För någon vecka sedan kom det fram. Ännu en gång har ett barn har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Ännu en gång har religionen blivit något som döljer de fruktansvärda brotten. Och ännu en gång vill högljudda röster se religionerna dö.

Jag förstår ju rösterna. Och samtidigt inte alls. Att tro att mänsklig ondska skulle dö med religionerna är att tillskriva religionerna större makt än de har. Att tro att människor som vill ont inte skulle hitta något annat namn att göra det i är naivt. Att tro att världens problem skulle lösas om folk skulle sluta tro på Gud är att tro helt fel.

Å andra sidan förstår jag ju. Om det enda de hör rösterna har sett av religion är rafflande tidningsrubriker om självmordsattacker, terrordåd, homofobi, kvinnoförtryck och sexuella övergrepp är det ju svårt att se det goda som finns. Men att de inte kan se det goda betyder inte att det goda inte finns. Det kan faktiskt betyda att de bara inte har sett det.

Det onda jag själv gör beror ju aldrig på den religion som är min. Det onda jag gör beror på min själviskhet, min trötthet, min oförmåga och min ovilja. Den religion jag har påminner mig tvärtom om att ständigt försöka jobba emot allt det i mig som kommer så lätt för en fallen människa i en fallen värld.

Jag kan därför inte alls känna igen mig i bilden av religionen som roten till allt ont. Nog som en täckmantel för ont, nog som en stege för ont, nog som ett verktyg för ont. Ibland. Men aldrig som roten till allt ont.

Och det är ju roten vi måste åt om vill åtgärda problemet på riktigt.

—

Det här inlägget hade jag tänkt publicera i dag. Men så kom terrorn i Bryssel och plötsligt kändes ett religionsförsvar nästan… osmakligt. Trots det publicerar jag. Kanske försvaret behövs ännu mer i dag än i går. För jag tror ju inte att det är mindre sant nu än det var innan bomberna i Bryssel exploderade. Vi får aldrig ge upp kampen. Men vi måste kämpa för rätt sak. Mot rätt fiende.

-Jag känner mig lite ledsen. Det här har ju inte varit en rolig kväll, det har tvärtom varit en kväll med mycket bråk och skrik, säger jag.

Min sistfödda ser ut att vara helt oberörd av mitt bokslut för dagen, så jag väljer mer tydlighet i min kommunikation. Det lär ju vara bra.

-Och mycket har ju nog varit ditt fel, Arvid, säger jag därför.

-Vad har varit mitt fel? vill han veta.

Han verkar uppriktigt förvånad. Kanske han gick med på att något var hans fel, men mycket? Nej.

Så jag gör en liten lista. Jag tar inte ens upp allt (för det här var på riktigt en usel kväll), men jag tar upp det som känns mest på ytan just nu.

-Tja. Du rev mig i håret, du tog vardagsrumskuddar till badrummet fast jag uttryckligen bad dig att inte göra det, du klöste mig i ansiktet, du plockade inte undan de sju kastruller som du tagit till vardagsrummet och du slog mig. Kanske det då.

Han hör mig.

-Jaha, konstaterar han sakligt.

Och sedan fortsätter han i nästa andetag med ett bestämt:

-Men…

Och sedan slutar han. För det finns ju inga invändningar som är tillräckliga. Inga förklaringar som på något sätt försvarar. Och jag känner att det är sunt att han åtminstone inser att det inte finns något men som är värt att nämna. Kvällen var i sin helhet ett slag under bältet.

Att han insåg det, till sist, länder honom till heders.

Att jag insåg, till sist, att sådana här kvällar ju faktiskt är undantag nu och inte regel (vilket de var i höstas) länder mig till heders.

Att i morgon är en ny dag med nya möjlighet länder livet till heders.

En man som heter Ove. Känner du honom? 

Jag läste boken i september 2013. Sällan skrattar jag högt när jag läser böcker. Sällan gråter jag tårar när jag läser böcker. När jag läste om Ove både skrattade och grät jag. Högt och tårar. 

