… var det någon som sa en gång. Jag hoppas verkligen att denna någon inte syftade på just den här dagen. 

Det finns (tyvärr) inte hela dagar då jag är den förälder som jag vill vara, men det finns stunder nästan alla dagar då jag nosar på det föräldraskap som jag drömmer om. Då jag är nästan framme. 

Men just nu kan jag inte riktigt minnas en enda sådan stund från den här dagen. Säkert fanns det någon, men i dag var jag hela tiden lite för stressad och lite för arg och lite för irriterad. Det fanns liksom en dysterhet över mig redan från början och jag kom aldrig riktigt ur den. 

Det finns nästan ingenting som är värre och mera orättvist än då barnen får bära mitt smuts. 

Nu ska jag skapa den där stunden, den där nästan lyckade föräldrastunden denna dag. Jag ska gå och prata med de barn som fortfarande är vakna och jag ska be dem om förlåtelse. För den föräldern vill jag vara. Den som erkänner sina fel och brister. Den som befriar barnen från diffusa känslor av skuld som aldrig var deras att bära. Den som visar att också vuxna ibland går vilse i det de vill och försöker vara. 

Bild: Kavilo photography



Veckan före Hildes dop skrev jag en kolumn för Kyrkpressen om sambandet mellan mjölkstockning och dop. För att komma i stämning inför berättelsen om dopet får du ta del av en del av texten:

Jag lever som bäst med en överhängande risk för att drabbas av mjölkstockning. Min bebis ska nämligen döpas nästa vecka. Va? frågar du dig säkert nu. Vad finns det för koppling mellan mjölkstockning och dop?

Mycket rimlig fråga. Rentav relevant. Fram till slutet av november förra året visste jag inte heller. Men nu vet jag. Den dag då mitt tredje barn föddes fick jag nämligen en broschyr på bb som informerade mig om att en kvinna som ammar mindre än vanligt kan drabbas av mjölkstockning. Och amma för lite kan man enligt broschyren göra till exempel inför ett dop.

Kyrkan får ju ofta bära skulden för allt möjligt, men att också mjölkstockning kan vara kyrkans fel var faktiskt helt nytt för mig. Jag vill inte vara kaxig nu. Men jag tror att jag kommer att klara mig utan mjölkstockning. För det är ju verkligen inte dopet i sig som kan orsaka problem utan stressen inför det, och min stressnivå inför det här dopet är lika låg som inför de andra barnens dop. Det är inte för att jag inte bryr mig – det är för att jag bryr mig helt otroligt mycket. När man står inför riktigt, riktigt stora dagar får inte riktigt, riktigt små detaljer komma i vägen.

Nu tre veckor senare är det med stor tacksamhet och utebliven mjölkstockning som jag ser tillbaka på den dag då Hilde blev döpt. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad som händer i dopet, men jag vet att alla mina barns dopdagar har varit stora stunder för mig. Stunder då jag fått bära fram mina barn inför den Gud som jag hoppas på. Inte för att Han behöver det – Hans kärlek till barnen beror inte på ett dop. Men för att jag behöver det – en påminnelse om att jag och Fredrik inte är ensamma om Hilde. Vi har familj och vänner och församling och vi har framförallt en Gud som bär hela universum men bryr sig om vår lilla Hild.

Vi valde också den här gången att hålla dopet i samband med en gudstjänst i församlingen. En sak vet jag att händer i dopet; barnet blir medlem av församlingen. Och då känns det fint att hon får bli döpt i en gudstjänst, då hela församlingen är välkommen med. Församlingen är ju viktig för oss. Inte felfri. Inte lätt. Men alltid viktig.

Eftersom ingen av våra föräldrar eller syskon eller syskonbarn bor här där vår församling bor hade vi inte räknat med alla skulle komma. Men alla som inte hade hörförståelse dagen efter kom. Det känns helt ofattbart. Flickan som nästan syns i bilden ovan är min systerdotter som kom med sin familj från fjärran land. Min syster och svåger och deras tre barn bilade alltså 650 kilometer på svenska sidan, tog båt från Stockholm till Åbo och bilade sedan därifrån till Helsingfors. Tur-retur på några få dagar. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad kärlek är.

