Är vårt hemvårdsstöd en kvinnofälla?

Om vi får tro våra nordiska grannländer så är det just . Enligt dem når finländska kvinnor inte några chefspositioner eftersom de får vara hemma ända tills barnen fyller tre och dessutom får ekonomiskt stöd för sin hemmavistelse under lika lång tid. Bara 41 % av barn under tre år går på dagis i Finland medan samma siffra i Norge är 80 % och i Danmark till och med 90 %.

Det finns svåra frågor och så finns det fruktansvärt svåra frågor. För mig är det här en fruktansvärt svår fråga. 

Jag har ju aldrig tänkt att små barn behöver dagis för sin egen skull utan att dagis behövs för föräldrarnas jobbs skull. Jag tror inte alls att små barn far illa av att vara på dagis, men jag tror inte heller att de far illa av att “bara” vara hemma. Tvärtom kan jag se mycket väldigt fint i det och tycker inte att vi för barnens skull måste få in dem på dagis. 

Men jag kan också se mycket allt annat än fint i att så många kvinnor halkar efter så mycket. Att flickor och kvinnor ligger bra till så länge och får höga utbildningar men sedan bara faller av kärran när barnen kommer. Och det är klart att långa föräldraledigheter påverkar här.

Samtidigt; att kalla det kvinnofälla är väldigt hårt när så många kvinnor upplever att de inget hellre vill än vara hemma länge med sina barn. Det finns ju faktiskt andra livsmål också än att göra karriär. 

Men samtidigt igen; det är ju också fint att ha någon slags karriär om mannen lämnar dig eller blir sjuk eller dör. Inte alla de kvinnor som varit hemma med sina barn alla de år då de kunde ha jobbat har ju en man som betalar för dem livet ut.

Och samtidigt en tredje gång; inte är vardagen alltid vacker när två föräldrar heltidsarbetar och vill också annat med sina liv här och nu än föräldraskapet. 

Som sagt; svåra frågor och fruktansvärt svåra frågor. 

Just i dag har jag ingen aning om vad jag tycker.

Advertisements

8 thoughts on “Är vårt hemvårdsstöd en kvinnofälla?

  1. Jätte komplicerad fråga tycker jag. Med vårt första barn var jag studerande och kunde inte försörja hela familjen med studiestöd så jag måste vara hemma tills han var 1,5 vilket vi (bara när åsikt) tycker är ok tid att börja dagis på. Nu med tvåan så studerar jag nog ännu men tänker bli färdig under min ledighet så att min man kan ta sista halvåret. Överlag tycker jag så här: familjerna måste få bestämma själv. Det är bäst och minst stressfritt. Det är så otroligt viktigt att man får göra såna lösningar som passar en själv. Jag skulle nog inte vela vara hemma tills barnet/ barnen är tre men jag vill själv vara hemma tills barnet är ca ett. Min man vill vara hemma men tiden spelar ingen roll för honom så han tar vid sen. Men så fungerar ju det inte för alla. Vi är bara otroligt tacksamma för att pappan kan stanna hemma den här gången därför tycker jag det skulle vara bra om pappan också fick några egna inkomstrelaterade månader typ minst lika länge som mammaledigheten. Då hade jag kunnat studera mig klar lite snabbare förra gången. Nu var kanske min “fälla” främst att jag inte var färdig och inte kunde gå tillbaka till jobb.

  2. Jag tycker också att detta är en fruktansvärt svår fråga. Å ena sidan kan jag förstå tanken i de andra länderna, men samtidigt så tycker jag att hela idealet att man ska jobba och tjäna pengar och slå sig fram på arbetsmarknaden är patriarkalt i sig och jag skulle hellre se att pappor skulle vara mera hemma med barnen. Jag skulle kanske helst se helt andra lösningar, som ett system där den som är hemma inte skulle förlora ekonomiskt. men hur det skulle gå till i praktiken vet jag inte 🙂

    • Jag håller med dig Lina om att det är ett patriarkalt ideal att alla ska göra karriär och tjäna mycket pengar. Jag tycker absolut både män och kvinnor ska ha den möjligheten, att göra karriär alltså. Liksom både män och kvinnor borde ha möjlighet att stanna hemma med sina barn. Om man tänker ur ett heteronormativt perspektiv med en kärnfamilj där det finns en mamma och en pappa så blir det ju i praktiken en sorts kvinnofälla att många kvinnor stannar hemma längre med barn eftersom deras manliga partners tjänar mer pengar än de –> männen hinner tjäna in mer pension än kvinnorna.
      Men jag är inte säker på att problemet är att kvinnor stannar hemma för länge med barn. Kanske problemet lika väl kunde vara att man inte tjänar in pension genom att sköta barn hemma?
      Det går ju att vända på det..

