Jag läste inte så mycket i februari, men jag läste några riktigt, riktigt bra böcker. Här kommer de:

Amerikansk jord av Jeanine Cummins. Tänk dig att du och din släkt firar en födelsedag ute i trädgården. Du går in med ditt barn för att hjälpa hen gå på toaletten och medan ni är där hör ni hur din man och alla andra femton i trädgården skjuts ihjäl. Ledaren för knarkkartellen var ute också efter dig. Du tar din åttaåring och flyr. Så började den här boken. Och sedan var jag fast. Sedan läste jag en bok som jag antagligen aldrig glömmer. Grym och grymt bra.

Ibland hör jag om en bok och tänker att jag ska läsa den. Men så går veckor, månader och år utan att jag gör det. Till sist gör jag det ändå och undrar varför jag inte gjorde det för länge sedan. Maja Lundes Binas historia är en sådan bok. Jag borde ha läst den för länge sedan, men jag läste den nu och tyckte så mycket om den. Om binas betydelse, förr, typ nu och i framtiden. En jättevälskriven bok med tre olika biberättelser i tre olika tider som sedan knyts ihop med varandra.

Den här är spännande! Jag tycker om hjärnan och jag tycker speciellt mycket om när hjärnan förklaras på ett inspirerande och tydligt sätt. Anna Tebelius Bodin har just den förmågan. I boken Vad varje pedagog bör veta om hjärnan, inlärning och motivation skriver hon om just precis det. På ett roligt, smart och begripligt sätt som gör att man bara vill kavla upp ärmarna och bli bättre än någonsin.

På läsambassaden hade vi vår första praoelev i februari och hon tipsade oss om Ruta Sepetys bok Strimmor av hopp. Jag läste den och blev helt såld. Det här är en fasansfull berättelse om Stalins utrensning i Litauen. Om en femtonårig flicka som under flera år lever under fasansfulla omständigheter i ett fångläger i Sibirien. Om svält, smärta, död men också om strimmor av hopp. Jag tycker den här boken är både väldigt bra och väldigt viktig eftersom den lyfter fram en kanske lite bortglömd del av andra världskrigets historia.

Februari bjöd på ännu ett mästerverk. Stöld av Ann-Helén Laestadius. Den här boken tog mig in i en värld där jag vistats alldeles för sällan. Jag fick läsa om samernas livsvillkor och verklighet och jag blev alldeles golvad. Så arma bra. Vad jag älskar typ allra mest med böcker? När de ger mig en större förståelse för andra människor, när de öppnar mina ögon för andra verkligheter. Den här tyckte jag också väldigt mycket om.

Så det var det bästa jag läste i februari. Vad var det bästa du läste?

När jag loggade ut från måndagens sista skolbesök på distans var det tyst. Alldeles tyst.

– Hejdå! vinkade jag till eleverna i Pargas. Och det var tyst. Alldeles tyst. Någon gång under den där knappa timmen då jag försökte sprida läsglädje i sydväst åkte min familj iväg. Jag var ensam hemma.

Jag grät lite. Av lycka.

EnSedan fick jag två dygn ensam hemma. Visserligen med jobb. Men med jobb som enda måste. Och det har ju känts nästan som att vara ledig.

Jag behövde verkligen det här. Och det säger jag väl medveten om att det finns många människor som skulle behöva det ännu mer än jag själv och som inte kan få det och som på något märkligt sätt tar sig vidare i alla fall. Men ändå. Jag behövde det här.

Jag förvaltade mina ensamma timmar enormt väl. Så väl att det kändes genuint jättefint när familjen kom hem igen någon timme efter att jag loggat ut från dagens sista möte. Och när Arvid – som i mer än halva sitt liv har försökt visa upp en ganska sval inställning till mig – bara jublade och hoppade upp i min famn när vi sågs… Ja, då var det nog nära att jag grät. Av lycka. Igen.

Jag älskar mina barn till månen och tillbaka tusen gånger om. Ändå grät jag av lycka när jag fick vara utan dem ett par dagar.

Så kan det vara ibland. Så måste det få vara ibland.