Hilde i feelis strax innan dopceremonin börjar. Hon hade just ätit mellanmål i sakristian så jag räknade med rätt stabilt humör. (Påminnelse till ett eventuellt framtida jag; om jag någon gång igen låter döpa ett barn ska jag testamma i mina dopkläder hemma.)

Veckorna innan dopet fick vi några gånger frågan om vem som ska döpa Hilde. Bra fråga. Vi har ju rätt många präster i vår närhet, redan i familjen kan vi välja och vraka. Det blev församlingens kyrkoherde Daniel som också är en av våra allra bästa vänner.

En gång i tiden hyste jag en stilla förhoppning om att vi i familjen skulle ha matchande kläder. Jag vet inte vem jag trodde att vi var i den stunden. Med tanke på hur morgonen hemma hos oss såg ut ska vi vara glada att alla hade kläder. Och alla dagar ska vi vara glada att så lite av det som är verkligt viktigt hänger på kläder.

Några av de personer som var med i dopet, om man med ”med i dopet” menar det som Ross i Friends menar med ”in the wedding”.

Jag älskar hur min syster fångar ögonblick. Jag kan lägga en släkting i pant på att Arvid i just det här ögonblicket vill något som jag inte vill att han ska vilja. Och som ni ser är sådana stunder vardagsmat för åtminstone Ingrid. Rätt obrydd.

En av Hildes fantastiska gudmödrar höll henne under dopet. Hennes faddrar är människor som vi vill knyta till vår familj på ett alldeles speciellt sätt. Människor som vi vill att alltid ska finnas kvar. Hon är en sådan.

I en hand starkare än min, i en famn varmare än min, i en kärlek mer villkorslös än min la jag vår dotter. I Guds hand, Guds famn, Guds kärlek. Jag känner inte till någon bättre plats. Låt barnen komma till mig, sa Jesus. Och nu har vi låtit Hilde komma dit. Om hon väljer att vara kvar där är hennes eget val. Det är ett val vi varken kan eller vill göra för henne. Men jag hoppas att hon vill. För jag känner som sagt inte till någon bättre plats.

Arvid var med i förbönen för sin lillasyster. I mikrofon bad hans lilla stora röst. Gud, tack för Hilde. Och Ingrid tog över. Hjälp oss att alltid vara vänner.  Också jag bad.

Att få be för sitt lilla barn. Att få tro att någon hör. Enormt är det.

Efter dopet. En gudfar, en gudbror, en mor och en nydöpt Hilde.

Hilde med faddrar och föräldrar. Jag känner mig så löjligt rik när jag ser den här bilden. Inte nog med att jag har himlen i min famn, jag har ju den omkring mig också.

Sedan hörde jag mig själv säga till min syster att vi inte har ett enda foto på oss alla fem.

Och många tappra försök senare kan vi konstatera åtminstone två saker. För det första kan vi konstatera att det fanns en orsak till att vi inte hade någon bild på oss alla fem. Och för det andra kan vi konstatera att vi kanske inte har det nu heller.

Vi och vår Hilde Nora Birgitta.

Hon och jag och två av de absolut viktigaste människorna i hela mitt liv. Med betoning på hela. Jag minns inte att det har funnits en tid utan dem. Tänk att jag får vara deras storasyster.

Hilde kommer inte att gå till historien som den minst pussade och kramade bebisen. Kanske tvärtom. I går sa Arvid att han pussar Hilde sjuttio gånger om dagen för att hon är så söt. Mig pussar han enligt egen utsago bara tre gånger om dagen, för jag är så inte så jättesöt. Här är det kusin Astrid och syster Ingrid som öser kärlek över henne.

Hilde med två av två syskon och tio av  elva kusiner. Igen; tänk att de kom.

Min älskade Hilde. Jag är så tacksam över att jag får vara din mamma. Du är en oförjänt nåd, en oerhörd gåva och en otrolig glädjekälla. Redan innan du kom hade jag allt och nu har jag ännu mer. Jag har mer att förlora än någonsin och jordiskt sett borde jag vara rädd hela tiden.

