Jag har skidat idag!

Det är så stort att det förtjänar – nästan kräver – ett utropstecken. Arvid ville skida och jag och hans kompis hakade på. Jag kände nästan igen mina skidskor och inte igen mina skidor i garaget, men när vi väl var i spåret var det rätt fint.

Rätt fint är förresten en rätt kraftig underdrift. Det kan mycket väl hända att någon form av ren lycka är att få skida med sitt barn och ett annat barn man verkligen gillar i ett upplyst skidspår en mild vinterkväll. Höra hur de pratar om vad kompisen önskar sig till födelsedag. Höra hur Arvid visslar medan han långsamt men tappert stakar sig fram. Stanna ibland (rätt ofta) när han tycker att jag dragit ifrån för mycket.

Jag satt igång min pulsklocka för att registrera ett pass längdskidor, men ångrade mig efter några minuter och avbröt den aktiviteten. Jag insåg att skidåkningen för mig ska vara en ren bonus. Jag ska varken mäta tid eller distans. Jag ska bara skida om och när jag vill. Det ska vara min totalt kravlösa och lustfyllda vila. Jag ska inte sträva alls i skidspåret.

Åtminstone inte nu.

Jag är en märklig blandning mellan ständig strävan och ständig förnöjsamhet. Jag vill hela tiden lära mig mera och nytt och bli bättre. Men för att det ska fungera måste jag också hela tiden välja på vilka områden jag inte satsar och strävar och utvecklas. Var låter jag ribban ligga riktigt lågt? Var har jag inte ens någon ribba? Om jag inte kan svara på de frågorna är min förnöjsamhet hotad. Och den är en av mina bästa egenskaper. Den hotar jag inte lättvindigt.

Den boostar jag istället genom att sävligt ta mig fram i skidspåret utan att räkna och mäta. Det är så mycket annat jag räknar och mäter. Jag helgar skidåkningen från det.

Vad helgar du? Var vägrar du sträva? Var låter du dig vila och växa i förnöjsamhet?