För en tid sedan var jag på en föreläsning där föreläsaren sa något som landade i mig. Trots att det verkligen inte var huvudpoängen med föreläsningen, det sades egentligen mer som i en bisats:

Om du blir bekväm med det obekväma blir du ostoppbar.

Amen, tänkte jag. För hur ofta håller jag inte tillbaka mig själv bara av rädsla för det obekväma? Hur ofta vågar jag inte det jag kanske vill våga av rädsla för att bli besviken? Misslyckas? Bli bortvald? Hur ofta gör inte du det?

Och vem vill inte bli ostoppbar?

Jag önskar innerligt att jag kunde säga att mitt senaste möte med det obekväma slutade som jag hoppades och ville – den här berättelsen skulle onekligen vara bättre om den slutade så – men berättelser som bygger på verkligheten är som de är och inte alltid som vi vill att de ska vara.

Å andra sidan är varje modigt möte med det obekväma en seger och också en förlorare kan därför känna sig åtminstone lite som en vinnare. Varje gång vi väljer att inte låta rädslan få sista ordet är ett steg framåt.

Jag tänker fortsätta öva. Jag tänker bli bättre.

Ibland glömmer han bort att spela lite obrydd och distanserad och icke-imponerad. Då visar han sitt rättaste jag och då kan det hända att han ropar:

– Jag älskar dig!

till mig när han är på väg ut med en kompis.

Och det kan hända att jag blundar då, andas djupt och långsamt och för några sekunder är den absolut lyckligaste på jorden.

Det finns mycket dåligt man kan säga om läggdags hemma hos oss. Jag kan inte förstå att det kan ta fyrtio ökenår från att vi säger att det är kvällsmat tills någon (för att inte tala om alla) sover.

Inte heller kan jag förstå varför låtsaskompisen Lulu pratar så fruktansvärt mycket just efter nio på kvällen att Hilde måste be henne vara tyst flera gånger per minut.

Och jag kan verkligen inte förstå varför Hilde måste hälla upp vatten i tre olika kristallglas på det lilla bordet i sitt rum för att kunna somna.

Minst av allt förstår jag att mitt tålamod på något konstigt sätt räcker till.

Men kvällsbön med Hilde – det förlåter nästan allt.

– Vad vill du tacka Gud för idag, Hilde?

– För att jag fick äta pasta och broccoli på dagis.

Amen.

Den här tiden i livet… Jag hoppas att jag kommer ihåg sedan att jag var ganska trött ibland, att det var väldigt intensivt för det mesta men att jag älskade väldigt många stunder orimligt mycket.

Varför bor man i Finland?

Jag är väl som folk är mest och ställer mig den frågan rätt ofta under de där månaderna när det är mörkt ännu flera timmar efter att man har vaknat på morgonen och när det blir mörkt igen typ en halvtimme efter lunch.

Men jag är också sådan att jag numera säger ett därför. För inget slår den helt magiska känslan av att ljuset återvänder. I flera veckor har jag flera gånger om dagen förundrats av ljuset och hur underbart det är. Jag vet inte om det faktiskt är värt mörkret, men jag vet att bara vi som vet vad mörker är verkligen kan förstå vad ljus är.

Och jag bara älskar att verkligen kunna känna igen ljus.

Också vi rockar våra sockor idag. Två av fem i det här hushållet gör det visserligen så gott som varje dag, men den här dagen gör också de det som ett statement. För alla människors lika värde och för alla människors lika rättigheter.

I många år rockade vi våra sockor av ren princip, men sedan några år tillbaka har den här dagen fått namn och ansikten i våra liv och nu rockar vi för de här underbara typerna som vi har fått – verkligen fått – lära känna. Det är en god väns älskade son och det är en omtyckt klasskompis till ett av barnen. Jag är så oerhört tacksam och glad över att mina barn får ha människor med Downs syndrom i sina liv. Jag hoppas så innerligt att barn i alla tider ska få ha människor med Downs syndrom i sina liv.

Vi behöver ju alla varandra. Vi rockar vidare!

Jag hade lite bråttom. Så där som man – jag – har lite för ofta. La in väskan med biblioteksböcker i bilen och skulle just köra hemåt när en man fångade min blick och fick mig att stanna upp.

