Ofta – inte varje dag men nog nästan – tänker jag att jag lever det liv jag har valt. Att jag har fått allt jag ville ha. 

Samtidigt vet jag att det inte är sant. Ingen människa får allt hon vill ha. Livet fungerar inte så. Men det största och det viktigaste fick jag och jag tror att jag förstår att vara tacksam. Det är utan stolthet som jag konstaterar att det liv jag lever är det liv jag valt. Men med enorm tacksamhet. 

Det var någon som en gång sa att tacksamhet är för förlorare. 

Jag tycker synd om den någon. För mig är tacksamhet för alla som insett att det mesta och det bästa kommer till oss av nåd. En inställning som säger att folk får det de förtjänar är i mina ögon en ganska hård och kall inställning och då föredrar jag faktiskt tacksamheten. 

Jag ser frestelsen i att tänka att människor får det de förtjänar. Speciellt om man själv har mycket. Men jag ser också faran och bristen. Vi föds ju med så oerhört olika förutsättningar. Vissa av oss föds med förutsättningen att fatta bättre livsbeslut än andra. Ska vi verkligen vara stolta över det? Exakt vad har vi gjort för att förtjäna våra förutsättningar? Och vad ger oss rätten att tycka att de som föddes med mindre och fortsätter med mindre för att sedan dö med mindre har gjort mindre än vi? 

Jag tror på att utgå från att folk gör sitt bästa och är sitt bästa. Enligt sina egna förutsättningar. Det är inte alltid så, nej. Men jag friar hellre än fäller på den här punkten. Också. 

Er tre. Vi fyra. En oförtjänt gåva jag tackar för varje dag.