Det fanns en tid när jag tyckte uppriktigt synd om föräldrar som satt och tittade på sina barns fotbollsträningar. Någon match nu och då kunde jag förstå – men träningar? Nej, där gick min gräns.

Men så fick jag ett barn som verkligen älskar att spela fotboll och jag skulle kunna bo på den där läktaren. Jag tröttnar aldrig på att se honom spela fotboll och jag längtar så innerligt efter att få göra det igen.

– Det är för att jag är så pro, sa han när jag beskrev min längtan.

– Det är det inte. Det är för att du älskar det och för att jag älskar dig. Det är så fint att få se någon man älskar göra något han älskar, svarade jag.

Lite torrt. Mycket sant.