Det finns ju en film nu också. Böcker man tyckt om är ju trevliga att se som film, men böcker man älskat… Nja. Det är väldigt mycket mera komplicerat. Och jag älskade verkligen Fredrik Backmans roman En man som heter Ove. 

Trots det satt jag i biosalongen i går. Med Fredriks hand i min. Och när filmen pågått någon enstaka minut grät jag. Första gången. 

Sedan fortsatte jag med det. Jag grät utan överdrift mellan femton och tjugo gånger. Jag grät liksom oftast. Min tröjärm gick att vrida ur till sist, förlorade helt sin funktion som tårtork. 

Den berättelsen. Alltså, den berättelsen. 

Så mycket av det jag tror på finns där. Styrkan i gemenskapen. Betydelsen av sammanhanget. Skönheten i vanligheten. Hoppet i kärleken. Orsakerna till allt. Hjärtat i oss alla. Längst in. 

När sluttexterna rullade orkade jag inte ställa mig upp. När jag mötte min spegelbild på biotoaletten var mina ögon rödsprängda. När jag kom ut på trottoaren hade jag en klump i halsen av alla de tårar som bioverkligheten trängde undan. 

Det kommer så nära så mycket.

En man som heter Ove. En bok som måste läsas. En film som måste ses. En berättelse som måste berättas. 

  

Exakt den här dagen för tolv år sedan lät han mig välja honom. Han gick mer på knä (bokstavligen) och frågade om jag ville dela livet med honom. 

Jag ville. Och jag vill. Ännu mera nu än då. Aldrig har jag varit säkrare än nu.

Vi är en lycklig berättelse, jag och min Fredrik. Åtminstone början av vår berättelse har varit lycklig. Ibland frågar jag mig om man alls får berätta en lycklig berättelse som också varit lätt eller om det finns utrymme bara för de berättelser som är lyckliga och svåra. 

Men det här är nu den berättelse jag har. Den enda sanna jag kan berätta. Och jag har inte ännu träffat en enda människa vars berättelse inte varit värd att berätta. Att tro att jag själv skulle vara det enda undantaget skulle vara att tro lite för mycket om mig.

Så jag berättar den. Inte för att den är bättre än någon annan. Absolut inte för att den är intressantare eller starkare – snarare tvärtom då. Men för att den också är en fullvärdig berättelse värd att berätta. 

Det är berättelsen om två unga människor som valde varandra. Och om två lite äldre, lite mera ärrade som fortfarande väljer varandra.

Tack, Fredrik, för att jag fick bli din. Tack för att du ville bli min. Och fortfarande vill vara det. 

   
   

Det hände sig denna marsfredag att jag hämtade Arvid redan efter lunch. Möjligheten fanns åttminstone nästan och eftersom den dag då vi fick hamstern var den här veckans minst dramatiska så tog jag möjligheten fast den bara nästan fanns. 

När man hämtar sitt barn på dagis redan efter lunch har man i regel inte speciellt bråttom hem. Nästan alltid annars knackar ju något på dörren och brådskan flåsar en i nacken. Oftast är det hunger eller trötthet eller en oattraktiv kombination av båda. Och när man har bråttom hinner man inte ta alla de strider som man i teorin skulle vilja ta. 

I dag hann jag plötsligt ta strider. När Arvid föll ihop i garaget och meddelade att han inte orkar gå in själv meddelade jag helt kallt att jag faktiskt inte har bråttom och bra kan vänta tills han orkar gå själv. Och plötsligt orkade han gå. En stund. Sedan försökte han med samma sak två gånger till och jag körde samma sak två gånger till. Bara stornjöt av att jag hann vara konsekvent och lugn och sansad. Jag hann ta en strid. Och som alla andra strider man tar när tiden är på ens sida vann jag ju till och med. 

Jag avskyr att vardagen ofta gör att en nödvändig strid blir sopad under mattan. Strider tar ju tid. Och tid har jag inte alltid i samma utsträckning som jag skulle vilja. Om någon sätter sig på tvären när vi borde ha gått för tio minuter sedan kastar jag ut mina principer genom fönsret och står fast på händerna bara vi kommer iväg. NU!

