Nyheten dök upp i mitt facebookflöde i går. Någon fick kolla om det var första april redan i går. Någon annan fann inga ord. Nyheten? Tyskland får specialtågvagnar som bara är till för kvinnor. Tanken är att tågvagnarna ska minska risken för att kvinnor blir antastade på tåg.

Jag suckar också. Finner egentligen inte heller några ord. Men jag misstänker att vår tunghäfta och tystnad beror på helt olika saker.

För mig är det största problemet nämligen inte alls att feministmen har gått för långt nu. För mig är det största problemet att kvinnors känsla av otrygghet tydligen inte har gått så långt att något på allvar görs åt saken. Att sådana här tågvagnar ens finns på kartan är en skam för hela MÄNskligheten.

För det är ju klart att kvinnovagnar på tåg är absurt. Men att det ens finns ett behov av dylika vagnar är väl ändå det mest absurda här?

Och mitt i absurditeten: skulle jag själv välja en kvinnovagn? Jag vill ju säga nej, för jag vill ju tro att de här vagnarna egentligen inte alls behövs. Men ärligt talat: om jag åker tåg ensam sent en kväll och får välja om jag åker i en vagn med bara kvinnor eller i en vagn med bara män så är valet löjligt lätt.

Och det handlar verkligen inte om att jag går omkring och tror att alla män är sexualförbrytare. Det handlar mer om att jag tror att så få kvinnor är det. Och det handlar nu och här om att uttrycka en rädsla som många av de icke-sexualförbrytande männen fortfarande verkar ha svårt att inse att sitter i den kvinnliga ryggmärgen.

Min dröm är att vi ska kunna skratta tillsammans åt kvinnovagnar på tåg någon gång i framtiden. Men just nu skrattar jag inte alls. För det finns liksom inget roligt här.