Det är söndag efter mitt livs kortaste sportlov. Jag har mer krafter än innan jag började min ledighet, men det finns nog en trötthet kvar i mig. Det var kanske lite onödigt optimistiskt att tro att en fyra dagars ledighet skulle kunna kompensera för ett helt coronaår.

För exakt ett år sedan idag åkte jag och barnen till min syster i Sverige. Bara sådär. För det kunde man göra på den tiden. Visst hade vi hört talas om corona och vi tvättade händerna ännu flitigare än man brukar på resa, men ingen av oss skulle ens ha tänkt tanken att det här blev vår sista resa till Sverige på över ett år. När ska vi kunna åka över igen? Bara sådär?

Vill vi ens veta?

På ett sätt är jag numera så van vid så mycket av det här att jag knappt minns att vi ju hela tiden lever i en enda stor undantagstillvaro. Men på ett annat sätt kan jag fortfarande ha svårt att tro att det här faktiskt händer på riktigt.

Det har i sanning varit ett märkligt år.