Arbetande mammor mot hemmamammor

Det är inte vi mot dem. Eller vi mot er. Arbetande mammor mot hemmamammor. Ingen av oss har något att vinna på ett krig mellan mammor som gjort olika val och olika offer.

För i valet och offret förenas vi alla. Ingen av oss kunde välja allt och ingen av oss kunde få allt. Alla har valt och valt bort. Alla har offrat. Det är en ofrånkomlig del av att vara mamma. Sedan kan jag tycka att det är lite märkligt och lite sorgligt att det inte verkar vara en lika direkt konsekvens av att vara pappa, men det är (kanske) en helt annan diskussion.

Det gemensamma för oss alla verkar vara känslan av att vi har gjort fel i de andras ögon. Vilka val och offer vi än har gjort så vet vi med oss att vi inte är helt rumsrena i alla sammanhang. Det finns rum där ingen som varit hemma med barn i femton år skulle våga ta ton. Och det finns rum där ingen som börjat jobba före barnet fyllde två skulle våga säga något.

Och där tänker jag att en enormt förlust finns. I det att vi så sällan hör varandra för att vi vågar ta den där tonen bara i de rum där vi vet att den landar helt rätt. Där ingen fördömer. Där ingen ifrågasätter. Där vi dunkar varandra i ryggen.

Som om det skulle vara i de rummen våra toner behövs. I rum där våra toner bara drunknar eftersom alla andra sjunger exakt samma sång.

Jag älskar att det finns både hängivna hemmamammor och hängivna karriärmammor bland mina vänner. Jag vet att det gör mig gott, även om jag ibland kan känna mig lite sämre än dem som valt annorlunda än jag och jag därmed kan se frestelsen i att umgås med bara dem som valt som jag själv gjort. Jag älskar att vi möts och stöts och blöts och att vi alla inser att gräset inte är bara grönt på någons gräsmatta. Det finns olika gräsmattor och olika grönskor, men ingenstans är det bara grönt.

Vi har alla gjort val och offer. Och vi har alla vunnit.

För i det förenas vi ju faktiskt också: att få bli mamma är en oförtjänt gåva som ingen av oss hade någon egentlig rätt till.

Vi förenas ju i så mycket trots att det stavas till vardag på så många olika sätt. Vi har inte råd med att vända taggarna mot varandra i försök att försvara våra egna val. Men vi har råd med att försöka se skönheten och styrkan i varandras val. Och trösta varandra i förlusterna.

Det är inte och var aldrig vi mot dem. Eller vi mot er.

Det är alla vi för dem.

img_2632-1

Är vårt hemvårdsstöd en kvinnofälla?

Om vi får tro våra nordiska grannländer så är det just . Enligt dem når finländska kvinnor inte några chefspositioner eftersom de får vara hemma ända tills barnen fyller tre och dessutom får ekonomiskt stöd för sin hemmavistelse under lika lång tid. Bara 41 % av barn under tre år går på dagis i Finland medan samma siffra i Norge är 80 % och i Danmark till och med 90 %.

Det finns svåra frågor och så finns det fruktansvärt svåra frågor. För mig är det här en fruktansvärt svår fråga. 

Jag har ju aldrig tänkt att små barn behöver dagis för sin egen skull utan att dagis behövs för föräldrarnas jobbs skull. Jag tror inte alls att små barn far illa av att vara på dagis, men jag tror inte heller att de far illa av att ”bara” vara hemma. Tvärtom kan jag se mycket väldigt fint i det och tycker inte att vi för barnens skull måste få in dem på dagis. 

Men jag kan också se mycket allt annat än fint i att så många kvinnor halkar efter så mycket. Att flickor och kvinnor ligger bra till så länge och får höga utbildningar men sedan bara faller av kärran när barnen kommer. Och det är klart att långa föräldraledigheter påverkar här.

Samtidigt; att kalla det kvinnofälla är väldigt hårt när så många kvinnor upplever att de inget hellre vill än vara hemma länge med sina barn. Det finns ju faktiskt andra livsmål också än att göra karriär. 

Men samtidigt igen; det är ju också fint att ha någon slags karriär om mannen lämnar dig eller blir sjuk eller dör. Inte alla de kvinnor som varit hemma med sina barn alla de år då de kunde ha jobbat har ju en man som betalar för dem livet ut.