Men jag är inte det. För jag är inte ensam. Och det är inte du heller. Och den där dagen för tre veckor sedan kommer alltid att påminna mig om det.

Bilder: Min helt fantastiska syster Matilda Audas Björkholm. Hon har redan i några års tid förevigat familjens stora dagar och numera förevigar hon också andras. Ta frimodigt kontakt med henne om du har någon dag på kommande som borde förevigas.

Jag har i dag fått hudrafyrtio bilder från Hildes dopdag. Min syster är kung. Och ni ska snart få ett blogginlägg där jag kan lova att hennes bilder är ljuvliga och att mina ord ska göra sitt bästa. Men jag ska redan nu ge ett smakprov. Här kommer en av världshistoriens kanske allra bästa dopbilder.

Den här kan vi kalla Storebror som helt enkelt inte kunde låta bli att öppna dopgåvorna. Och blev påkommen.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Eva skriver om barn och socker. Folk blir upprörda. Jag blir inte. Det är ju världens mest självklara sak att barn mår dåligt av socker. 

En lika självklar sak är att alla föräldrar väljer sina strider. För Eva är sockerfrågan viktig. Någon annan brinner för skärmtid. En tredje för motion. Någon för plastfria hem, någon för kemikaliefria hem. Någon ser till att barnen får läsa tillräckligt mycket och någon har starka åsikter om hur och när en bebis ska börja äta fast föda. Någon vurmar för samsovning, någon för amning tills barnen är tre och någon för delad föräldraledighet. Och då har jag inte ens nämnt vaccin.

Det kommer alltid att finnas föräldrar som brinner där du själv har slocknat eller aldrig haft en låga. Kanske du inte ens orkade plocka fram tändstickorna. Frågan är inte om det finns föräldrar som bryr sig mer än du om vissa frågor. Frågan är hur du tänker hantera det.

Jag vet exakt vilka föräldrafrågor som är livsviktiga för mig, vilka frågor jag bryr mig om och vilka frågor jag har valt bort i den helhet som livet är. Det räcker för mig. Jag varken orkar eller vill eller kan eller måste försvara mina val i mötet med andras. Att någon annan är en bätte och mera medveten förälder när det kommer till socker varken förvånar eller knäcker mig. Att påminnas om det gör mig inget ont. Tvärtom kan det kanske inspirera till något bra val. Jag tror att det var Evas blogginlägg som fick mig att låta bli att köpa viilis åt barnen just, trots att de alltid får en sådan på veckoslutet. 5,9 % socker i något som barnen inte ser som efterrätt är ju vanvettigt.

Ingen förälder eller människa kan tycka att alla frågor är viktiga. Inte utan att gå sönder. Vi måste lära oss att välja och välja bort. Själva. Och vi måste lära oss hantera andras åsikter utan att gå i försvarsposition eller till attack. Vi måste våga lita på att vi gör vårt bästa inom rimlighetens gränser och att också andra gör sitt bästa inom sina gränser. Trots att vi kanske gör helt olika. 

Hon ser ut att nyligen ha fött barn, tänker jag. 

Sedan biter jag mig i tankeläppen. Får man ens tänka så? Att någon ser ut att nyligen ha fött barn? Komplimangernas komplimang verkar ju vara att man gått igenom en förlossning utan något annat synligt resultat än bebisen på armen och då måste väl motsatsen vara skymfernas skymf. 

Men kvinnan mittemot mig ser ut att ha fött barn nyligen. Och det är inte bara den nyfödda i hennes famn som vittnar om det. Hela hennes väsen berättar samma sak. Hon ser ut exakt som jag kände mig när Hilde var alldeles, alldeles ny. Det handlar inte om att hon skulle vara ful och fet och fel, det är ju inte det som kännetecknar en nyförlöst. Det handlar om att hon är skör. Och just den skörheten kännetecknar väl de flesta nyförlösta som bara får utrymme att vara det.