(Här tänker jag mig att min bästis Emmi blir lite förtjust. Män kan alltså fånga min blick.)

Men det var inte riktigt så. Det var nämligen så att den här mannen åkte skridskor. Bara sådär. På min barndoms skridskois utanför biblioteket. Halv elva en vardag. Ensam.

Det finns så mycket så vackert i det.

En vuxen människa som åker skridskor halv elva en vardag har inte lika bråttom som jag hade. En vuxen människa som åker skridskor helt ensam gör det av ren glädje och lust och lek.

Han fick mig att stanna upp.

När gjorde du något senast av ren glädje och lust och lek? När hade du tillräckligt obråttom för att ta dig tid för det?

Den här dagen för sjutton år sedan fick jag en av mitt livs mest avgörande frågor när Han med världens största H frågade om jag vill gifta mig med honom. Om jag ville. Jag har velat varje dag sedan dess.

Fredrik, du har varit min så gott som hela mitt vuxna liv och mycket av det bästa med mig är tack vare dig. Att du ville bli min och att du valde mig… Jag fattar det inte, men jag älskar det.

Vi firade coronavänligt. Fredagsmys i soffan med dem som hör till samma hushåll.

Idag fyller en ljuvlig liten människa fem år. Hela handen, som Hilde säger. Och tänk: i den här tiden när man inte får och kan ha kalas så fick just vi ändå fira just den här lilla människan.

Att få vara de där enda gästerna på en födelsedag i coronatid är stort.

Att få vara det efter en så här kort tid på en ny hemort är ännu större.

Jag är så in i hjärtat tacksam över att vi har fått sammanhang och vänner här, trots att största delen av vår tid här har präglats av coronan. Att jag fick fira en ljuvlig människa idag. Att jag fick sticka med en annan ljuvlig igår. Springa med en tredje ljuvlig i söndags.

Så oerhört tacksam varje dag. Varje.

Jag hade varken många eller storslagna planer när det begav sig för ett år sedan. Tänkte mest överlevnad. Allt utöver det var bonus.

Men en sak bestämde jag mig för när barnens skola och dagis stängde: under perioden hemma skulle jag gå 10 000 steg varje dag. Och många gånger de där märkliga månaderna när alla var hemma hela tiden tänkte jag att mina 10 000 steg var min räddning.

Jag har fortsatt. I dagarna har jag alltså gått minst 10 000 steg precis varje dag förutom en (en sommarkväll när jag glömde att gå upp och borsta tänderna före midnatt). Och många gånger också de här mindre märkliga månaderna när bara jag varit hemma hela tiden har jag tänkt att mina 10 000 steg är min räddning.

Min nästan provocerande präktiga räddning. Likväl min räddning. Jag släpper dem inte.

Jag är så innerligt tacksam för att det här konstigaste året också har varit mitt friskaste år. För att de där räddande stegen har kommit nästan gratis varje dag. Det är inte så där jättemycket jag är så där jättetacksam för när jag ser tillbaka på coronatillvaron, men också i det mörkret finns en del ljusglimtar. Och ibland – inte alltid men ibland – är det så att det är i mörkaste mörker som ljuset syns allra bäst.

Det enda riktigt tråkigt med att vara Arvids mamma är att jag inte kan vara hans lillasyster. För hur bra han än gör sig som son är han oslagbar som storebror.

Han hittar på så fint för Hilde. Han uppfinner nya osynliga vänner och håller (sporadiskt) liv i tomtenissen Krister. Han leker skola eller campingläger med henne. Hon får ofta vara med när hans kompisar är här.

Vem har lärt dig vara storebror? undrar jag tyst för mig själv ibland när han gör sin grej. Han har ju ingen storebror själv och ingen annan av oss här hemma har någonsin varit storebror eller haft en storebror. Ändå talar Arvid storebrorska som sitt kanske allra starkaste språk. Det är så fint att se.

(Trots det: jag måste ändå ta tillbaka det där med att det skulle vara det enda riktigt tråkiga med att vara Arvids mamma. Det är inte sant. Redan på rak arm kan jag komma på ganska många andra tråkiga saker, för att inte tala om vad jag kan komma ihåg på böjd arm. Men ni fattar. Han är en fantastisk storebror.)