Det är inte vi mot dem. Eller vi mot er. Arbetande mammor mot hemmamammor. Ingen av oss har något att vinna på ett krig mellan mammor som gjort olika val och olika offer.
För i valet och offret förenas vi alla. Ingen av oss kunde välja allt och ingen av oss kunde få allt. Alla har valt och valt bort. Alla har offrat. Det är en ofrånkomlig del av att vara mamma. Sedan kan jag tycka att det är lite märkligt och lite sorgligt att det inte verkar vara en lika direkt konsekvens av att vara pappa, men det är (kanske) en helt annan diskussion.
Det gemensamma för oss alla verkar vara känslan av att vi har gjort fel i de andras ögon. Vilka val och offer vi än har gjort så vet vi med oss att vi inte är helt rumsrena i alla sammanhang. Det finns rum där ingen som varit hemma med barn i femton år skulle våga ta ton. Och det finns rum där ingen som börjat jobba före barnet fyllde två skulle våga säga något.
Och där tänker jag att en enormt förlust finns. I det att vi så sällan hör varandra för att vi vågar ta den där tonen bara i de rum där vi vet att den landar helt rätt. Där ingen fördömer. Där ingen ifrågasätter. Där vi dunkar varandra i ryggen.
Som om det skulle vara i de rummen våra toner behövs. I rum där våra toner bara drunknar eftersom alla andra sjunger exakt samma sång.
Jag älskar att det finns både hängivna hemmamammor och hängivna karriärmammor bland mina vänner. Jag vet att det gör mig gott, även om jag ibland kan känna mig lite sämre än dem som valt annorlunda än jag och jag därmed kan se frestelsen i att umgås med bara dem som valt som jag själv gjort. Jag älskar att vi möts och stöts och blöts och att vi alla inser att gräset inte är bara grönt på någons gräsmatta. Det finns olika gräsmattor och olika grönskor, men ingenstans är det bara grönt.
Vi har alla gjort val och offer. Och vi har alla vunnit.
För i det förenas vi ju faktiskt också: att få bli mamma är en oförtjänt gåva som ingen av oss hade någon egentlig rätt till.
Vi förenas ju i så mycket trots att det stavas till vardag på så många olika sätt. Vi har inte råd med att vända taggarna mot varandra i försök att försvara våra egna val. Men vi har råd med att försöka se skönheten och styrkan i varandras val. Och trösta varandra i förlusterna.
Det är inte och var aldrig vi mot dem. Eller vi mot er.
Det är alla vi för dem.