– Pippis pappa är ju sjörövare och kung. Och hennes mamma är ängel och död. Hon bor alldeles ensam och får bestämma allt själv.
– Ja, oj. Hur tror du det skulle vara?
Och med världens eftertryck:
– Helt fantastiskt!
Här kan jag tänka att självinsikten nog är rätt liten. Eller så är det helt enkelt lätt att vara kaxig i arla morgonstund när läggdags är långt, långt borta. För hon som tycker det skulle vara ”helt fantastiskt” att bo alldeles ensam och få bestämma allt själv vill somna bredvid en förälder varje kväll och vandrar till vår säng varje natt.
Att ha en blogg är många olika saker. Att ha haft en blogg så här länge är att kunna besöka just den här dagen för x antal år sedan. Vad gjorde jag? Vad tänkte jag? Vad kände jag?
För elva år sedan skrev jag om odödliga abiturienter och lika odödliga dansare på gamlas dans.
För tio år sedan skrev jag inte.
För nio år sedan skrev jag inte heller. Men för nio år minus en dag sedan upplevde jag RG lines glansdagar.
För åtta år sedan packade vi ihop vårt dåvarande hem inför rörrenovering. Stämningen var inte god.
Vi har läst kvällsbok, först jag för henne och sedan hon för mig. Vi har sjungit Gud som haver och vi har utvärderat dagen. Hon har konstaterat att det är tråkigt att sova och jag att det är skönt. Nu ligger vi och väntar på sömnen. Hon är trött och varken säger eller gör speciellt mycket. Är faktiskt tyst och stilla så länge att jag hinner tro att hon somnat när hon ställer sin fråga.
Varför är Dumle i himlen?
Jag är alldeles för trött för existentiella samtal så jag undviker frågan och ställer en motfråga om hur det här får henne att känna. Hon är ledsen för att Dumle är i himlen, menar hon.
Jag är alldeles tillräckligt pigg för att inte sanningsenligt börja ifrågasätta att Dumle verkligen är i himlen, istället bekräftar jag hennes ledsenhet.
Och nu tänker jag att en människa som sörjer en dvärghamster som har varit död i ett år nog har det ganska bra. Jag är liksom lite glad att det är den ändå ganska harmlösa frågan som plågar Hilde i mörkrets timma.
Ibland sägs det att timmarna mellan dagis och jobb bara flyger förbi. Går så snabbt. Man hinner knappt med något, sägs det. Jag tror jag har sagt det själv någon gång.
Men i ärlighetens namn – det enda namn som är intressant – så kan timmarna mellan dagis och läggdags ibland pågå i fyrtio år. Idag frågar jag mig om de någonsin tog slut. Gick det ens en kvart ens en enda gång utan att någon gnällde eller grät eller skrek? Kanske under buu-klubben. Men det är inte säkert.
En störande faktor i åtminstone vårt familjeliv är att alla ofta sover dåligt samma nätter. Och följaktligen är alla lite (eller mycket) sämre versioner av sig själva samma dagar.
I bästa fall betyder det här att vi sover bättre i natt och är bättre versioner igen imorgon. Mindre lättretade och mindre lättretande.
Men också dagens fyrtio år innehöll guldkorn och nu ska jag försöka komma ihåg några av dem:
– den kram jag fick av Hilde när hon kom hem från dagis
– att Arvid och hans vän bakade kokosbollar tillsammans
– högläsningsstunden med Arvid
– tystläsningsstunden med Arvid
– stunden när Ingrid och Arvid lekte vem är rädd för vargen med sin lillasyster tills hon tjöt av skratt
Åhå. Det där låter ju nästan som en trevlig kväll. Det var det alltså inte. Men också en otrevlig kväll gör det gott – åtminstone godare – att försöka hitta det trevliga som fanns. För oftast finns det. Om vi orkar leta.
Ingen bild från idag. Men en av mina alla tiders favoriter. Så här ser jag ut när jag är seriöst frustrerad. Så här har jag nog sett ut en och två och fyrtio gånger ilväll.
