Hur ska jag ens försöka beskriva det jag känt sedan klockan tio idag? Lättnaden, glädjen, stoltheten, tacksamheten. Tomheten. Kanske mer än något annat är det faktiskt tomheten. Känslan efter julskådespelet går att likna vid känslan efter ens eget bröllop; vad ska jag tänka på nu? När jag igen får tänka på vad som helst?
De första sex jullovstimmarna tänkte jag som sagt mest på kisspauser. Också ett sätt att använda nyvunnen tankefrihet på.
På Facebook tackar julskådespelarna varandra med fina, varma ord. En gammal känslig själ blir stundvis nästan rörd till tårar. De fantastiska. Tänk att de är mitt jobb. Inte konstigt att jobbet är världens bästa.
Nu sitter jag på soffan i min mans barndomsrum. Arvid sover sedan länge (förstås) i ett mörkt och tyst rum. Ingrid sover (förstås) inte i ett mindre mörkt och mindre tyst. Men hon testar inte heller nerver över gränser. Det går. Fredrik och hans pappa har köpt en ny tv på kvällskvisten och jag ska snart gå och ta mig en titt. Det ligger en bok bredvid mig på soffan och redan bara tanken på att jag kommer att hinna läsa ikväll är nästan lika god som att faktiskt få läsa.
Allt är väl. Det är jullov.
