Nästan varje natt vaknar Hilde och ropar på mig. Jag hoppas verkligen att hon slutar med det snart, samtidigt är det rätt häftigt att det finns en människa i världen som tänker på just mig när hon vaknar mitt i natten. Att jag är någons allra största trygghet.

Jag är ju bara jag. Liksom.

Efter snart tretton år som förälder borde jag kanske ha vant mig, men faktum är att jag är lika förundrad nu som jag var då. Att få vara någons förälder är stort. Att få vara just deras är störst.

– Har ni en stor låda? frågade han.

– Jo, svarade vi. Varför behöver du en sådan?

– Det får ni se sedan, sa han hemlighetsfullt.

En dryg timme senare hade lådan blivit en dockteater och han hade själv klippt ut och ritat pappersfigurer och sedan tejpat fast dem på pennor. Där fanns en flicka som heter Hilde och som snart fyller hela handen, hunden Love, en katt och en mus, en tomte och en ren och en ambulans (eller var det Love som var ambulansen?). De här karaktärerna möttes alla i en spännande och interaktiv berättelse.

Helt fantastiskt.

Vi bjöds på föreställning i vardagsrummet och fast kreatören sedan bara lämnade allt vind för våg och gick i bastun kunde jag inte vara ens lite irriterad. Jag bara älskar när han skapar och gör och uppfinner och hittar på. Han är så bra på det.

Och om/när någon någon gång undrar varför jag envist begränsar (obs – verkligen inte förbjuder men begränsar) barnens skärmtid så finns svaret på vårt golv i vardagsrummet just nu i form av pappersrester och tejpbitar. Att skapa tar tid och plats, utan utrymme är det inte möjligt och om vi fyller allt vårt utrymme med andras innehåll finns det inget utrymme kvar för att skapa eget. Om det aldrig blir tråkigt så blir det aldrig något eget.

Och det behöver vi. Det där egna. Det där kreativa. Det gör så gott. Det gör liv.

Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Ett svårt som jag kommer att få använda många gånger.

Idag har ett stort frågetecken rätats ut. Samtidigt finns det många andra frågetecken kvar. Och några nya.

Och just så kryptiskt måste det bli idag och mindre kryptiskt blir det en annan. Men allt är bra. Precis lika bra som igår.

Också idag är gåva. Det finns så mycket för mig att vara tacksam för. Varje dag vill jag se allt det. Varje dag vill jag bli bättre på att se allt det.

Det var inget speciellt alls. Ingrid var hos en kompis. Arvid och Fredrik var och skrinnade. Så jag och Hilde var ensamma hemma.

Jag kunde ha röjt i köket. Eller sorterat tvätt. Eller något annat nyttigt och vettigt och viktigt. Men istället satt vi på golvet i hallen och byggde varsitt pussel. Och ett tillsammans. Hon berättade mycket om sin dag och om sin morgondag. Jag berättade lite om min. Vi sjöng lite grann, mest Let it go och Sjörövar-Fabbe.

Det var en alldeles underbar stund. Det var inget speciellt alls och det var det mest speciella av allt.

Ibland är ju det nyttigaste och vettigaste och viktigaste av allt att låta det nyttiga och vettiga och viktiga vänta. Jag är så glad att jag ibland får det rätt. Jag vill bli bättre på att ännu oftare få det.

Ännu ett inlägg i serien Vad lycka kan vara:

att vara fyra år och ha världens bästa storebror som lär en Mohamed Salahs målgest. Sådär bara en måndag i januari. Och hejar på och uppmuntrar som om att nästan fixa målgesten är lika stort som att helt och hållet fixa målet.

Inte är det synd om henne. Inte är det synd om honom heller.

Jag och Fredrik är bra på en del saker, men kanske allra bäst på att bära rena kläder från torktumlaren till där fåtöljerna i tv-rummet som ingen ändå sitter i och sedan – nu kommer den verkliga talangen – totalt ignorera att kläderna ligger där. Inte ens när färgen på fåtöljerna knappt går att ana noterar vi att de är rätt tungt belastade med osorterad tvätt.

Så vad det var som fick oss att faktiskt ta oss an tvätthögarna – förlåt, tvättbergen – just idag vet jag inte. Men det gjorde vi, med besked. Vi höll på en dryg timme. Båda två.

Mest tid tog som vanligt strumporna. Det krävs ju universitetspoäng i detektivarbete för att hitta par åt alla och eftersom vi inte har några sådana studiepoäng så slutade vi med det här sorgliga saldot:

De här stackarna gick det alltså inte att para ihop med något ens nästan rimligt alternativ.

