Jag har nu hört om flera olika klasser med ettor som har egna whatsapp-grupper. Vi talar alltså om sjuåringar med egna whatsapp-grupper.
Jag är skeptisk. Och jag känner mig förstås lite som en dinosauriemamma, trots att jag säkert är betydligt yngre än många andra mammor till sjuåringar. Men jag är ändå skeptisk.
Jag är inte skeptisk till internet i sig. Inte till smarttelefoner i sig. Inte till sociala medier i sig. Men nog till att sjuåringar bildar och upprätthåller egna whatsapp-grupper, speciellt med tanke på att det ju finns en åldersgräns på sexton år. Det betyder att en sjuåring inte är ens hälften så gammal som hon borde vara för att ha appen.
Jag tror helt enkelt inte att sjuåringar är mogna det ansvar som det innebär att finnas på sociala medier. Och jag tror inte att de blir mogna per automatik bara för att vi skaffar dem ett användarkonto, kastar dem ut på nätet och hoppas på det bästa. Jag tror det finns en massa saker man måste kunna och veta och förstå innan man kan hänga på sociala medier. Och att kräva den kunskapen av sjuåringar, eller att ens hoppas på den, är att sätta ett ganska stort ansvar på ganska späda axlar.
Jag vill förstås lära mina barn kommunicera på nätet. Absolut. Jag vill se dem upptäcka glädjen i att bygga relationer och hålla kontakt via nätet. Absolut. Jag älskar ju allt det där själv. Men jag vill inte att de hoppar på för tidigt. Inte när de inte är redo. Inte när för mycket kan bli för fel och så lite kan bli ogjort.
Tusen gånger har jag tänkt på hur glad och tacksam jag är över att det inte fanns sociala medier när jag var femton. Jag skulle inte ha hanterat det på ett snyggt sätt. Så har jag svårt att se att sjuåringar skulle klara det i dag. Så snabbt går inte utvecklingen av en människa. Så snabbt hoppas jag att den aldrig behöver gå.
Så tänker en dinosauriemamma utklädd till trettiotvååring. Hur tänker du?
Nästan för lycklig 
Som mamma till en åttaåring med en tolvårig storebror svarar jag nej, inte är de mogna. Men då är det endå bättre att de övar med sina kompisar än någå främmande. Så hos oss är whatsup ok men inte insta. Och så ska man kunna bete sig ( ibland går det ok, ibland måste man blanda sig i ). Tidigare var jag också en ung dinosauriemamma men nu tycker jag det är helt bra att de får öva i lugn och ro medan de ännu tycker det är ok att föräldrarna läser igenom och kan bestämma att tex. ta bort appen om det inte går bra. Med tonåringar är det inte lika lätt sen mer ( inte ens med preteenen här bor. Tycker det är ett bra och gratis sätt för kompisarna att umgås på och de övar ju samtidigt sig på att skriva ( o går inte det ännu så bra kan man ju säga sitt med ljud). Här får man också tidigt in inlärningen om egen och andras integritet, hur och var och när får man ta bilder på andra, får man publicera dem?!
Visst är det svårare ansvar för vissa än andra, men om man tänker framåt är det väl kanske (?) lättare att veta detta sen då man måste kunna detta själv..
Det är absolut inte bra. Har en snart 10-åring och när jag läser deras klasschattar blir jag mörkrädd. ”Du är så rädd och blyg, du kan lika bra vara död” var skrivet till min dotter i chatten. Där steg jag in som mamma och först tog en screenshot och sen skrev är flickorna: Tänk efter flickor hur det skulle kännas för er om någon skrev på samma sätt åt er. Och så ni vet har jag tagit bild på chatten och den sänds till era föräldrar. Hälsningar xxx mamma.
Men det faktum är att språket är grymt. Barnen är grymma.
Och har även äldre barn och ingen som är underårig har lösenord som jag inte känner till. Tittar även igenom 17-åringens chattar mellan varven. Alla här hemma vet också om mina lösen och får se genom min telefon t.ex om de känner för det. Vilket iofs inte händer. Men jag har inget att dölja och det ska de andra inte heller ha.
Jag tycker också att de är alltför unga. Liksom, ska de nu ha telefon så räcker det väl med att ringa eller skicka sms? Jag var på praktik i en lågstadieskola för en tid sedan, och blev smått chockad då jag hörde några 10-åringar diskutera hur många följare de hade på Instagram. Trots att jag själv är rätt ung (under 30), så måst jag vara lite ”pensionärsaktig” och säga att barn ska vara barn så länge de kan. De har ju sen hela vuxenlivet på sig då de kan använda Whatsappp, Instagram och all världens andra appar.
Är storasyster har 3 yngre syskon 9,12 och 16. Ja och alla har Whatsapp. En gruppchatt med en klass låter inte så bra risken för mobbning är stor. Men är inte emot att yngre har whatsapp för där är ju samma idé och funktion som att ringa och texta. Därför har mina småsyskon också appen för dom skriver mycket oftast korta texter som gör räkningen dyr. Men gruppchatt med jämnåriga finns alltid risker.
Undervisar i lågstadiet åk3-4 och kan bekräfta-de är inte mogna för socila medier. Åldersgränser finns till av en orsak.
Vill bara nämna att det är väldigt lätt för barnen att ta bort inlägg från whatsup, så fast ni läser igenom deras telefoner så behöver det inte vara att ni vet allt som skrivs.
Åldersgränsen på 16 år har inte direkt med användningen att göra. Åldersgränsen hsr något att göra med USA:s åldersgräns gällande reklam och därför är den 16 år i Whats up. Jag kommer inte exakt ihåg hur det var, men hörde ett föredrag av Johan Palmen och han nämnde om det.
Men håller med om att ettor behöver mycket stöd och handlednibg i hur man beter sig i Whats up. Vuxna bör få vara med och barnen behöver vuxna som de kan vända sig till då orättvisor sker på whats up.
Däremot tror jag att det är bättre att de lär sig använda whatsup med handledning/stöd av vuxna redan på ettan/tvåan. När de blir äldre kan det hända att problemen blir större pga förbubertet och de är inte lika mottagliga för föräldrars råd etc. Dessutom kan de som äldre ha svårare att erkänna mobbning och orättvisor för en vuxen då de går i trean/fyran. Ettor/tvåor reagerar ofta ganska spontant ich berättar flr en vuxen.
Men svår diskussion, det håller jag med om. Både för och nackdelar.
Det är ju iofs inte i sociala medier problemet ligger utan i gruppdynamiken. Då man är vuxen är det ju lättare att inte bry sig i att vara populär, eftersom man sällan tillhör någon så skrämmande grupp som en skolklass. Skolklassen i sin tur är ju en del i en större grupp (hela skolan), som i sin tur är en del i en ännu större grupp (kanske andra skolor i nejden?). Att man då har fått ett lätthanterligt forum (alltså sociala medier och internet överlag) för att driva grupper gör ju att nivån på allt växer. (både bra och dåliga saker)
T.ex. en arbetsplats tycker jag känns mycket mindre skrämmande för det stannar ju där liksom, det finns inte en lika utpräglad community som den som finns i och runt en skola. Skolan hänger mycket mer ihop med privatlivet än arbetsplatser. Kanske för att man har så mycket mer saker gemensamt med andra elever i en skola, t.ex. ålder och var man bor.
Det är lätt att dras med i att vara en douche om ni förstår.