Vi tackade ja

Det finns en tandborste till i vårt badrumsskåp. En orange för små tänder.

År 2007 gick vi en familjevårdsutbildning och några gånger sedan dess har vi fått samtal som vi av olika orsaker varit tvungna att säga nej till. I somras fick vi ett samtal som vi kunde tacka ja till. Ett samtal om ett barn en helg i månaden.

Det finns alltid en rad orsaker till att säga nej. När vi gick utbildningen år 2007 var vi två personer som bodde i en fyra på nästan 90 kvadrat. Nu är vi fyra personer som bor i en trea på nästan 70. Bara en sådan sak. Och lägg till allt annat; livet, stressen, tidsbristen, otillräckligheten och det faktum att allt det som redan finns ibland känns övermäktigt. Hur kunde man då lägga till något? I synnerhet om detta något är en någon?

Men ändå. Jag och Fredrik tänkte på varsitt håll i ungefär en halv dag och kom fram till exakt samma sak; det är bara praktiska saker som är orsaker till att säga nej. Och det praktiska löser sig ju alltid.

Nu har ett barn som har en orange tandborste i vårt badrumsskåp bott hos oss en del veckoslut under hösten som gått. Och det praktiska har löst sig. Förstås.

Och vi är så glada att vi tackade ja.

God och glad Luciadag!

20131213-065234.jpg

Nytt för i år:

1. Ordningen är återställd. Jag är Lucia. På eget initiativ valde Ingrid ett tomteår. Jag började inte bråka om saken. Köpte gärna en tomtedräkt för att få bära kronan.

2. För första gången någonsin har vi en pepparkaksgubbe i vårt tåg. Jag tror han skulle ge upplevelsen en halv pepparkaka av fem. Eller rentav av tio.

3. Jag letade flera varv igenom hela vår klädgarderob (förutom under en av underklädskorgarna) men hittade inte min luciaklänning. Så jag lussade i Fredriks alba. En av fördelarna med att vara gift med en präst.

Smått och gott?

Allt oftare finner jag mig själv googlandes fraser som “tips för trånga hem”, “bo smått och gott” och “sova i vardagsrummet”. Kan du hjälpa mig? Vad ska man tänka på när man bor mindre än man egentligen vill? Jag tar emot alla råd förutom att man ska göra sig av med böcker.

Mirakel

Jag ber om ursäkt för ensidigt bildmaterial, men den gångna självständighetshelgen blev lite så. Det blev en hel del bästisbebisar. Ni fick ju redan se skymten av den allra minsta i mitt liv och här är en annan liten som jag fick bli gudmor åt i fredags.

Två dagar före min nya gudson föddes berättade en av de andra bästisarna att hon var gravid. Bästisen som är mamma till den allra minsta var sedan länge gravid redan då. I två dagar var alla mina tre bästisar gravida. Bra känsla. Bra dagar. Men också nervösa dagar. Varje gång ett barn växer och föds och mår bra är i sanning ett mirakel. Så mycket kan gå så fel. Och även om man vet att det nästan alltid går så rätt så vet man inte det med säkerhet medan man fortfarande väntar. Livet har lärt mig det. Livet lär mig det.

Tre av fyra bästismirakel är här. Det fjärde väntar vi helst på några månader ännu.

20131210-085709.jpg

Tio timmar ung

Från och med igår är 8 december ett alldeles speciellt datum. Från och med igår finns ännu en genomljuvlig liten människa i vår värld. Jag fick träffa honom när han var tio timmar ung. Jag älskade honom redan när jag hörde att han kommit. Nej, redan när jag fick veta att han växte under sin mammas hjärta. Närmare att bli moster än såhär kommer jag bara när jag faktiskt blir moster.

20131209-212505.jpg

Lärjungen

Idag på eftermiddagen tog vår skola över Tennispalatsets största sal och såg Lärjungen. Jag älskar sådant och jag älskar att vi faktiskt gör sådant en helt vanlig måndag i december när det är just precis sådant man behöver allra mest.

Men jag satt på helspänn hela tiden. Faktum är att min kropp känns lite ansträngd fortfarande, trots att det gått snart sex timmar sedan jag lämnade salongen. Det var en obehaglig film. Stark, välgjord, djup, viktig, visuellt väldigt vacker, sevärd som bara vad.  Men så fruktansvärt obehaglig att jag på inget sätt kunde landa och njuta. Jag kunde aldrig andas ut, satt hela tiden och funderade på exakt hur hemskt det skulle bli.

Jag är en känslig sak. Och jag blir ju bara värre. De omkring mig i salongen är ju hälften så gamla som jag och de verkade inte lika berörda. Och jag tänkte efter och insåg att jag nog skulle ha klarat filmen bättre för tio år sedan än jag klarade den nu.

Utsatthet och skyddslöshet som missbrukas är det kanske allra grymmaste och värsta som finns. Kanske det inte är så farligt att jag blev lite berörd.

Själv kommer jag att minnas

Så kom självständighetsdagen som ni kommer att minnas som Tammerfors-året med kortare och tråkigare klänningar än vanligt. Själv kommer jag att minnas att jag äntligen kom att använda den klänning som jag skulle ha på Arvids dop när jag blev gudmor till en underbar liten. Och att den bästis som bor längst borta kom hit med hela sin familj. Jag kommer också att minnas att jag kände mig fullkomligt rofylld för första gången på många upptagna veckor.

Presidentmor

Jag i måndags: Är det verkligen politiskt korrekt att ha ett presidentval på dagis där barnen själva röstar fram en president som hälsar välkommen på självständighetsbalen?

Jag i tisdags: Jag är numera presidentmor. Andra får fundera på det politiskt korrekta.