Idag vaknade jag trött och för tidigt. The story of my jullov. Jag spelade spel och byggde pussel med Hilde. Sedan åt jag frukost och sedan läste jag och sedan gick jag ut och sprang dagens femma.

Så där har egentligen varenda jullovsmorgon sett ut.

Dagens femma var den kallaste på länge. Den enda som gett mig rimfrost i ögonfransarna. Så på det sätter var den speciell. Men mest av allt var den speciell för att jag idag har sprungit fem kilometer 250 dagar i sträck.

Tänk att mitt lilla projekt i coronamaj blev något jag med glädje håller på med ännu i januari. Tänk att en så liten sak kan ge så mycket. Tänk att jag har fått vara helt frisk så här många dagar – det har aldrig någonsin hänt tidigare.

Och tänk att den här tappra kroppen har fått ta så mycket skit av mig genom åren. Förlåt. Och tack, kropp!

Jag läste 176 böcker under år 2020.

Nästan inget var riktigt riktigt dåligt, så blir det ju lätt för oss som tycker riktigt riktigt mycket om att läsa. Nästan allt var åtminstone okej, det mesta bra och några riktigt riktigt bra.

Jag hade tänkt presentera mina tio favoriter, men den gallringen var för hård. Så det blev tretton. Tretton favoriter från 2020, i den ordning jag kom att läsa dem.

Håll till godo.

Den fantastiska Ivan av Katherine Applegate. Gorillan Ivan bor i en bur på ett stort köpcenter för att fungera som lockbete för kunderna. Han har vant sig vid det livet och saknar sällan livet i djungeln. Men elefantungen Ruby får Ivan och de andra djuren att förstå att de alla är fångar, och Ivan bestämmer sig för att göra något. Det här är en berättelse om vänskap, mod, fångenskap och frihet. Om vissa människors ondska, om andra människors trötthet. Men allra mest om några människors – och djurs – vägran att acceptera det som är fel. Om en stor gorilla och om en liten elefant och en enorm vänskap. För läsare från 10 år och uppåt. Högt uppåt. Satt och grät på tåget till Helsingfors när jag läste den här. Så stark, så sorglig, så vacker.

Klubben av Matida Gustavsson. Den här boken känner de flesta till. I november 2017 publicerar Gustavsson en artikel om en svensk kulturprofil där aderton kvinnor anklagar honom för våldtäkter, hot och trakasserier. I den här boken får läsaren veta mer om den här fruktansvärda berättelsen. En väldigt spännande och väldigt välskriven bok.

Klein av Axel Åhman. Den här novellsamlingen är underbar. Och jag tycker sällan om novellsamlingar. Men jag bär fortfarande med mig en del av karaktärerna, de fångade mig helt. Oerhört roligt men också oerhört viktigt om manlighet och normer och mod. Ljuvlig!

Heiman av Ann-Luise Bertell. En pärla! En stark och berörande berättelse där vi får följa Elof genom hela hans liv, ett liv som på många sätt formas av rädsla och oro. Underbart välskriven. Underbart läsvärd.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Jag kan inte annat än stämma in i den kör som lovordar Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo. Hårt och kargt och brutalt. Och brutalt bra. Men det här är den tredje boken, du måste naturligtvis börja med Jag for ner till bror.

Silvervägen av Stina Jackson. Den här älskade jag. För jag tycker ju om när det är spännande, men jag tycker ofta att det blir för spännande. Den här höll sig på rätt nivå. En av de där böckerna som gör att du bara måste läsa vidare, du bara måste få veta vad som ska hända.

Vi är en av Sarah Crossan är en roman om två sammanvuxna tvillingsystrar som inte vet om något annat liv än det ytterst delade. De har vant sig, men så en dag erkänner Grace att hon inte längre mår bra och tvillingarna står inför ett hopplöst omöjligt val. En unik berättelse som är skriven på ett fantastiskt, lyriskt sätt. En stark läsupplevelse.

Små stora saker av Jodi Picoult. Något av det mest berörande jag läste under hela året. Så stark och så viktig och så orubblig berättelse om ett samhälle som sviker. Om rasismens och orättvisornas fulaste ansikte. Om medmänsklighetens vackraste.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Också en av höjdarnas höjdare. Den här glömmer jag nog aldrig. En Berättelse med största tänkbara B.

Säg inget om Lydia av Celeste Ng. I den här boken möter vi en familj bestående av brustna människor som gör sitt bästa. Jag tycker om böcker som får mig att se på människor med större kärlek och nåd, det gäller visserligen så gott som alla böcker. Men vissa ännu mer än andra. Den här är vissa.

