Jag saknar hans hand i min. Hela skärtorsdagsgudstjänsten ville jag sitta med honom i kyrkbänken, men vem skulle i så fall ha suttit hemma i vardagsrummet medan barnen somnade? Egentligen är jag tacksam över att få vara på gudstjänst. Och ändå skulle jag alla dagar hellre sitta där med honom. Med hans hand i min.

När jag kör hem och är nästan hemma ser jag ett ung par komma gående. Hand i hand. De pratar ivrigt med varandra och skrattar. Och jag hinner tänka: vet ni hur bra ni har det? Ni som kan gå hand i hand tillsammans klockan nio så där bara? Ni som säkert har lösgodis och limsa i plastpåsen och ska se en eller till och med två filmer ännu i kväll? Ni som kan det för att ingen kommer att väcka er mitt i natten och tro att det är morgon? Vet ni hur bra ni har det?

Men jag hinner bara tänka ungefär så långt (i text ser det mycket längre ut än vad det är i tanke) innan jag tänker lite längre. Hon kan ju vara svårt deprimerad. Kanske det här är första gången hon gått ut på en vecka. Kanske hon kommer att svälja ner ångestdämpande medicin med limsan som i min fantasi finns i plastpåsen. Han kanske är arbetslös. Kanske han blev klar med sina studier för två år sedan men fortfarande inte har fått något jobb. Kanske han varje dag känner sig lite mera tom än dagen innan. Kanske en av dem har en förälder som dog för fyra veckor sedan. Eller ett litet syskon som insjuknat i cancer. Eller en gradu som blivit ett oöverkomligt hinder. Eller så kanske de har längtat i flera år efter ett barn som skulle sätta käppar i hjulen för deras promenader efter nio på kvällarna.

Jag är kanske den absolut lyckligaste av oss tre. Trots att deras promenad ser ut som en walk in the park för en småbarnsförälder så har jag ju faktiskt ingen aning.

Vi vet ju ofta så väldigt lite om de skor som andra människor går i.