Vi sitter mittemot varandra i väntrummet, hon och jag. Vad som har fört henne och hennes bebis dit vet jag inte. Jag och min ska på ultraljud. Den som föds med ett hjärta med biljud ska kollas upp efter några månader på jorden och nu är det Hildes tur.

Jag erkänner; jag har inte varit orolig. Jag vet ju att biljud är vanliga och att farliga biljud är ovanliga. Jag vet också att oro i förväg inte ger dig några pengar på fridskontot om det värsta händer. Då tröstar det inte att du var förberedd. 

Och Hildes lilla hjärta mår utmärkt. Det slår som det ska, låter som det ska och ser ut som det ska. 

Med lätta steg och en enorm tacksamhet lämnar vi sjukhuset en stund senare. Jag vet inte om det kvittrar en fågel någonstans, men jag minns det så. Jag vet att det egentligen är mulet, men den här dagen kommer säkert att målas med solstrålar när jag senare tänker tillbaka på den. Jag kommer att tro att dagen andades löften om vår och liv, men egentligen var det bara grått och snöslask.

Jag tänker på kvinnan som såg ut att nyligen ha fått barn. Hennes skörhet. Så svår och obekväm att bära, men så övergående. De där första omtumlande veckorna är evighetslånga om man måste gå igenom dem dyster och känslig, men plötsligt har de gått förbi. Plötsligt har de blivit månader och du inte bara anar ditt vanliga jag mellan varven; du är dig själv igen. 

Jag hoppas att också hennes sjukhusbesök fick fötterna att lyfta lite från marken. Att också hon kommer att minnas solsken och fågelsång. Och att någon bär henne medan skörheten fortfarande härskar.

För inte ens tre månader sedan. Då vi var väldigt mycket skörare än vi är nu.

Bild: Matilda Audas Björkholm

I väntan på att bli den människa jag egentligen vill vara startar jag regelbundet olika projekt som knuffar mig i rätt riktning. I dag börjar fastan, projektens högsäsong. 

Jag är en vän av fastan. Det är en tid under året då jag försöker leva lite mera medvetet, lite mera så som jag egentligen alltid vill leva. 

Så här ser min fasta ut år 2017:

1. Inget slösurfande efter klockan 21. 

En klassiker. Fredrik är också med på den. Vi har kört den förr och vi förundras alltid av hur skönt det är och hur gott det gör. Och hur mycket mera tid man får. Tillhör du den där människoskaran som konstant längtar efter ett par timmar till i dygnet? Undvik slösurfande efter nio så kommer du att få dem.

Den här fasteformen kräver åtminstone hos oss två små tilläggsregler. Den första är att man får säga åt den andra att lägga undan telefonen eller datorn om den fuskar. Och den andra regeln är att den tillsagda inte får bli sur då utan bara tacka den andra för att hen påminner om hur en egentligen vill leva. 

2. Inget köpande av saker. 

Mat, ja. Lunch på stan, ja. Kaffe på café, ja. Men inga saker ska flytta in hos oss under fastetiden. Vi har i nuläget bara ett underlakan som passar vår säng efter att Arvid klippte ett enormt hål i det andra, men vi får fixa det. Samme Arvid borde desperat få några tröjor till (märkte vi i dag då han klämde sig in i en Liverpool-tröja i storlek 68), men vi får vara bättre på att tvätta de tröjor han redan har. Jag vill verkligen ha en fitnessboll, men jag får försöka hitta alternativ fram till påsk. Det är så väldigt lite vi egentligen behöver. Det blir spänande att se hur lite det faktiskt är.

3. Inget ätande av slentriankött. 

Jag äter rätt lite kött redan nu, jag väljer oftast bort det när jag själv väljer vad jag äter. Men ibland tar lathet och bekvämlighet och trötthet och fantasibrist över och jag slentrianplockar i mig maletkött. Inte under fastetiden. Då äter jag kött bara när jag äter hos andra. Punkt.

Utöver det försöker jag förstås välja det som jag försöker välja alla andra dagar; promenader, Gudtid, skönlitteratur, stickning och blogg. För att jag mår bra av det. Alla dagar. 