Hinner vi uppfostra våra barn? frågade jag mig i dag och insåg att svaret (tyvärr) är att vi hinner ibland. Min förhoppning är att ibland är tillräckligt ofta. 

Lite synd tyckte jag ändå om Arvid. När han tänkte sig en eftermiddag med sin mamma såg han säkert något annat framför sig än en mor på krigsstigen. Han får tacka mig sedan när han förhoppningsvis blir dräglig nog för att få jobb och vänner. 

Otillräcklighet. Visste jag ens vad det var innan du blev min, lilla Sparv?

  

Alldeles för sent fick vi beskedet. Vårt trapphus skulle renoveras. Vårt trapphus med asbestgolv. Alltså skulle trapphuset vara förbjuden mark mellan onsdag klockan 8.00 och fredag klockan 15.00. 

Att trapphuset är förbjuden mark är ett fint och mjukt sätt att säga att vårt hem är förbjuden mark och att vi har mindre än en vecka på oss att tänka ut en övernattningsplats för vår fyrapersonersfamilj. 

Vänskap är att vi inte drabbades av panik ens en halv sekund. Vänskap är att vi bara visste att det  förstås skulle ordna sig. Vänskap är att vi frågar våra bästa vänner om vi får flytta in några dagar veckan därpå. Vänskap är att de blir glada och kallar det övernattningsfest. Vänskap är att vi sedan plötsligt kommer på att Maja ju också måste komma med. Vänskap är att svaret blir att de ser så mycket fram emot att få träffa Maja. Vänskap är att vi satt uppe alldeles för sent i går för att samtalen aldrig tar slut medan tiden alltid gör det. Vänskap är att vi blev lite lite lite ledsna när märningarna i dag på eftermiddagen visade att vi kunde flytta hem igen redan i dag. 

Vänskap är något som vi faktiskt inte lider brist på. Varje dag vet jag det och varje dag är jag tacksam. 

Som barn förstod jag aldrig hur roligt det kunde vara med vuxen vänskap. Det såg ju så tråkigt ut med det där pratet som aldrig tog slut. 

Så fel jag hade.

   
 
Jag och en av vännerna som fick agera härbärge. Det fanns rum för oss i härbärget.

Jag vill vara kvinna med stort K, skriver Linda Mikander (men på finska) i en av gårdagens mest lästa texter. Hon tar där ställning mot könsneutralitet och för skillnader mellan kvinnor och män. 

Jag vill ju också vara kvinna. Trots alla uppenbara nackdelar har jag faktiskt aldrig någonsin velat vara man. Men jag vet ärligt talat inte om jag vill vara kvinna med stort K, för jag vet lika ärligt talat inte vad det betyder. Sist jag kollade var man kvinna eller så var man inte. Sedan när är det en egenskap som vissa får skriva med stor bokstav? 

Det blir inte mindre förvirrande för mig när skribenten ger exempel. Att hålla upp dörren för en annan människa är väl bara folkvett oavsett om man är kvinna eller man? Och oavsett om den som går genom dörren är kvinna eller man? Och i alla hem där det finns två vuxna delar man väl på uppgifter enligt vem som gör dem snabbast och/eller avskyr dem minst?

Jag vill vara kvinna, ja. Men med stort K vet jag inte. Däremot vet jag att jag vill vara människa med stort M. Amanda med stort A. 

Jag är som jag är. Jag är lat, jag är rolig om folk skrattar åt mig, jag har lätt för att gråta, jag är hopplöst opraktisk, jag har ingen naturlig fallenhet för städning, jag är dålig på att kritik, jag försöker bli bättre på att ta kritik, jag blir glad när någon håller upp dörren för mig, jag håller upp dörren för andra, jag är äckelansvarig i vår familj, jag är nästan aldrig envis, jag betalar våra räkningar, jag älskar att ha klänning, jag rensar silen i duschen… 

Jag är jag. Med största tänkbara J.  Och jag vill nog helst vara just det utan att behöva fundera på om jag är tillräckligt kvinnlig för att skriva med stort K.

  

Jag är ute och springer. Fredrik hämtar Arvid från dagis. Ingrid och Maja håller ställningarna på hemmaplan. Tjugo minuter efter att jag öppnar ytterdörren ska vi få gäster. 

