Det var inget speciellt alls. Ingrid var hos en kompis. Arvid och Fredrik var och skrinnade. Så jag och Hilde var ensamma hemma.

Jag kunde ha röjt i köket. Eller sorterat tvätt. Eller något annat nyttigt och vettigt och viktigt. Men istället satt vi på golvet i hallen och byggde varsitt pussel. Och ett tillsammans. Hon berättade mycket om sin dag och om sin morgondag. Jag berättade lite om min. Vi sjöng lite grann, mest Let it go och Sjörövar-Fabbe.

Det var en alldeles underbar stund. Det var inget speciellt alls och det var det mest speciella av allt.

Ibland är ju det nyttigaste och vettigaste och viktigaste av allt att låta det nyttiga och vettiga och viktiga vänta. Jag är så glad att jag ibland får det rätt. Jag vill bli bättre på att ännu oftare få det.