Och samtidigt en tredje gång; inte är vardagen alltid vacker när två föräldrar heltidsarbetar och vill också annat med sina liv här och nu än föräldraskapet. 

Som sagt; svåra frågor och fruktansvärt svåra frågor. 

Just i dag har jag ingen aning om vad jag tycker.

Rosor och choklad

Du får visst ge mig rosor och choklad i dag.

Men inte för att jag skulle vara en annorlunda, mjukare, vackrare eller känsligare version av en människa.

För det är jag inte. Jag är faktiskt bara en människa.

(Eller bara och bara. Det är väl snarare så att jag i mångas ögon inte är ens det.)

Du får ge mig rosor och choklad i dag om du gör det för att påminna dig själv och resten av världen om att vi ju inte alls har kommit fram. Målen är inte nådda. Kampen är inte slut. Kriget är inte över.

Och nej, feminismen har inte gått för långt.

Och nej, inte ens i Norden.

Och jo, det är mycket värre på andra håll i världen. Men det betyder ju inte att vi kan sluta kämpa mot de orättvisor som fortfarande finns här hemma. Att vi ska nöja oss med att ha kommit en bra bit på vägen bara för att andra har kommit ännu kortare.

Hela världen vinner när alla människor får bli allt det som de kan vara.

IMG_9595

 

När han blir stor

Hon är sju år gammal och säger att hon vill jobba med barn när hon blir stor. 

Jag älskar det. Tänker att hon ju bara måste älska att vara barn eftersom hon säger så. 

Och älskar hon att vara barn så har hon det ganska bra just nu.

Han är tre år gammal och säger att han vill jobba på sin pappas jobb när han blir stor. 

För då får han alltid vara med pappa. 

Jag älskar det också. Tänker att det finns något väldigt fint i att alltid vilja vara med sin pappa. 

Jag tror att han också har det ganska bra. 

Nåd är att få tro att de har det bra. 

  
Älskade liten. Fotograferad av min syster på vår sommarhusgård. I fotbollströja, strumpbyxor (tack, Linn och Frank!) och någon slags volangkjol som jag inte kan minnas att jag någonsin sett förut. 

Får hon gå ut ensam?

I Östersund säger polisen att kvinnor helst inte ska röra sig ensamma utomhus sena kvällar och nätter. Detta efter att inte mindre än sex anmälningar om våld mot kvinnor gjorts i staden bara sedan tjugonde februari.

Det är ju helt fruktansvärt. Sex anmälningar på några veckor. I en liten stad på 45 000 människor.

Igen; vad håller du på med, värld?

Min första tanke är förstås att polisen inte kan göra så här. Polisen kan ju bara inte gå ut och be kvinnor stanna hemma eller röra sig i grupp. Det blir ju onekligen lite så att kvinnor som råkar illa ut utan att ha följt polisens anvisningar i någon mån kan ses som ansvariga för det brott som begås mot dem. Och den tanken gör mig bara mörkrädd.

Min andra tanke är förstås att polisen kanske är tvungna göra så här. För de måste ju också ha tänkt som jag gör ovan och ändå ha kommit fram till att det här är den bästa vägen framåt. Det måste ju finnas en orsak till att de gör som de gör. Eller?

Den tanken gör mig inte precis motsatsen till mörkrädd, heller.

Jag tänker att polisen ju nog måste säga som det är. Om det händer skumma saker har allmänheten rätt att veta. Men också när det händer skumma saker har väl allmänheten rätt att avgöra själv om och hur det ska påverka deras liv och vardag? Så länge det inte finns kriminella drag i livet och vardagen? För att röra sig utomhus ensam är faktiskt inget brott. Inte ens på natten. Inte ens om du är kvinna.

Och nu är jag ju lite rädd att någon kan tänka att det är lite brottsligt att våga sig ensam hem från nattskiftet.

Nej, jag har inte dåligt samvete

Den årliga (minst) vaccindebatten verkar vara igång igen. Den här gången är det vattkoppsvaccinet som finns i rampljuset och till exempel Linda har bloggat om det här och svenska yle har rapporterat här.

