Planen var god. Jag skulle maxa och springa på löpmattan i skolan under håltimmen. Jag hade med mig skorna, strumpor, shortsen, toppen. Till och med rena underkläder och pulsklocka. Och hörlurar.

Ja, planen var god. Och ganska långt var verkställandet gott.

Men när jag avklarat min länk insåg jag att handduken var hemma och då kändes planen inte riktigt vattentät.

Att torka sig torr med pappershanddukar är inte SÅ lyckat. Så nu vet du det och slipper testa själv.

Hon bottennappade rejält i fredags och somnade tio före ett. Det är inte rimligt. Och det blir inte mera rimligt av det faktum att hon var pigg och glad hela vägen, levererade som människa. Det var nästan skönt att utsättas för trötthetsutbrott dagen därpå, ett tecken på att tio före ett ändå var lite väl. Man vill ju ogärna ha det som normalläge.

Problem: hon vill inte somna ensam. Och hon har ju alltid gjort det. Nästan alltid nästan gärna. Den biten har i många långa perioder varit det enda som fungerat sömnmässigt, men nu fungerar det plötsligt inte alls. Hon kräver orimliga mängder ljud och ljus och man behöver ju inte vara kärnfysiker för att inse att det är svårt att somna på cirkus.

Vi är lite fast här. Min älskade flicka som inte riktigt kan det här med nattsömn ännu.

Tålamodet tryter stundvis, men jag älskar henne mera än allt. Hon är fest på alla andra sätt, det här är hennes akilleshäl. Alla har vi våra.

Konstaterar jag samtidigt som jag sätter på en barnsaga och tänder ljusstaken i fönstret och säger godnatt. För långt, långt ifrån sista gången denna sketna måndag.