Behövde det här

När jag loggade ut från måndagens sista skolbesök på distans var det tyst. Alldeles tyst.

– Hejdå! vinkade jag till eleverna i Pargas. Och det var tyst. Alldeles tyst. Någon gång under den där knappa timmen då jag försökte sprida läsglädje i sydväst åkte min familj iväg. Jag var ensam hemma.

Jag grät lite. Av lycka.

EnSedan fick jag två dygn ensam hemma. Visserligen med jobb. Men med jobb som enda måste. Och det har ju känts nästan som att vara ledig.

Jag behövde verkligen det här. Och det säger jag väl medveten om att det finns många människor som skulle behöva det ännu mer än jag själv och som inte kan få det och som på något märkligt sätt tar sig vidare i alla fall. Men ändå. Jag behövde det här.

Jag förvaltade mina ensamma timmar enormt väl. Så väl att det kändes genuint jättefint när familjen kom hem igen någon timme efter att jag loggat ut från dagens sista möte. Och när Arvid – som i mer än halva sitt liv har försökt visa upp en ganska sval inställning till mig – bara jublade och hoppade upp i min famn när vi sågs… Ja, då var det nog nära att jag grät. Av lycka. Igen.

Jag älskar mina barn till månen och tillbaka tusen gånger om. Ändå grät jag av lycka när jag fick vara utan dem ett par dagar.

Så kan det vara ibland. Så måste det få vara ibland.

En reaktion på ”Behövde det här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s