Jag har varit på arbetsintervju idag. Jag vågar bara nästan skriva om det. För om jag skriver om det så måste jag liksom skriva också om hur det sedan blev med jobbet. Så jag vågar bara nästan. Men vem minns en fegis? Så jag skriver ändå.

Jag skulle önska att man kunde älska sitt jobb lika mycket som jag gör utan att låta det komma åt ens själ. Men jag tror inte det går. Åtminstone jag kan inte vara lärare på något annat sätt än helt helhjärtat. Med allt jag är och har. Och då ger det helt otroligt mycket.

Men då kostar det också mycket när det inte blir.

Men det kostar inte allt. Det kostar faktiskt inte allt.

Jag kom hem alldeles matt och visste inte om det var arbetsintervjun eller crossfitpasset som sugit mer must ur mig. Misstänker det första. Och de tog emot mig här hemma. Mina två minstingar. De var världens mysigaste. Frågade hur min dag hade varit och hur min intervju hade gått. De kom ihåg! De brydde sig! Och i den stunden bara visste jag att mitt värde som lärare må komma och gå, men att mitt värde som deras mamma är ohotat.

Och bland annat därför kostar det faktiskt inte allt.