– Har ni en stor låda? frågade han.

– Jo, svarade vi. Varför behöver du en sådan?

– Det får ni se sedan, sa han hemlighetsfullt.

En dryg timme senare hade lådan blivit en dockteater och han hade själv klippt ut och ritat pappersfigurer och sedan tejpat fast dem på pennor. Där fanns en flicka som heter Hilde och som snart fyller hela handen, hunden Love, en katt och en mus, en tomte och en ren och en ambulans (eller var det Love som var ambulansen?). De här karaktärerna möttes alla i en spännande och interaktiv berättelse.

Helt fantastiskt.

Vi bjöds på föreställning i vardagsrummet och fast kreatören sedan bara lämnade allt vind för våg och gick i bastun kunde jag inte vara ens lite irriterad. Jag bara älskar när han skapar och gör och uppfinner och hittar på. Han är så bra på det.

Och om/när någon någon gång undrar varför jag envist begränsar (obs – verkligen inte förbjuder men begränsar) barnens skärmtid så finns svaret på vårt golv i vardagsrummet just nu i form av pappersrester och tejpbitar. Att skapa tar tid och plats, utan utrymme är det inte möjligt och om vi fyller allt vårt utrymme med andras innehåll finns det inget utrymme kvar för att skapa eget. Om det aldrig blir tråkigt så blir det aldrig något eget.

Och det behöver vi. Det där egna. Det där kreativa. Det gör så gott. Det gör liv.