Jag blir så frustrerad på att alla barnstrumpor säljs i paket där bara ett par ser likadana ut. Jag fattar ju att det är sanslöst smart ur försäljningssynpunkt, men ur köpsynpunkt är det bara sanslöst hopplöst.

Vår räddning är att två av våra barn verkar tycka att kompatibla strumpor är rejält överskattat. De nöjer sig med hela och rena. Om ens det. Jag lutar åt att de har rätt och försöker att inte se femtio stackars strumpor utan par utan tjugofem alternativa par strumpor.

Jag är en sucker för julen. Eller egentligen för hela adventstiden. Älskar den. Älskar faktiskt nästan precis allt med den och därför är det alltid med sorg som jag städar ut julen när det är dags. I år med ännu större sorg än vanligt, det finns ju så hopplöst lite att se fram emot i vår. I vanliga fall kan man ju börja tagga för sportlovet redan när adventsstakarna är kvar i fönstren, men i år är ju allt som det är.

Men jag fick lite plåster på såren mitt i sorgen. Samma dag som vi bar upp julgranen på vinden och plockade ihop julkrubban fick vi nämligen något otippat ett brev från Krister. Ni minns.

Hej igen. Jag har tängt vara här hela åre om det pasar för er och gotttt nyt år!

Sedan fanns det en tom rad där vi skulle skriva vårt svar och någon – Krister själv? – har svarat det pasar jeeeeeetebra

Jag tror bestämt att jag älskar Krister. Eller rättare sagt hans upphovsperson.

Så nu kan vi åtminstone se fram emot att ha Krister med på ett hörn under våren. Alltid något.

Lycka är som bekant och tack och lov väldigt många olika saker. Hela tiden upptäcker jag fler. Bland annat är lycka att få komma med sin fyraåring till dagis på morgonen och mötas av hennes vän som med samtidigt både liten och stabil röst säger:

– Hilde, jag har ett brev åt dig.

Och sedan hitta ett brev med Hildes namn i Hildes hylla.

Jag är en helt vanlig förälder och önskar alltså mina barn allt gott och fint och roligt och härligt som finns. Men högst av allt på den listan är kanske ändå att de ska få höra till och vara del av, just sådana som de är. Det är en så avgörande del av att vara människa.

Därför är jag bara glad när jag får orientera mig fram i en hall med orimligt många par skor. Därför är det en ren glädje att vi ofta är fler än fem som äter här hemma.

Och därför skriver jag med glädje svar på kuvert till Hildes dagis- och brevvän när hon med högtidlig stämma dikterar: Till den finaste … i världen.

Fräschast igår: intervjun med forskaren Aino Saarinen i gårdagens Vasabladet. Hennes forskning lyfter fram att ettåringar inte gagnas av småbarnspedagogik och hon poängterar att man borde vara ärlig med vad diskussionen tar avstamp i.

”- Jag saknar argumentationsärlighet i den här frågan i Finland. Om det är så att ettåringar ska vara på daghem för att det är bra ur sysselsättningens och ekonomins perspektiv, så säg det då.”

säger Saarinen i artikeln.

Argumentationsärlighet. Så oerhört bra ord och så oerhört viktigt ord i en tid där alla alltid ska kunna argumentera för sin sak. Det kan onekligen ibland leda till så väldigt oärliga argumentationer, för faktum är väl att vi alla ibland gör saker som det är hopplöst svårt att argumentera för. Då är det snyggare att låta bli. Och ärligare.

Det känns ibland som om det fulaste du kan göra som människa idag är att göra något du inte kan stå för, men jag undrar om inte det blir ännu fulare om vi med våld ska kunna argumentera också för det. Vi lever inte alltid som vi lär. Vi lyckas inte alltid följa våra egna ideal. Att erkänna det och stå för det är svårt men viktigt. Och ärligt.

Guld är att ha människor som klarar av att se också våra misslyckanden. Som ser oss också när vi kommer bara halvvägs och som hjälper oss att komma lite längre nästa gång. Människor som utmanar oss och som skaver lite på bästa tänkbara sätt.

– Mamma, jag längtar efter att bli vuxen.

– Gör du? Varför det?

– För då blir jag som du. Och då kan jag vara din bästa vän.

Hilde Nora Birgitta. Hon har så många gåvor, men jag undrar om inte hennes särgåva är att sätta ord på sin kärlek. Hon skämmer bort oss alla alla dagar.

Alla har vi våra svagheter och utmaningar och brister. Hilde har ju en lite ovanligt uppenbar sådan, men hon har också ovanligt uppenbart många styrkor och fördelar och gåvor. Ju mer jag får se av den hon är, desto mindre orolig blir jag för den framtid som är hennes.