Mitt sportlov börjar på torsdag, Fredriks börjar imorgon. Hildes började idag. Klockan var inte ens nio när hon visade sitt bestämda missnöje med det (icke)program jag kunde erbjuda henne mellan teams-mötena. Så hon frågade om hon fick åka hem till sin kompis. Jag frågade och hon fick.

Kvart över tio åkte hon till sin vän och tre timmar senare åkte hon hem igen. Mätt och belåten och lekt.

– Tack för lekträffen! sa hon när hon gick.

Tänk att vara fyra år gammal och ha en vän. En vän som man vågar och vill besöka också helt själv.

Tänk att vara trettiosju år gammal och ha en vän. En vän som man vågar fråga om ens fyraåring får komma och leka hos med en kvarts varsel.

Inte är det synd om oss, som vi säger sådär ödmjukt österbottniskt när vi egentligen borde uttrycka enorm glädje och tacksamhet. Inte synd om oss alls.

Jag har coronasymtom. Och då menar jag inte feber eller hosta eller halsont, för sådana symtom har jag inte alls. Men jag menar att jag är skörare och känsligare och sårbarare än vanligt. Det är mina främsta symtom just nu. Jag märker att det krävs betydligt mindre än vanligt för att jag ska bli ledsen.

Samtidigt krävs det också betydligt mindre än vanligt för att jag ska bli glad. Inte begär man ju weekendresor, restaurangbesök, teaterföreställningar eller fotbollscuper längre. Ge mig en efterlängtad biblioteksbok, en promenad med en vän IRL eller i hörlurar, en skymt av solen och ett riktigt bra pris på bröd – och jag kommer att brista ut i sång och/eller dans och undra vad jag har gjort för att förtjäna detta överjordiskt goda. Allt det här är behandling av mina syntom och jag försöker se till att medicinskåpet är tillräckligt välfyllt.

Ja. Ungefär sådär mår jag när vi har levt med coronan i ganska precis ett år. Hur mår du? Vilka syntom har du och hur behandlar du dem?

Sak jag verkligen inte kommer att sakna när pandemin äntligen är över: hur vi förhåller oss till hur andra förhåller sig till restriktionerna.

Nu står vi igen inför en nedstängning. Inte lika total som den för ett år sedan, men ändå en större nedstängning än de vi haft sedan dess. Och folk har starka åsikter. Förstås. Vissa är helt övertygde om att de åtgärder vi nu tar till är överdrivna och därför skadliga, andra är precis lika övertygade om att exakt samma åtgärder är otillräckliga och därför skadliga.

Vi får naturligtvis ha vilka åsikter vi vill, men jag slås av att vi ofta är så dåliga på att ha åsikter. Någon tycker att de som reser till Lappland är idioter. Någon annan tycker att de som nitiskt noggrant följer alla regler är idioter. Det är så lätt att fördöma de val som andra gör, att tycka att en del människor är alldeles för slappa och att andra är alldeles för uptighta. Det är lättare än någonsin att peka finger och det finns så många att peka på. Vi ser med milda ögon bara på dem som gör ganska precis exakt som vi själva.

Tänk om vi också nu skulle försöka orka tro att de allra flesta gör sitt allra bästa. Tänk om vi inte skulle ta oss rätten att fördöma vissa människors slappa inställning och förakta andras överspända. Tänk om vi skulle våga tro gott om och lita på varandra. Till och med nu. Kanske extramycket nu. Det är redan så mörkt och kallt och svårt och oroligt och tråkigt. Vi behöver faktiskt inte krydda eländet med att idiot-, dum- eller ondförklara varandra.

Av allt jag skulle kunna säga just idag – och det är i sanning mycket – så säger jag det här:

Jag har svårt att föreställa mig något mindre attraktivt än människor som vill vara ligister i trafiken. De där som med flit skapar svarta gummimärken på vägarna. De där som tar sats innan se gasar och sladdar våldsamt.

Det här är en egenskap jag aldrig har förstått mig på. Finns det någon bok skriven ur en trafikligists perspektiv? Då kanske jag kunde lära mig och greppa ens lite.

Det var bara det. Trevlig helg.

Idag när jag hade sprungit dagens femma kunde jag konstatera att jag nu har sprungit en femma 300 dagar i sträck. Jag firade igår med att springa en av mina snabbaste femmor. Idag gick det betydligt långsammare.

