Den här bilden fyller nio år idag. Älskar att Facebook ibland påminner om det som varit. Älskar de där två på bilden. Se på dem! Tänk att de var mina. Tänk att de är mina.

Älskar att hon den lilla är lika viljestark och godhjärtad idag som hon var då. Lika rolig och lika underbar. Lika envis och lika bestämd.

Älskar också att de där utslagen som hon hade runt munnen hela tiden i början av livet har lämnat henne helt nu. Inte var det ju roligt då heller, men nog skulle det vara mycket tuffare för henne att ha dem idag. De försvann innan hon hann se något annat problem med dem än att de kliade. För det är jag tacksam.

Hon hade en hud som väckte reaktioner, frågor och blickar. Jag var så rädd att hon skulle börja undra varför, men jag tror faktiskt inte att hon kommer ihåg det alls. För det är jag ännu mer tacksam.

Ni ser ju själva. Hon var världens finaste också med utslagen runt munnen.

Kanske det var därför folk reagerade.

Ibland är föräldraskap typ det här:

stor förundran inför hur en och samma människa under en och samma dag kan frammana så oerhört vitt skilda känslor i en. Dessutom i en fart som skulle göra Bolt fruktansvärt avundsjuk.

Ibland är idag ibland.

Och jag vet det så väl: den här coronatiden börjar kännas lång nu och tar ibland ut sin ganska fula rätt. Nästan alla dagar går det ganska bra, men om en dag med större coronatrötthet sammanfaller med större vanlig trötthet kan summan bli… trött.

Nya tag imorgon. Bättre tag imorgon.

Och så bygger hon ett nytt pussel med trettio bitar. Helt själv. Helt utan hjälp.

Och jo, jag vet. Det är inte sådant som ger en fyraåring livslångt medlemskap Mensa. Arvid byggde nog pussel med betydligt fler bitar när han var i den åldern.

Men Arvids syn har varit normal varje dag i hans liv, Hildes syn har inte varit normal en enda dag i hennes. Och eftersom vi människor ska tävla med och mot oss själva – och egentligen bara med och mot oss själva – så är Alfons-pusslet med trettio bitar en enorm seger.

Hilde Nora Birgitta, du är makalös.

Jag har skidat idag!

Det är så stort att det förtjänar – nästan kräver – ett utropstecken. Arvid ville skida och jag och hans kompis hakade på. Jag kände nästan igen mina skidskor och inte igen mina skidor i garaget, men när vi väl var i spåret var det rätt fint.

Rätt fint är förresten en rätt kraftig underdrift. Det kan mycket väl hända att någon form av ren lycka är att få skida med sitt barn och ett annat barn man verkligen gillar i ett upplyst skidspår en mild vinterkväll. Höra hur de pratar om vad kompisen önskar sig till födelsedag. Höra hur Arvid visslar medan han långsamt men tappert stakar sig fram. Stanna ibland (rätt ofta) när han tycker att jag dragit ifrån för mycket.

Jag satt igång min pulsklocka för att registrera ett pass längdskidor, men ångrade mig efter några minuter och avbröt den aktiviteten. Jag insåg att skidåkningen för mig ska vara en ren bonus. Jag ska varken mäta tid eller distans. Jag ska bara skida om och när jag vill. Det ska vara min totalt kravlösa och lustfyllda vila. Jag ska inte sträva alls i skidspåret.

Åtminstone inte nu.

Jag är en märklig blandning mellan ständig strävan och ständig förnöjsamhet. Jag vill hela tiden lära mig mera och nytt och bli bättre. Men för att det ska fungera måste jag också hela tiden välja på vilka områden jag inte satsar och strävar och utvecklas. Var låter jag ribban ligga riktigt lågt? Var har jag inte ens någon ribba? Om jag inte kan svara på de frågorna är min förnöjsamhet hotad. Och den är en av mina bästa egenskaper. Den hotar jag inte lättvindigt.

Den boostar jag istället genom att sävligt ta mig fram i skidspåret utan att räkna och mäta. Det är så mycket annat jag räknar och mäter. Jag helgar skidåkningen från det.

Vad helgar du? Var vägrar du sträva? Var låter du dig vila och växa i förnöjsamhet?

Nästan varje natt vaknar Hilde och ropar på mig. Jag hoppas verkligen att hon slutar med det snart, samtidigt är det rätt häftigt att det finns en människa i världen som tänker på just mig när hon vaknar mitt i natten. Att jag är någons allra största trygghet.

Jag är ju bara jag. Liksom.

Efter snart tretton år som förälder borde jag kanske ha vant mig, men faktum är att jag är lika förundrad nu som jag var då. Att få vara någons förälder är stort. Att få vara just deras är störst.

