Och så kom det sig att vi bläddrade igenom gamla bilder på min iPad ikväll. Och det kom sig att vi stannade upp ibland och mindes vårt gamla liv. Vårt Helsingfors-liv.

En bild på Ingrid och några klasskompisar som deltog i en springtävling . Hon kom ihåg namnet på dem alla, men erkände att det var lite svårt.

En bild på Iitu som var vår klippa och Hildes barnskötare första halvan av år 2018. Hilde kom ihåg Iitu, sa hon åtminstone, men hade ingen koll på konceptet Iitu.

En bild på några av de ofta saknade grannbarnen. En bild på några av mina kolleger. Lika ofta saknade. Många bilder på många kära. De som var vår vardag, vårt nätverk, vår flock och vårt liv.

Jag märker att saknar dem oftare och mer just nu än jag har gjort någonsin tidigare sedan vi flyttade. Det är rimligt – förra hösten fick jag träffa dem så ofta och det gjorde mig så gott. Så det är rimligt, men det är också lite ledsamt och tungt.

I coronaperspektiv är det en liten sorg. Ytterst liten, rentav. Det vet jag så väl. Men jag vet också att också små sorger måste få sörjas.

Som tidigare konstaterat säger en människas böner en hel del om en människas liv och hur hon har det.

– Hilde, vad vill du tacka Gud för idag? frågade jag efter kvällens Gud som haver.

– Att jag älskar mamma och alla andra i mitt hus.

– Finns det något du vill be om hjälp med idag då?

– Att inte någon dinosaurie ska komma och ta mig. För då blir jag så rädd.

(Och en liten bonus:

– Vad kan man göra när man blir rädd?

– Blunda. Och kanske krama någon förälder.)

Jag tror att hon har det ganska bra ändå. Riktigt bra till och med.

Måndag. Och hos oss en av veckans sex dagar när något av eller flera av barnen har träning på kvällen. Mat ska fixas och det är lite stressigt eller mycket stressigt. Det är liksom de alternativen som finns.

Och mitt i dagens lite eller mycket stress frågade Hilde:

– Kan vi ha middag idag?

Jag förstod inte vad hon menade. Hon förklarade. Middag är att vi äter i vardagsrummet och tänder ljusen i ljuskronan.

SÅ mycket talade emot middag i vardagsrummet. Det låg en halv (!) madrass på golvet och skrämmande många skrämmande frifräsande pusselbitar. Halva bordet i vardagsrummet är dessutom mitt arbetsbord så här i distanstider och jag är (tyvärr och förstås) inte en sådan som städar undan efter mig varje dag.

Fanns det liksom ens något som talar för middag?

Nå jo. Att Hilde ville och att vi faktiskt kunde. Det är ju inte så att livet just nu tillåter så hemskt stora utsvävningar och om en älskad människa tycker att tillvaron är lite härligare om vi dukar i vardagsrummet och tänder ljus så får jag bita ihop, sparka undan madrasshalvan och pusselbitarna och skapa lite feststämning.

Så vi har ätit middag ikväll. Det var faktiskt rätt härligt. Jag tror jag ska föreslå det själv någon kväll.

– Kan vi äta efterrätt nu? frågade Hilde när vi hade ätit klart.

Nej. Där gick gränsen.

Han må verka stursk ibland, men hans själ är en av de känsligaste jag mött. Han tycker inte om förändringar heller. Helst ska allt alltid vara som det alltid har varit.

Exempel: för någon dag sedan grät han lite för att Ingrid har börjat träna friidrott i en annan förening. När hon kom hem med den nya föreningens t-skjorta blev det uppenbarligen övermäktigt. (Jag trodde inte ens han visste vad den tidigare föreningen hette, men uppenbarligen hade han både kännedom om och ömhet för den.)

Att flytta med barn är spännande, att flytta med ett sådant barn är en rysare. Därför går det aldrig många dagar i sträck utan att jag förundras över hur fint han har landat i allt nytt. Han fick genast många fina kompisar och han är trygg med dem och med deras föräldrar. I natt har han sovit över hos en kompis igen och för första gången var jag inte det minsta nervös. Jag bara visste att det skulle gå bra.

Att vara en känslig själ är inte farligt, men man måste lära sig leva med det. Precis som man väl också måste lära sig leva med att vara en okänslig, om man är lagd åt det hållet.

Det här är vi:

på grund av något som börjar på c och slutar på orona var vårt julfirande osäkert in i det sista. Skulle vi äta julmiddag hemma? Skulle vi inte?

För att vara på säkra sidan köpte vi en liten julskinka dan före dan före dopparedan. Dagen därpå blev det klart: vi skulle inte äta julmiddag hemma.

Vi äter julskinkan på trettondagen, tänkte jag först. Vem trodde jag att vi var?

Vi äter den på tjugondagknut, tänkte jag sedan. Vem trodde jag då att vi var?

För vi är de som hela tiden har vetat att skinkan skulle förbrukas senast 29.1.2021. Och idag åt vi den som fredagsmiddag. Den 29.1.2021.

Lite sent, tänker du kanske.

Först av alla, tänker jag.

I måndags hände det för första gången. Jag träffade några människor som jag definitivt skulle ha tagit i hand om världen var vanlig. Men jag tog inte i hand och det gjorde inte de heller.