Men när jag kliver in i lägenheten märker jag att två av gästerna redan är på plats. En möter mig i köket med en disktrasa i handen. 

Det borde vara pinsamt.

Vårt hem är nämligen ruskigt stökigt. Det ligger för många pussel och för många duplobitar på vardagsrumsgolvet. Vi borde ha dammsugit senast i går och matbordet vittnar om att kokosbollar blivit bakade av unga bagare som älskar allt med bakning förutom att städa undan efteråt. Samma bord tyder också på att frukost blivit äten. Det är milt sagt kaos, det som råder i vårt hem. Småbarnsfamiljeliv som… mest.

Men jag skäms inte alls. Känner att jag ändå måste säga att vi nog hade tänkt röja lite inför deras besök, men känner redan när jag säger det att det är mer av artighet än av ärlighet som jag säger det. 

För jag skäms inte alls. Går i duschen istället och låter gästerna röja och sopa och plocka och skära bröd.

Ofta frågar folk hur vi orkar med så mycket människor i vårt liv. Svaret är väl helt enkelt att de får finnas just i vårt liv, inte i någon drömversion av det utan i den version som faktiskt finns. I den versionen får gäster ibland sopa köksgolv medan värdinnan tvättar håret. Att kunna leva med det är vår enda chans om vi vill leva i gemenskap på det sätt som vi gör nu.

Det finns så mycket som inte alls är viktigt i ett liv men som ändå kan stjäla fokus från det som faktiskt är livsviktigt. Att välja rätt är inte lätt. Att säga hur andra borde välja är helt omöjligt. 

Men när man valt rätt så vet man. 

I dag gjorde vi det. 

  
En annan gång då jag valde rätt. Te och bok är alltid rätt.

En gång i tiden förenades Fredrik och jag i att ingen av oss ville eller skulle ha husdjur. Någonsin. Det är ju kanske inget man i sig kan bygga ett äktenskap på, men det var ändå en del av den grund som blev vår. 

I dag förenas vi mycket mer i att vi älskar en sjuåring till månen och tillbaka. Och hon har pratat om ett husdjur längre än hon haft en lillebror. 

Så nu är vi med husdjur. Vi har en ny medlem i familjen. Hon heter Maja och är jättesöt. Jättejättejättesöt. Vi hann inte ens ut ur djuraffären förrän jag pratade babyspråk med henne. Till och med mitt hårda, husdjursförnekande hjärta bara smälter. 

Vad den lilla mattens hjärta gör förmår jag inte ens beskriva. 

   

  
 

Det blev en paus. En paus från bloggen, ja. Men det var den absolut minst dramatiska pausen.

Det blev också en paus från familjen. Från hemlandet. Från jobbet. Från vintern. Från högar av ännu olästa elevtexter.

Jag fick vakna några morgnar och spela candy crush eller läsa i sängen istället för att koka någon annans havregrynsgröt. Jag fick sova ostörda nätter istället för att hjälpa till med toalettbesök eller agera kudde åt en barnakropp som tror sig vila bäst i närheten av min. Jag fick vakna av väckarklocka och inte av en liten man som tror att det är morgon när det egentligen inte alls måste vara det.

Jag fick alltså vara väldigt mycket bara jag. Och jag fick därmed påminnas om hur mycket jag tycker om att vara deras. Det är i det liv jag har valt, ett liv som jag alla gånger skulle välja om.

Det blev en paus, ja. Och nu är pausen slut. Med sällan skådad kraschlandning i verkligheten och vardagen. I skrivande stund skriver 129 abiturienter essäprov och det kommer onekligen att prägla den verklighet och vardag som är min från och med i morgon.

Och jag tycker så mycket om det också. Jag längtar så efter att få läsa deras texter. Deras sista texter en sista gång.

Tänk vad en liten paus kan göra.

Just den här bilden har egentligen ingenting att göra med just den här pausen. Men paus från paus, tänker jag som tydligen inte tagit en enda bild i det land jag besökte. Den här bilden är sommarhuspaus. Det är inte så länge kvar tills den pausen blir till.