Du får visst ge mig rosor och choklad i dag.

Men inte för att jag skulle vara en annorlunda, mjukare, vackrare eller känsligare version av en människa.

För det är jag inte. Jag är faktiskt bara en människa.

(Eller bara och bara. Det är väl snarare så att jag i mångas ögon inte är ens det.)

Du får ge mig rosor och choklad i dag om du gör det för att påminna dig själv och resten av världen om att vi ju inte alls har kommit fram. Målen är inte nådda. Kampen är inte slut. Kriget är inte över.

Och nej, feminismen har inte gått för långt.

Och nej, inte ens i Norden.

Och jo, det är mycket värre på andra håll i världen. Men det betyder ju inte att vi kan sluta kämpa mot de orättvisor som fortfarande finns här hemma. Att vi ska nöja oss med att ha kommit en bra bit på vägen bara för att andra har kommit ännu kortare.

Hela världen vinner när alla människor får bli allt det som de kan vara.