I måndags hände det för första gången. Jag träffade några människor som jag definitivt skulle ha tagit i hand om världen var vanlig. Men jag tog inte i hand och det gjorde inte de heller.

Det här har förstås hänt hur många gånger som helst under det gångna året. Att man inte tar i hand när man skulle ha gjort det. Absolut inget första gången med det.

Men det som hände första gången var att varken jag eller någon av de andra sa det där som vi numera säger lite snett leende:

– Ja, man ska ju inte ta i hand, så…

Nu bara tog vi inte i hand. Och ingen av oss sa något om det.

Kanske det var mycket annat som hände där och då. Kanske ingen av oss orkade säga det där som vi har sagt så många gånger nu. För inte kan det väl vara så att vi har vant oss? Inte kan det väl vara så att det här förhatliga nya normala faktiskt har blivit så normalt att det onormala inte längre behöver kommenteras?

Jag vill aldrig vänja mig vid att inte ta i hand när jag träffar nya människor. Jag vill aldrig vänja mig vid att inte krama när jag träffar gamla (inte i den bemärkelsen) människor. Jag vill aldrig vänja mig vid att inte krama jättelänge när jag träffar älskade människor.

Jag saknar och sörjer en massa saker i livet just nu. Och trots att det är tungt så är jag mitt i eländet lite tacksam över att jag saknar och sörjer. Det visar att jag inte har vant mig.