Så otippat! Ännu en novellsamling. Får jag följ med dig hem av Marie Aubert. En rad berättelser om människor som längtar efter kärlek. Det finns väl inget bättre och svårare att längta efter. Egentligen var det en enda bisats i en enda av de här texterna som slukade mig helt. Det kan räcka med det om bisatsen landar helt rätt.

Jaktlaget av Ulrika Hansson. Det här är lugnt också en av årets starkaste läsupplevelser för mig. Jag tyckte så mycket om så många av karaktärerna och deras livsöden drabbade mig. Österbotten har sina sidor och ofta går de bästa och de sämsta sidorna väldigt nära varandra. Så sjukt bra bok!

Snösystern av Maja Lunde och Lisa Aisato. Varje decemberkväll i väntan på julen fick jag läsa ett kapitel ur den här boken för Arvid. Han som säger sig avsky att läsa älskade varje stund. Det gjorde jag också. Ett magiskt juläventyr där du får sörja, skratta, mysa och ibland krypa riktigt nära för att det blir nästan för spännande. En av de klart bästa och vackraste julkalenderböcker jag har läst. Att jag fick läsa den med just Arvid gjorde nog sitt.

Ja. Det var läsningen 2020. Det har nog inte gått en enda dag utan åtminstone lite skön skönlitteratur. Så vill jag ju ha det.

Jag är så glad att jag tycker om att läsa.

Hur man vet att man fått hjälp med den digitala handlingslistan?

Så här:

Tack.

Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen när coronan blev på riktigt. Det var torsdagen den tolfte mars. På förmiddagen hade jag haft några skolbesök i en skola och på eftermiddagen hade jag haft två träffar med personalen på ett daghem. Samma kväll skulle jag föreläsa på ett föräldramöte på samma daghem, nu i pausen satt jag och jobbade på kotipizza i Jakobstad.

Det var den dagen vi fick veta att Stafettkarnevalen skulle ställas in. Det var den dagen som en massa andra saker ställdes in och sköts upp. Det var den dagen vi finländare började köpa hem wc-papper. Och – lämpligt nog – den dagen vi fick hem de femton säckar wc-papper som vi borde ha sålt till förmån för fotbollen men nu köpte till lika stor förmån för samma fotboll.

Under mina timmar på kotipizza fick jag flera avbokningar. Den kalender som hade varit så fullklottrad blev plötsligt nästan tom. Jag gick till bilen längs en märkligt folktom gata för att köra tillbaka till daghemmet och drabbades av en stark overklighetskänsla. Händer det här?

Jag tänkte då och jag tänker fortfarande; att vi människor nog måste så väldigt mycket mindre än vi instinktivt och i regel tror. Det går ju faktiskt att avboka och ställa in. Nästan vad som helst. Och världen snurrar vidare ändå. Jag är förstås medveten om att konsekvenserna kan vara stora och till och med enormt stora, men världen snurrar vidare och det är en stor tröst åtminstone för mig som ibland glömmer bort att nästan inget är på liv och död.

I bästa fall har vi blivit lite snällare mot oss själva under året som gått. I bästa fall kan också framtida kalendrar vara en aning luftigare än kalendrarna var före coronan. I bästa fall har vi insett att mycket av det som vi går omkring och tror att vi måste faktiskt är sådant som vi inte måste utan i bästa fall sådant som vi ”bara” vill och i sämre fall sådant som vi ”borde”.

Och i bästa fall har vi blivit lite bättre på att värna om vår värld. Mycket av det vi gjorde – eller rättare sagt inte gjorde – år 2020 var plåster för vår blödande planet. Må vi fortsätta plåstra om den.

– Påminn mig om att vi måste tala om två saker. Ett: frustrationen över en podcast om sex. Två: smärtan i att känna sig moraliskt överlägsen.

Så sa jag i förrgår när vi bestämde nyårsmenyn på FaceTime med bästa kompisarna.

– Jag hör att det blir en ytlig nyårsafton, sa han.

Ironiskt, förstås. Och han hade ju rätt. Det blev inte ytligt. Inte det minsta. Har väl inte blivit ytligt en enda gång sedan vi började hänga med varandra för femton år sedan.

Vi fick på många sätt en fin kväll. Både hon och jag hade långa, glittriga örhängen. Som vi hade bestämt. Arvid hade kavaj – visserligen med träningströja under – och vattenkammat hår – visserligen svettkammat – men ändå. Vi åt lyxigt och gott. Barnen var glada och på gång. Vi åt jättemycket godis, mest för min skull.