Vi bor ju på landet numera. Men under tio år på fyra olika adresser i Helsingfors bodde vi aldrig lika nära en butik som vi gör nu. Eller lika nära en butik till. Eller lika nära ett par frisörsalonger, en syateljé, en bank, en fiskaffär…
Inte heller har vi någonsin tidigare bott lika nära ett bageri. Ett alldeles ljuvligt sådant, dessutom. Där de till på köpet bakar bullar utan ägg, vilket gör att alla hemma hos oss kan äta dem. Så idag har vi ätit fastlagsbullar, några av oss för första gången. Det kan vi tacka kvartersbageriet för.
Så idag är det fastlag och imorgon är det fasta. Fram till påsk. Jag är ju en stor vän av båda. Jag vet att jag mår bra av att skala av och bort lite för en tid, att leva lite mera medvetet och eftertänksamt. Kanske avstå från något för att kunna vinna vinna något annat.
Kanske leva lite mer som jag egentligen skulle vilja (vilja) leva.
De orden blir något av det sista hon säger idag. Sömnen är nära. Borde åtminstone vara det.
Jag har varit hennes mamma i fyra år. Jag förundras fortsättningsvis varenda dag. Det bor så mycket kärlek i henne och hon är så bra på att uttrycka den. Det bor så mycket nåd i att få vara förälder till just henne.
Det här måste (tyvärr) noteras: jag har inte varit arg en enda gång på hela den här dagen. Inte ens lite lite lite arg.
Underbart.
Så jag måste ju fråga mig: vad var framgångsreceptet? Hur bakar man en sådan här dag? Var det det att jag sprang min femma direkt på morgonen? Kanske att jag fick föreläsa mellan nio och tolv för en riktigt härlig grupp människor? Kanske att jag skidade på tumis med min Fredrik? Kanske att jag tog en lång promenad med en syster i telefon? Kanske att jag åkte pulka med mina två minstingar på kvällen?
Alltså: kanske jag helt enkelt har blivit en friluftsmänniska? Jag har faktiskt varit ute fyra gånger idag. Fyra. Neljä. Four. Jag har utebyxor. Till och med olika par för olika väder och sysselsättningar.
Nej. Knappast friluftsmänniska ändå. Vi/ni friluftsmänniskor skidar väl inte i de här solglasögonen?
– Det här är min bästa kompis Hilde, sa hon och liksom presenterade Hilde för sin pappa när vi igår möttes i dagisets hall.
Min Hilde växte några centimeter där och då. Hennes rygg var kanske den rakaste jag har sett.
Jag tror ju att vi blir till i varandras ord och i varandras blick och därför ska vi tala kärlek över varandra alltid när vi kan. Det finns så mycket som gör att vi krymper och sjunker ihop.
Fyraåringar är kanske bättre på det där än många av oss vuxna, det vet jag som lever med en och som varje dag får bada i kärleksförklaringar. Visste ni att jag har ett sjungande hår? Nej, precis. Men nu vet jag. Och även om vi inte är lika bra som fyraåringarna så kan vi bli bättre. Vi kan bli bättre på att få varandra att växa.
Idag borde ha varit deras stora dag. De skulle ha haft sina vita halare med texter och bilder som representerar dem, de skulle ha kastat godis på oss andra och de skulle ha känt sig nästan odödliga. Och jag skulle ha varit där. Jag skulle inte ha missat den här dagen.
Men nu är allt som det är och deras stora dag blev helt annorlunda än de hade tänkt och hoppats. Och jag är naturligtvis inte där.
Men jag tänker på dem. Skickar dem ett meddelande. Påminner dem om att jag fortfarande tänker på dem och saknar dem. För det gör jag. De blev alla speciella för mig. Mina sista ”egna” studerande i Lärkan.
De gjorde det ännu svårare att flytta och lämna. Jag minns att jag föreslog åt Fredrik att vi kanske kunde vänta med att flytta från Helsingfors tills de här var studenter. Och jag minns att han sa att vi ju aldrig någonsin kommer att kunna flytta om vi ska vänta tills jag inte tycker om mina studerande. Han hade väl rätt.
Men just de här… Lite ovanligt speciella. Jag är så glad att jag fick lära känna dem.
För ganska exakt ett år sedan hade de en annan stor dag. Då var jag där. Tack och lov var jag där, med tanke på hur svårt det blev att vara där sedan.
Jag älskar att hon tänker att jag tycker om henne lite mer än hon tycker om mig. Jag älskar att hon tänker att hon tycker om mig nästan lika mycket som jag tycker om henne.
Nästan för lycklig 