– Det här är världens bästa fest, sa Hilde.

Till och med jag som tenderar se glas som halvfulla tyckte det var lite att ta i. Det var ju melodifestivalen. Liksom. Men så insåg jag att en stor del av Hildes medvetna liv har präglats av en festfattig pandemi. Kanske världens bästa fest var helt rimligt.

Hela familjen var med. Vi åt donitsar, chips, popcorn och ostbågar. Vi dansade och gav poäng. Arvid delade ut många tior och när Arvingarna sjungit ville han ge dem fyra miljoner poäng. Det var god stämning.

I kvällsbönen tackade ett av barnen för att Tusse vann. En av de andra grät lite efter programmet, ville först inte säga varför men sa sedan att det nog var för att Christer Björkman ska sluta jobba med melodifestivalen. Också det var god stämning, men på ett annat sätt.

Det är så viktigt att göra roliga saker tillsammans som familj. Men det är inte alltid så lätt när en är fyra år och en åtta och en tolv och alla har olika viljor och alla starka sådana. Igår lyckades det och Arvid betygsatte vår familj på bästa sätt:

– Alltså, vår familj ÄR nice.

Hennes inre värd är stormrik och hon är en mästare på att leka själv. Men det har naturligtvis sitt pris. Och efter en ledig dag hemma betalar köket ofta en stor del av det priset.

Ikväll såg prislappen ut så här:

Det är så värt det. Jag vet inte om något annat är lika värt sitt pris.

Det första någon sa till mig idag var:

– Du är den bästa mamman i hela världen.

Det var Hilde. Den tiden på dygnet är det alltid Hilde.

Sedan har andra nog sagt helt andra saker sedan dess, men det här blir uppenbarligen en sådan där nåderik dag när jag får bäde börja och sluta med att bada i kärlek.

Efter dagens aftonbön har Hilde nämligen bjudit på de här kärleksförklaringarna:

– Jag älskar dig i världen.

– Jag älskar dig i mitt hjärta.

– Jag är glad att jag får vara ditt barn.

Den människan, alltså. Inte en enda dag har jag förtjänat henne. Precis varje enda dag har jag varit tacksam för att jag ändå får vara hennes.

Hilde, jag älskar dig i mitt hjärta.

Så kom dagen när ett av våra barn – okej, Arvid – fällde den här kommentaren under middagen:

– Alltså alltid när jag pratar om snipp och snopp och sådant så säger pappa bara typ Sluta nu! men mamma är helt inne i samtalet.

Ja. Vad säger man?

Jag vet liksom inte om den kommentaren är mer eller mindre (o)smickrande för mig eller Fredrik. Kanske bäst att inte ens fundera på saken utan glädjas över det faktum att han har olika föräldrar som bidrar med olika saker i hans liv.

Hur kan han vara vår?

Jag har frågat mig det så många gånger under de år som jag fått vara hans mamma. Han är så olik mig, så olik Fredrik, så väldigt mycket sin egen. Det känns som om det är varken arv eller miljö, tänker jag.

Och hör svaret inom mig nästan exakt samtidigt.

Nej, det är inte arv eller miljö. Det är nåd och gåva.

Jag bara älskar att han är vår, att vi är hans. Att vi är varandras och att vi hör ihop.

En gång i tiden fick jag skriva en bok. Och en annan gång i tiden fick jag skriva en bok till. Ja, just fick skriva. För i min värld är det en enorm gåva. En ännu större gåva är det att någon faktiskt vill läsa det jag skriver. Den gåvan slår det mesta. Inte en enda dag vill jag eller kan jag ta det för givet. Att du läser de här raderna just nu… Det är förunderligt och förunderligt fint.

Min andra bok Till den lilla människan intill finns nu på rea och kan köpas här. Nu är jag förstås den absolut sista som kan säga något objektivt om den, men jag tror den kan vara värd sju euro. Faktiskt. Hoppas du tror samma sak.

Det finns inte så mycket som jag tänker att jag absolut vill göra i livet, jag har aldrig varit speciellt bra på att drömma. Men om jag får skriva en bok till någon dag… Ja. Inte skulle det göra mig mindre lycklig.

Den här bilden är tagen hösten 2017 när jag håller min andra bok för första gången. Mäktiga stund.

Någon gång när jag har varit förälder i mer än nästan tretton år ska jag lära mig att de idéer som börjar med:

I natt ska vi sova tillsammans alla tre

aldrig aldrig aldrig slutar bra. Speciellt inte när idéerna planeras en måndag.

Men egentligen… Det där vet jag redan. Jag har i flera år vetat att planer som börjar med de orden slutar dåligt eller jättedåligt. Jag bara bryr mig inte. För jag bara älskar att de vill vara tillsammans. Att de skapar egna minnen. Att de söker varandras sällskap. Att de får idéer och smider planer och har enorma visioner för mys. Jag älskar det – också när visionerna kraschlandar lite för sent en måndag.

De här tre kan ju bli något av det absolut bästa och viktigaste i varandras liv. De övar på det nu, tänker jag hoppfullt när jag i skrivande stund samlar ihop smulorna efter kvällens krasch.

Det är söndag efter mitt livs kortaste sportlov. Jag har mer krafter än innan jag började min ledighet, men det finns nog en trötthet kvar i mig. Det var kanske lite onödigt optimistiskt att tro att en fyra dagars ledighet skulle kunna kompensera för ett helt coronaår.

För exakt ett år sedan idag åkte jag och barnen till min syster i Sverige. Bara sådär. För det kunde man göra på den tiden. Visst hade vi hört talas om corona och vi tvättade händerna ännu flitigare än man brukar på resa, men ingen av oss skulle ens ha tänkt tanken att det här blev vår sista resa till Sverige på över ett år. När ska vi kunna åka över igen? Bara sådär?

Vill vi ens veta?

På ett sätt är jag numera så van vid så mycket av det här att jag knappt minns att vi ju hela tiden lever i en enda stor undantagstillvaro. Men på ett annat sätt kan jag fortfarande ha svårt att tro att det här faktiskt händer på riktigt.

Det har i sanning varit ett märkligt år.

Hurdan Hilde är idag? När hon är fyra år och tre månader och sju dagar? Sådan här:

Jag ligger och läser i min säng. Hilde kommer plötsligt in, ger mig en stor puss på kinden och säger:

– Du är så bra på det där.

Och sedan går hon ut igen.

Mycket oklart vad hon hon syftar på. Mycket ljuvligt oavsett vad hon syftar på.

Och så är hon också en sådan just idag att hon möter Arvids kompis i trappan när han kommer på besök med orden:

– Hej, Sebbe! Så kul att se dig!

Hilde fyra år och tre månader och sju dagar är helt underbar. När jag ser på henne tänker jag att jag nog har gjort åtminstone något rätt någon gång.

Det fanns en tid när jag tyckte uppriktigt synd om föräldrar som satt och tittade på sina barns fotbollsträningar. Någon match nu och då kunde jag förstå – men träningar? Nej, där gick min gräns.

Men så fick jag ett barn som verkligen älskar att spela fotboll och jag skulle kunna bo på den där läktaren. Jag tröttnar aldrig på att se honom spela fotboll och jag längtar så innerligt efter att få göra det igen.

– Det är för att jag är så pro, sa han när jag beskrev min längtan.

– Det är det inte. Det är för att du älskar det och för att jag älskar dig. Det är så fint att få se någon man älskar göra något han älskar, svarade jag.

Lite torrt. Mycket sant.