Men efter bara några timmar tog hon fram en påse blåbär ur frysen för att dämpa smärtan. Hon sa inte ett ord om hur ont hon hade. Låg på soffan med sin blåbärspåse och var tapper. När vi skulle spraka sprakastickor fick hon stanna inne under en filt och när vi kom in igen meddelade hon att de tyvärr måste åka hem. Det gick bara inte.

Så redan halv elva har jag tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas. Jag sitter vid Hildes sängkant och tänker på min älskade bästa vän och andra i mitt liv som verkligen kämpar. Jag inser att jag tar så mycket mindre för givet numera. Sjukdom och död och elände kryper sig allt närmare, det är en ofrånkomlig del av att bli äldre. En smärtsam del, men också en del som ger perspektiv som på riktigt gör skillnad varje dag.

Jag vet det så väl: år 2020, mot mig och min familj var du ändå ett ganska nådigt år. Visst föll vi ibland, men vi tvingades inte gå på knäna. Vi fick inte allt vi ville, men vi fick allt vi behövde och det är faktiskt allt vi behövde.

Nu går vi in i ett nytt år. De senaste veckorna har mitt flöde, och säkert ditt också, svämmat över av tacksamhet för att det här skitåret äntligen går mot sitt slut och för att det löftesrika nya året äntligen kommer. Och jo, för någon blir det nya året ett klart bättre år än 2020, men för någon annan ett klart sämre. Aldrig vet vi vad som väntar oss, aldrig vet vi vilka händelser som kommer att förändra just vårt liv och när de händelserna drabbar oss. Det enda jag vet är att vi klarar vad som helst bättre om vi inte behöver klara det ensamma. Så jag håller riktigt hårt i familjen, i henne med blåbärspåsen och alla andra kära vänner. För att ni ska finnas där om jag behöver er och för att jag ska finnas där om ni behöver mig. För att vi ska finnas där för varandra. För att allt – ja, allt – blir lättare och roligare och bättre då.

Gott nytt år!

Jag skriver kort och paketerar in julklapp till min gudson som bor alldeles för långt borta. Hilde är med och ritar en julteckning som vi skickar med i paketet. Hon är lite osäker på vem den här gudsonen är, vilket är helt rimligt. Hon har inte fått träffa honom många gånger och det är nog nästan två år sedan sist. Halva Hildes liv. Märkliga tanke.

Så hon ställer några frågor för att dra sig till minnes. Vem är han riktigt? En av hennes första frågor:

– Är han död?

Jag önskar att det skulle vara en absurd fråga, helt tagen ur luften, men det här var hösten när våra barn lärde sig att barn kan dö. Och att man kan skriva brev till och rita teckningar till också dem som inte längre lever.

Vi har besökt begravningsplatsen oftare den här hösten än alla andra höstar. Våra barn vet mer om död än de visste innan. Mer än vi önskar att de skulle behöva veta.

Det har varit coronahöst, ja. Men det har också varit en annan höst. Och mitt i allt det fasansfullt mörka och sorgliga så finns det också en större tacksamhet än någonsin för alla dagar när alla bara finns. De dagarna är de bästa dagarna.

Idag har jag påmints om när jag är som bäst både som förälder och människa. Och det är så löjligt enkelt och så löjligt givet.

Jag är som allra bäst när jag inte har bråttom.

Högst upp på Ingrids önskelista inför julen fanns en dag på stan med mamma. Och idag var den dagen. Allt var på hennes villkor, allt var i hennes tempo. Jag var närvarande. La allt annat åt sidan. Stornjöt av att få vara med min älskade dotter i lugn och ro.

Idag har jag också spelat memory med Hilde. Flera gånger. Kvällssagan tog över tjugo minuter och jag kollade aldrig på klockan. Och vi har lekt kurragömma hela familjen. Här kan intresseklubben förresten anteckna att Fredrik är överlägset bäst på att gömma sig i vår familj. Och eftersom Arvid inte läser min blogg vågar jag skriva att Ingrid är klart näst bäst. Hilde är jättesämst. Man hinner knappt räkna klart innan hon ropar i bästa fall piiiip med hög röst eller i sämsta och vanligaste fall exakt var hon gömmer sig. Typ:

– Bakom fåtöljen i tv-rummet!

Inget av det här visste jag för en vecka sedan. Det ryms nämligen så väldigt lite kurragömma i vårt vanliga liv. Men nu i jullovslivet finns det mer spelrum och plötsligt sitter man på laven i en nedsläckt bastu och känner hur hjärtat bultar sådär som åtminstone mitt hjärta bultar när jag gömt mig och är rädd för att bli hittad.