Jag reagerade på en kommentar. Och jo, jag märker själv att jag väldigt ofta verkar reagera på just kommentarer. Så här lyder en del av kommentaren:

”De som vaccinerar gör det ofta av bekvämlighetsskäl. De gör det enkelt för sig, gör som auktoriteten läkaren säger. De behöver inte dras med barnsjukdomar. När sen vissa föräldrar engagerar sig hårt och låter bli att vaccinera sina barn så får de vaccinerades föräldrar lite dåligt samvete. De ovaccinerades föräldrar framstår som mer engagerade, de är redo att ta lite besvär för barnens bästa. Den naturiga reaktionen är då att gå till angrepp mot dem som får dem att må lite dåligt. Man misstänkliggör och förtalar allt vaccinmotstånd för att överrösta den gnagande känslan av att man är mindre engagerad i sina barns bästa.”

Egentligen har jag inget behov av att försvara mig, för grejen är den att jag inte har dåligt samvete. Alls. Trots att jag alltså hör till den skara föräldrar som ”gjort det enkelt för mig” och således borde gå omkring med ”den gnagande känslan av att jag är mindre engagerad i mina barns bästa”.

Jag känner inte igen mig och tar inte åt mig. Men jag kan inte riktigt låta kommentaren gå förbi. För att påstå att jag skulle vara mindre engagerad och inte beredd att ta lite besvär för mina barns bästa är en ganska ful anklagelse.

Det finns otroligt motstridiga budskap gällande vaccin. Och jag är den första att erkänna att jag inte kan tillräckligt mycket för att med säkerhet kunna avgöra vilken den bästa vägen är. Och jag tror faktiskt inte heller att jag skulle kunna komma fram till den kunskap som krävs bara genom att googla lite och läsa några böcker. Så jag litar på dem som vet mer. Inte för att jag är en lat och oengagerad förälder utan för att jag är en förälder som vet var mina gränser går.

Att gå omkring och tro att alla föräldrar med vaccinerade barn är lata och oengagerade föräldrar som inte bryr sig om sina barns bästa är en ganska ogenerös inställning till de flesta föräldrar vi har i vårt land i dag. Att se vaccinmotstånd som ett vattentätt bevis på engagerat föräldraskap känns onekligen väldigt förenklat.

Tills jag vet mer litar jag på dem som vet ännu mer än jag. Tills vi vet mer. För okomplicerat och entydigt är det ju inte för någon av oss. De som anser det vara helt givet har åtminstone helt fel. Med oss andra vet jag inte riktigt.

IMG_9002

Vi är alla livsfarliga

I skrivande stund ser jag den nyaste Bond-filmen. Jag kan inte ens namnet på den. Så lite bryr jag mig. Det var mitt eminenta sällskap för kvällen som ville se filmen och jag gick med på det under villkoret att jag fick hänga på nätet samtidigt. 

Filmen är tråkig. Jag är så otroligt oberörd.

Men jag tittar med ett halvt öga och fylls av tacksamhet över att ingen vill jaga mig och skjuta mig och döda mig. Jag känner inte till någons hemligheter, jag sitter inte på information som någon vill åt. Jag äter knäckebröd till frukost, hämtar på dagis hälften av gångerna och ser på tv på fredagskvällarna. Jag är inte intressant på det sättet. Alls. Jag är helt ofarlig. 

Tänker jag. 

Men inser när jag tänker lite till att det egebtligen inte är sant. Det finns inga ofarliga människor. Vi är alla livsfarliga. Vi påverkar världen varje dag. Bygger upp den eller river ner den. Oftast både ock. 

Vi formar värderingar. Vi bygger samhällen. Vi skapar lagar. 

Jag tror att vi alla gör skillnad och spelar roll. James Bond på sitt sätt, jag på mitt och du på ditt. 

Vi är alla farliga på någon spelplan. Och vårt updrag är att spela där i det godas tjänst. 

   

 

Liv är alltid 100 %

”Att vara småbarnsförälder är att leva utan allt det man egentligen vill ha.

Eller så är det att ompröva sina önskemål och anpassa dem enligt de förutsättningar man nu har.”

Så sa jag i går. Och jag menade det. Absolut. Menar det fortfarande.

Men faktum är ändå att jag kom bara halvvägs i går, vilket jag insåg först efter att jag fick lite hjälp på traven. Så i dag säger jag så här:

Att vara människa är att leva utan allt det man egentligen vill ha.

Eller så är det att ompröva sina önskemål och anpassa dem enligt de förutsättningar man nu har.