Jag kan också konstatera att jag aldrig hade trott att jag skulle hålla på så här länge. Tänk att jag har kunnat. Och tänk att jag har velat. Men allra mest: tänk att kroppen har kunnat och velat.

Hur länge ska du hålla på? frågar någon ibland. Svaret är att jag slutar när jag inte kan och vill längre.

Efter dagens femma

– Mamma? ropar hon.

– Ja? svarar jag.

Inte med den där rösten som jag egentligen alltid vill svara med, utan med den där rösten som det är rimligt – om än tråkigt – att svara med när folk har ropat mamma typ hela dagen och klockan är över tio på kvällen och det enda man vill ha är lite lugn och ro.

– Jag tänkte fråga om du vill komma och prata lite bara.

Det är det absolut mest avväpnande någon kunde ha sagt i den stunden. För när min nästan-tonåring vill att jag kommer och pratar lite bara – då kommer jag. Oavsett vad klockan är och hur många gånger någon har ropat mamma.

Jag minns hur jag nästan kvävdes när hon var ett och två och tre. Jag kunde längta mig sönder till den dag då hon inte bara ville vara med mig hela tiden. Den dagen kom för länge sedan och stegvis vill hon mer och mer annat. Så när hon vill vara med mig så finns det inget viktigare.

Så då satt vi mittemot varandra i köket, hon och jag. En lång, lugn stund. Vi pratade lite bara. Fast ordet bara är kanske det mest felaktiga ordet någonsin här. Det finns absolut inget bara när en människa på gränsen mellan liten och stor bjuder in sin förälder i sitt liv.

Som jag älskar den människan. Som jag älskar att få vara hennes förälder.

Jag är öppen för att det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn. Att ligga i mörkret bredvid en älskad liten människa som långsamt kommer till ro. Att hinna tro att sömnen är nära eller redan här när hon plötsligt konstaterar:

– Wilma är så här stor, och måttar med armarna som om hon var en storfiskare och Wilma en fisk.

Och fortsätter:

– Eller så här, och måttar mindre generöst mer armarna som om hon var en storfiskare som plötsligt minns att jag ju var med när fisken drogs upp.

Egentligen vill varenda cell i min kropp bara veta vem Wilma är, men jag tvivlar på att det samtalet för oss närmare målet – sömnen – så jag är tyst.

Sedan kommer en anekdot om att hon plötsligt just nu skadade sig på sin byrå (i andra ändan av rummet!) och borde ha ett plåster. Och så vill hon att vi leker att hon är en bebis i en bebisgunga. Här sätts min förmåga att vara tyst på eldprov, för inget är gulligare än Hilde som pratar babyspråk.

Det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn.

Men den tiden är inte nu.

Nu skulle jag bara vilja ropa att det är läggdags och mötas av någon slags samarbetsvilja. Nu skulle jag bara vilja ha mer egna och mer förutsägbara kvällar. Nu skulle jag bara vilja att tiden som går mellan att vi säger tandborstning och att barnen sover var rejält mycket kortare än den är nu.

Allt har sin tid.

Och jag ska därför försöka komma ihåg att alla dagar – om än inte alla stunder alla dagar – njuta av det goda i just den här tiden. Och så ska jag försöka ta reda på vem Wilma är.

Det finns en plats i en kyrkobänk,
som är bara bara min.
Där är jag i lärjungakedjan en länk,
glad går jag ditin.

Så sjunger vi i psalm 188. Av förekommen anledning har jag inte varit på min plats i kyrkobänken på länge, länge. Men jag har saknat den ofta, ofta.

Ikväll fick jag äntligen vara där igen. Församlingen ordnade flera små kvällsmässor med högst tio personer på plats (jag och Hilde och två till satt i kyrkbänkarna när vi var där) och jag gick. Naturligtvis.

Också Hilde har egen plats i kyrkobänken. Där fick hon vara ikväll. Och där tog hon i från tårna så kyrktaket nästan lyfte när vi sjöng Gud som haver. Så självklar. Så hemma.

Ingenstans upplever jag en lika stor kravlöshet och vila som på min plats i kyrkobänken. Där måste jag inget. Där får jag allt. Där vill jag mycket. Där hoppas jag mest. Därför är jag där.