Jag har inte varit exakt den förälder jag vill vara idag heller, men jag har varit ganska nära. Och även om jag vet att det blir mer bråttom när det ska rymmas in jobb och läxor och hobbyer i livet igen så vill jag ändå försöka ta med mig något av det här lugnet in i vardsgslunken. Jag ska försöka bli bättre på att analysera och avgöra om brådskan faktiskt är nödvändig eller om den går att kringgå och undvika. Det finns naturligtvis sådant man inte rår på, men jag har en känsla av att jag rår på mer än jag tror och att jag skulle kunna använda ordet bråttom mer sällan än jag gör.

Och leka kurragömma lite oftare.

Ikväll är jag väldigt tacksam för att jag saknar så många och så mycket nu i coronatid. För att livet faktiskt känns betydligt fattigare, blekare och tråkigare. Jag inser att den största sorgen kunde vara att man inte saknade någon eller något. Att det här var rätt likt det vanliga livet. Saknad kan ofta vara ett första steg på väg mot tacksamhet.

Bara den som haft någon eller något värt att tacka för har någon eller något att sakna.

Därför finns det alltid ett frö till tacksamhet mitt i saknaden. Ibland är saknaden och sorgen och smärtan för stor för att man ska kunna hitta fröet. Men det finns där. Alltid.

Hilde tyckte, antagligen med rätta, att den bok jag läste tog för stor plats vid morgonmålsbordet idag på morgonen. Så hon klättrade upp i min famn, trängde sig liksom in mellan mig och boken, och tvingade mig att läsa högt. Så då gjorde jag det.

Jaha? tänker du nu och tycker, antagligen med rätta, att det här var en sällsynt ointressant anekdot. Men det kommer!

Plötsligt utbrast Hilde:

– Jag ser Dumbos bokstav! och pekade på ett D i boken.

Och någon mening senare meddelade hon att hon hittade sin egen och pekade på H.

Jaha? tänker du kanske fortfarande. Men om du vet att frågan om vad Hilde ser och inte ser är en av våra större frågor så inser du att den lycka jag kände i den stunden är en av våra större lyckor. Hon kunde se och känna igen bokstäver i en helt vanlig bok med helt normalstor font.

Jag är rätt stabilt grundad i marken när det kommer till Hildes syn och jag inser förstås att det är en sak att se enskilda bokstäver och en helt annan sak att kunna läsa hela texter. Men jag ser varje liten seger som just precis en seger. Och det här var just precis en seger och varje sådan ska firas.

Hurra!

Vi fick inte den jul vi allra helst hade fått, men vi fick en så god som bara möjligt. Vi har fått träffa några riktigt viktiga och vi har fått äta riktigt huvudlöst gott och riktigt huvudlöst mycket flera dagar i rad. Vi har fått vila, vi har fått läsa (även om jag aldrig får läsa tillräckligt mycket), vi har fått spela sällskapsspel, vi har fått ha många fina samtal. Vi har fått ha det riktigt, riktigt bra samtidigt som vi har saknat riktigt, riktigt mycket.

Och nu, så här på annandagskväll, så kommer det där stilla vemodet som alltid kommer när julen börjar ta slut. När de där dagarna som vi har väntat så mycket och så länge på plötsligt ligger bakom och inte framför så infinner sig ofrånkomligen en tomhet. Jag är en människa som ofta njuter minst lika mycket av att se fram emot något som av att uppleva det. Adventstiden är väntans ärketid och också något av min ärketid. Därav tomhetskänslan.

Varje dag i advent i år har jag läst en text ur Peter Halldorfs Vandring mot ljuset och en ur Rebekah Lyons Rhythms of Renewal. Ingen av de böckerna tar slut idag, så min adventstid och jultid får åtminstone någon slags fortsättning.

Och framför allt: absolut inget i det uppdrag vi har här på jorden tar heller slut med julen. Halldorfs text för just den här dagen heter De platslösas Gud och den utmanar på bästa tänkbara sätt. ”Detta är julens omstörtande nyhet: för att vara hos dem för vilka ingen plats finns, har Jesus kommit till världen. Hans plats är bland dem som inte passar in: de som saknar tillhörighet och id-handlingar, de som avvisas av migrationsverket, de som förnekas mänskliga rättigheter, som negligeras och utrotas. Han är på ett hemlighetsfullt sätt närvarande hos dem för vilka ingen flyktväg finns, de som står utanför alla system. För dem som inte äger något att glädjas åt i den här världen förkunnas den stora glädjen.”

Jag önskar att jag hade sagt det själv, men jag är glad att Halldorf sa det. Amen.