.

Någon står på barrikaderna mot socker. Någon brinner för feminism. Någon talar för invandring med samma intensitet som någon annan talar mot. För någon är det viktigt att man tar hand om sin hud och för någon är universitetsvärldens nedskärningar en katastrof. Någon har starka åsikter om dagisavgifter och någon om vacciner. Och…

Där står jag. Och vet oftast inte ens vad jag tycker.

I perioder har jag känt mig dålig och otillräcklig i mötet med alla passionerade åsikter som finns. Tyckt att andras eld är ett hån mot min egen glöd. Tyckt att jag också måste och borde bekänna färg. Och i min egen känsla av dålighet och otillräcklighet har jag stundvis varit frustrerad på andra människors eld.

Men i dag älskar jag elden i mina medmänniskor. Jag kan tycka att det finns något så vackert i en människa som brinner, också om hon brinner där jag själv aldrig ens försökt få liv i en brasa. Och också om hon enligt mig brinner på fel sida på fel sätt.

Världen behöver fler människor som bryr sig. Inte färre. Så låt dem brinna.

Samtidigt tror jag att det finns utrymme också för oss som inte är tvärsäkra. Som inte alltid vet vad vi själva tycker men som är uppriktigt nyfikna på hur andra tänker. Som glöder försiktigt i väntan på de stora lågorna. De som kanske inte ens kommer.

Vi är ju så olika. Vi har så olika uppgifter.

Det är det som är det vackra och det svåra och det enda möjliga med att vara människa.