      • …och det allra största problemet här är ju egentligen det faktum att män tjänar mer än kvinnor.
        Att det så ofta “råkar” vara mannen i ett heteroparförhållande som tjänar mer än sin kvinnliga partner.

        Och att fler män därför jobbar medan fler kvinnor stannar hemma med barn eftersom familjen får mest pengar på det viset.

  3. Problemet enligt mig är inte att möjligheten till vårdledighet finns, utan att det till 95 procent (om jag minns siffrorna rätt, eller var det till och med 99?) är kvinnorna som stannar hemma med barna i flera år (siffrorna gäller alltså vårdledigheten). Skulle ledigheten delas jämnt mellan föräldrarna skulle problemet inte vara det samma. Hävdar jag. Nu är det istället så att bara den ena föräldern riskerar sin karriärutveckling, sin pension – sin inkomst t.ex. ifall partnern dör eller paret separerar – istället för att båda tar en lika risk/gör samma avkall på inkomst.

    Jag är också i princip för att man ska få välja själv hur man delar upp. Tyvärr tror jag inte att de flesta paren väljer det som passar dem bäst, utan man väljer undermedvetet och lite automatiskt det som förväntas: kvinnan stannar hemma länge med barnet, pappan jobbar. Det “passar dom flesta bäst” eftersom det är det alternativet man automatiskt tänker sig. För mig blev det väldigt konkret i det bemötande jag fick när jag började jobba när mitt barn var 6 månader, och pappan blev hemma. Höjda, överraskade ögonbryn och “ojdå, fast han är så liten! Går han på dagis då?” – ofta inte en tanke på att också pappan kan vara hemma med barn.

    Summerat alltså: yay för möjligheten att vårda barnet hemma, nay för att kvinnan ska ta hela ledigheten, och YAY till en 6-6-6 modell där pappans ledigheter inte går att överföra på mamman så att båda föräldrar måste ta lika ansvar.

  4. Ja du, verkligen inte lätt det här. Jag sku vilja att man tänker på barnet. Då blir det antagligen bäst att låta familjen bestämma? Jag hade gråtit blod om någon hade tvingat mig ge mina barn ifrån mig innan de fyllde tre. Då räknas också deras far med. 😀 Vi har haft turen att han endå varit hemma mycket, då han bara har sextimmarsdagar.
    Jag som fick barn innan jag skolat mig eller hade jobb, blev självklart hemma. Det är ju vad jag alltid drömt om, att få vara mamma (på heltid). Skulle varken ha haft motivation eller destu mer nytta av att tvingas till nåt efter typ ett år hemma. Lika lite pengar hade vi fått, men en trasig mamma som inte får välja hur hon vill leva. Kvinnofälla? Väldigt mycket beroende på hur och vem som ser på saken. Karriärkvinna blir det aldrig av mig, men det är inte en fälla utan ett val.
    Barn på dagis innan tre ser jag ingen nytta med (för barnen då), förutom då pengarna på banken för familjen. O för alla kommer det inte ens så mycket in på det där kontot, efter alla utgifter. Är det då värt en halft missad barndom, en drös med sjukor och utbrända föräldrar?

  5. Jag tycker att det är bra att vi har möjlighet att vara hemma tills barnet är 3. Alla har ju inte råd att vara hemma så länge, men personligen tycker jag inte att under 2-åringar bör vara långa dagar på dagis. Inte i allafall med dagens stora barngrupper. Det är också bra att man idag får välja själv hur man lägger upp föräldra-/vårdledigeten. Båda föräldrarna har sällan lika stora löner och för att ekonomiskt få det att gå runt är det ju ofta den föräldern med lägst lön som stannar hemma längst. Kanske inte det bästa för (kvinnans) karriären men för mig är min karriärdröm just nu att vara mamma. Jobba hinner jag sen. Fast pensionsspara borde jag väl börja göra… Alla är ju olika, men nu får man ju välja det som passar bäst för sin familj.

  6. Det är absolut ingen kvinnofälla för mig..jag är verkligen tacksam den tid jag får vara hem med mina barn! Ja jobbar en till två kvällar i veckan och skulle gärna forsätta så tills barnen börjar förskolan! Jag tycker absolut att hemvårdsstödet skall finnas för de mammor som vill vara hem med sina barn! Det första skolbarnen frågar när dom kommer hem är “var är mamma” o det känns härligt att kunna ta emot dom, dom ha ofta nånting dom vill berätta! Jag ser det som en trygghet för barnen och jag tycker det är väldigt viktigt att samhället skulle sträva efter att nån av föräldrarna skulle vara hem med barnen längre!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s