Det här har förstås hänt hur många gånger som helst under det gångna året. Att man inte tar i hand när man skulle ha gjort det. Absolut inget första gången med det.

Men det som hände första gången var att varken jag eller någon av de andra sa det där som vi numera säger lite snett leende:

– Ja, man ska ju inte ta i hand, så…

Nu bara tog vi inte i hand. Och ingen av oss sa något om det.

Kanske det var mycket annat som hände där och då. Kanske ingen av oss orkade säga det där som vi har sagt så många gånger nu. För inte kan det väl vara så att vi har vant oss? Inte kan det väl vara så att det här förhatliga nya normala faktiskt har blivit så normalt att det onormala inte längre behöver kommenteras?

Jag vill aldrig vänja mig vid att inte ta i hand när jag träffar nya människor. Jag vill aldrig vänja mig vid att inte krama när jag träffar gamla (inte i den bemärkelsen) människor. Jag vill aldrig vänja mig vid att inte krama jättelänge när jag träffar älskade människor.

Jag saknar och sörjer en massa saker i livet just nu. Och trots att det är tungt så är jag mitt i eländet lite tacksam över att jag saknar och sörjer. Det visar att jag inte har vant mig.

Den här bilden fyller nio år idag. Älskar att Facebook ibland påminner om det som varit. Älskar de där två på bilden. Se på dem! Tänk att de var mina. Tänk att de är mina.

Älskar att hon den lilla är lika viljestark och godhjärtad idag som hon var då. Lika rolig och lika underbar. Lika envis och lika bestämd.

Älskar också att de där utslagen som hon hade runt munnen hela tiden i början av livet har lämnat henne helt nu. Inte var det ju roligt då heller, men nog skulle det vara mycket tuffare för henne att ha dem idag. De försvann innan hon hann se något annat problem med dem än att de kliade. För det är jag tacksam.

Hon hade en hud som väckte reaktioner, frågor och blickar. Jag var så rädd att hon skulle börja undra varför, men jag tror faktiskt inte att hon kommer ihåg det alls. För det är jag ännu mer tacksam.

Ni ser ju själva. Hon var världens finaste också med utslagen runt munnen.

Kanske det var därför folk reagerade.

Ibland är föräldraskap typ det här:

stor förundran inför hur en och samma människa under en och samma dag kan frammana så oerhört vitt skilda känslor i en. Dessutom i en fart som skulle göra Bolt fruktansvärt avundsjuk.

Ibland är idag ibland.

Och jag vet det så väl: den här coronatiden börjar kännas lång nu och tar ibland ut sin ganska fula rätt. Nästan alla dagar går det ganska bra, men om en dag med större coronatrötthet sammanfaller med större vanlig trötthet kan summan bli… trött.

Nya tag imorgon. Bättre tag imorgon.

Och så bygger hon ett nytt pussel med trettio bitar. Helt själv. Helt utan hjälp.

Och jo, jag vet. Det är inte sådant som ger en fyraåring livslångt medlemskap Mensa. Arvid byggde nog pussel med betydligt fler bitar när han var i den åldern.

Men Arvids syn har varit normal varje dag i hans liv, Hildes syn har inte varit normal en enda dag i hennes. Och eftersom vi människor ska tävla med och mot oss själva – och egentligen bara med och mot oss själva – så är Alfons-pusslet med trettio bitar en enorm seger.

Hilde Nora Birgitta, du är makalös.

Jag har skidat idag!

Det är så stort att det förtjänar – nästan kräver – ett utropstecken. Arvid ville skida och jag och hans kompis hakade på. Jag kände nästan igen mina skidskor och inte igen mina skidor i garaget, men när vi väl var i spåret var det rätt fint.

Rätt fint är förresten en rätt kraftig underdrift. Det kan mycket väl hända att någon form av ren lycka är att få skida med sitt barn och ett annat barn man verkligen gillar i ett upplyst skidspår en mild vinterkväll. Höra hur de pratar om vad kompisen önskar sig till födelsedag. Höra hur Arvid visslar medan han långsamt men tappert stakar sig fram. Stanna ibland (rätt ofta) när han tycker att jag dragit ifrån för mycket.

Jag satt igång min pulsklocka för att registrera ett pass längdskidor, men ångrade mig efter några minuter och avbröt den aktiviteten. Jag insåg att skidåkningen för mig ska vara en ren bonus. Jag ska varken mäta tid eller distans. Jag ska bara skida om och när jag vill. Det ska vara min totalt kravlösa och lustfyllda vila. Jag ska inte sträva alls i skidspåret.

Åtminstone inte nu.

Jag är en märklig blandning mellan ständig strävan och ständig förnöjsamhet. Jag vill hela tiden lära mig mera och nytt och bli bättre. Men för att det ska fungera måste jag också hela tiden välja på vilka områden jag inte satsar och strävar och utvecklas. Var låter jag ribban ligga riktigt lågt? Var har jag inte ens någon ribba? Om jag inte kan svara på de frågorna är min förnöjsamhet hotad. Och den är en av mina bästa egenskaper. Den hotar jag inte lättvindigt.

Den boostar jag istället genom att sävligt ta mig fram i skidspåret utan att räkna och mäta. Det är så mycket annat jag räknar och mäter. Jag helgar skidåkningen från det.

Vad helgar du? Var vägrar du sträva? Var låter du dig vila och växa i förnöjsamhet?