– Har ni en stor låda? frågade han.

– Jo, svarade vi. Varför behöver du en sådan?

– Det får ni se sedan, sa han hemlighetsfullt.

En dryg timme senare hade lådan blivit en dockteater och han hade själv klippt ut och ritat pappersfigurer och sedan tejpat fast dem på pennor. Där fanns en flicka som heter Hilde och som snart fyller hela handen, hunden Love, en katt och en mus, en tomte och en ren och en ambulans (eller var det Love som var ambulansen?). De här karaktärerna möttes alla i en spännande och interaktiv berättelse.

Helt fantastiskt.

Vi bjöds på föreställning i vardagsrummet och fast kreatören sedan bara lämnade allt vind för våg och gick i bastun kunde jag inte vara ens lite irriterad. Jag bara älskar när han skapar och gör och uppfinner och hittar på. Han är så bra på det.

Och om/när någon någon gång undrar varför jag envist begränsar (obs – verkligen inte förbjuder men begränsar) barnens skärmtid så finns svaret på vårt golv i vardagsrummet just nu i form av pappersrester och tejpbitar. Att skapa tar tid och plats, utan utrymme är det inte möjligt och om vi fyller allt vårt utrymme med andras innehåll finns det inget utrymme kvar för att skapa eget. Om det aldrig blir tråkigt så blir det aldrig något eget.

Och det behöver vi. Det där egna. Det där kreativa. Det gör så gott. Det gör liv.

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Ett svårt som jag kommer att få använda många gånger.

Idag har ett stort frågetecken rätats ut. Samtidigt finns det många andra frågetecken kvar. Och några nya.

Och just så kryptiskt måste det bli idag och mindre kryptiskt blir det en annan. Men allt är bra. Precis lika bra som igår.

Också idag är gåva. Det finns så mycket för mig att vara tacksam för. Varje dag vill jag se allt det. Varje dag vill jag bli bättre på att se allt det.

Det var inget speciellt alls. Ingrid var hos en kompis. Arvid och Fredrik var och skrinnade. Så jag och Hilde var ensamma hemma.

Jag kunde ha röjt i köket. Eller sorterat tvätt. Eller något annat nyttigt och vettigt och viktigt. Men istället satt vi på golvet i hallen och byggde varsitt pussel. Och ett tillsammans. Hon berättade mycket om sin dag och om sin morgondag. Jag berättade lite om min. Vi sjöng lite grann, mest Let it go och Sjörövar-Fabbe.

Det var en alldeles underbar stund. Det var inget speciellt alls och det var det mest speciella av allt.

Ibland är ju det nyttigaste och vettigaste och viktigaste av allt att låta det nyttiga och vettiga och viktiga vänta. Jag är så glad att jag ibland får det rätt. Jag vill bli bättre på att ännu oftare få det.

Ännu ett inlägg i serien Vad lycka kan vara:

att vara fyra år och ha världens bästa storebror som lär en Mohamed Salahs målgest. Sådär bara en måndag i januari. Och hejar på och uppmuntrar som om att nästan fixa målgesten är lika stort som att helt och hållet fixa målet.

Inte är det synd om henne. Inte är det synd om honom heller.

Jag och Fredrik är bra på en del saker, men kanske allra bäst på att bära rena kläder från torktumlaren till där fåtöljerna i tv-rummet som ingen ändå sitter i och sedan – nu kommer den verkliga talangen – totalt ignorera att kläderna ligger där. Inte ens när färgen på fåtöljerna knappt går att ana noterar vi att de är rätt tungt belastade med osorterad tvätt.

Så vad det var som fick oss att faktiskt ta oss an tvätthögarna – förlåt, tvättbergen – just idag vet jag inte. Men det gjorde vi, med besked. Vi höll på en dryg timme. Båda två.

Mest tid tog som vanligt strumporna. Det krävs ju universitetspoäng i detektivarbete för att hitta par åt alla och eftersom vi inte har några sådana studiepoäng så slutade vi med det här sorgliga saldot:

De här stackarna gick det alltså inte att para ihop med något ens nästan rimligt alternativ.

Jag blir så frustrerad på att alla barnstrumpor säljs i paket där bara ett par ser likadana ut. Jag fattar ju att det är sanslöst smart ur försäljningssynpunkt, men ur köpsynpunkt är det bara sanslöst hopplöst.

Vår räddning är att två av våra barn verkar tycka att kompatibla strumpor är rejält överskattat. De nöjer sig med hela och rena. Om ens det. Jag lutar åt att de har rätt och försöker att inte se femtio stackars strumpor utan par utan tjugofem alternativa par strumpor.