Nästan varje natt vaknar Hilde och ropar på mig. Jag hoppas verkligen att hon slutar med det snart, samtidigt är det rätt häftigt att det finns en människa i världen som tänker på just mig när hon vaknar mitt i natten. Att jag är någons allra största trygghet.
Jag är ju bara jag. Liksom.
Efter snart tretton år som förälder borde jag kanske ha vant mig, men faktum är att jag är lika förundrad nu som jag var då. Att få vara någons förälder är stort. Att få vara just deras är störst.
Nästan för lycklig 
Jag, elaka mamman, låtsades sova när vår då 3 åring låg i säng och ropade på mamma. Vilket resulterade i att pappan i huset steg upp, hämtade gossen och bar honom till vår säng, utan att själv vakna till för att ens komma ihåg att han hämtat gossen under natten. Alla lika glada å nöjda. 😄
Ja man får nypa sig i armen emellanåt, för som du säger man förundras emellanåt