För ingen av oss, småbarnsföräldrar eller ej, har ju allt det vi egentligen vill ha. Det finns en brist och en otillräcklighet som kommer på köpet med själva människovarandet. Det finns i slutändan bara brustna människor som inte blev som de skulle och som lever liv som inte blev som de tänkte.

Och det är faktiskt helt okej.

Allas liv är alltid 100 %. Allas händer är alltid fulla. Allas dygn alltid för korta.

Min mening var aldrig att säga att småbarnsföräldrar skulle ha det värre än någon annan. Min mening var bara att förhoppningsvis lyfta någon börda från någons trötta axlar – absolut inte att påstå att just den här bördan skulle vara värre än någon annan. Det finns många bördor jag inte känner tyngden av och just dem kan jag inte skriva om. Men den här känner jag. Varje dag.

Ett vet jag: vi har alla våra bördor. Allas ryggar är lite böjda.

Vi är människor. Det ingår i konceptet.

IMG_0248

En sämre version av mig själv

Jag vill träna minst tre gånger i veckan. Jag vill dejta min man en gång i veckan. Och så vill jag ha tumistid med en god vän minst en gång i veckan. Dessutom vill jag läsa minst två böcker i veckan. Och jag vill vara ostört på gudstjänst en gång i veckan. Jag vill skriva minst ett blogginlägg om dagen. Jag vill umgås med Gud varje dag. Jag vill träffa familjevänner minst en gång i veckan. Jag vill leta fram nya, spännande och tidskrävande recept på nätet och testa minst ett sådant i veckan. Och jag vill dagligen följa med samhällsdebatter så jag vet vad som händer och kan fundera på vad jag tycker om det.

Jag vill och jag vill och jag vill.

Men sedan jag blev mamma ligger så mycket av det jag vill helt utom räckhåll för mig. Att vara småbarnsförälder är att leva utan allt det man egentligen vill ha.

Eller så är det att ompröva sina önskemål och anpassa dem enligt de förutsättningar man nu har. För det blir ju så tungt i längden om man ska omkring och känna att man är på minus hela tiden. Åtminstone för mig är bitterheten en fiende som ständigt lurar bakom hörnet och då gäller det ju dels att se till att jag har tillräckligt men det gäller faktiskt också att se till att jag inte kräver och förväntar mig mer än vad som är rimligt.

Jag har sänkt mina krav och skruvat ner mina förväntningar. Sedan någon gång kanske jag hinner ha gymkort och gå på exotiska träningspass jag inte ens kan namnet på nu. Då ska jag dejta Fredrik så ofta att han tröttnar på mig och ha ostörda samtal som varar för evigt med mina vänner. Jag ska läsa fem böcker i veckan och jag ska njuta så oerhört mycket av att vara på gudstjänst. Jag ska leverera blogginlägg i ett så hisnande tempo att mina läsare inte hinner med. Jag ska nå nya nivåer av böneliv. Jag ska träffa alla de där familjevännerna som jag nu bara vill träffa. Jag ska testa nya recept – nej, jag ska skapa nya recept. Och jag ska ha genomtänkta åsikter kring det som händer i det samhälle jag lever i.

Då ska jag bli den bästa version av mig själv som jag bara kan vara. Men det är sedan.

Just nu ska jag vara en lite sämre men fullt tillräcklig version av mig själv. Veta att det räcker så. Njuta av nåden i det. Och påminna mig om att det antagligen är det bästa jag kan göra just nu. Att en bättre version av mig själv på något märkligt och paradoxalt sätt antagligen bara skulle vara en sämre version.

För så är det också att vara småbarnsförälder.

IMG_0363

Stoltast över oss

Stoltast över oss är jag inte när hemmet är städat, barnen på gott humör och maten näringsrik. Stoltast över oss är jag när vi också efter en kväll med raseriutbrott, trotsanfall och bränd havregrynsgröt hittar fram till varandra. Tycker om varandra. Skrattar med varandra. Älskar varandra. På riktigt. Mitt i allt som inte är så polerat som det kunde vara. 

Så är allt så mycket bättre än jag trodde det kunde vara. 

Så är vi så mycket bättre än jag trodde vi kunde vara. 

Stoltast, ja. Men aldrig är jag lika stolt som jag är tacksam. Tänk att just han är just min.