40 dagar. Tillräckligt kort tid för att man ska stå ut med nästan vad som helst. Tillräckligt lång tid för att testa en ny vana och kanske göra den till ens egen.

Bild: Matilda Audas Björkholm (jag kommer aldrig över att hon har stickat den där koftan)

På ett rationellt plan insåg jag att det inte var livshotande. Men det är jättesvårt att vara rationell när ens älskade rullas ut på bår. Och det blir ännu svårare att vara rationell när ambulansen just ska åka iväg och akutvårdaren bak i bilen säger:

– Simon, du får nog komma tillbaka här och hjälpa mig lite

och akutvårdaren som heter Simon och som borde köra ambulansen i stället måste hjälpa din älskade att hållas vid medvetande. 

Rationaliteten är en människa fjärran i den stunden. 

Jag bad och bad och bad. Och kände en enorm tacksamhet över att kunna be och dessutom våga tro att någon som har något att säga till om faktiskt lyssnar. 

En märklig frid sänkte sig över mig. En frid som varken blåljus eller inkallad extrapersonal bak i bilen rådde på. Men mitt i friden fanns också en smärtsam insikt; inte i dag, men någon svart dag kommer jag att förlora honom. Eller han mig. Vi som behöver varandra så mycket. Ingen av oss är längre hel utan den andra. Om han är borta ett veckoslut är jag stympad. Om han är borta en vecka är jag halv. Om han är borta är ett liv… kan jag inte ens föreställa mig vad jag är.

Jag hoppas ju att den svarta dagen kommer sent. Men samtidigt som jag hoppas på det så kommer ju behovet av den andra att vara ännu större efter ett långt liv tillsammans än redan nu efter ett kort. Vet vi ens längre var gränserna går om vi får ett så långt och rikt liv tillsammans som jag hoppas på? 

Jag behöver honom mera och mera. Må jag få ha honom länge och länge.

Det blev ingen svart dag, bara en onödigt dramatisk. Jag tycker inte om dramatiska dagar, men de ger eller påminner om perspektiv. Och i ljuset av den där dagen känns den här stunden glittrande vit. Vi är hemma igen. Sitter i vår egen soffa. Vi två. Han har på sig församlingens ungdomsgrupps huppari, med mitt namn på bröstet. Jag min S inte ens när han använde sin egen senast. Han äter chips. Ser Liverpool spela match. Blir frustrerad när Arvid försöker kolla om de vanliga reglerna för läggdags kan omkullkastas efter en vecka på semester. 

Allt är så vanligt. Men det känns så ovanligt värdefullt.

Bild: Kavilo photography 

Jag skulle kunna skriva om att jag numera vet hur trafikmärken ser ut i skenet av ambulansens blåljus.  Jag skulle kunna skriva om hur det känns att få åka mot rött ljus för att bilen du sitter i är den som har sirenerna på. Jag skulle kunna skriva om hjälplöshet och rädsla. Om strumpfötter i snö och om dropp och syrgas. 

Men all – verkligen all – fara är över. Och alla mår precis – verkligen precis – som de ska. Ibland är några få timmar evighetslånga och ibland kommer man ändå över de timmarna evighetssnabbt. Så jag skriver inte om det. 

Jag skriver i stället om att vi snart ska återvända hem till vardagen, lite senare än planerat på grund av matförgiftningen som inte knew when to stop. Och att det där åteevändadet till den där vardagen känns lika sorgligt som alltid när vi ska åka härifrån. 

Vi har det så bra tillsammans. Till och med när vi har det som sämst – sämst både som i gnälliga barn och nödsamtal – så har vi det lite bättre om vi är tillsammans. 

Sportlovsglimtar i bilder av syster Matilda Audas Björkholm.

Det finns ämnen jag inte borde blogga om. Vissa av de ämnena har jag lovat mig själv att inte skriva om igen och vissa återkommer jag till ändå. 

Det här är kategori två. 

Det här är barn och skärmtid. 

Redan nu blev någon irriterad. Tycker att termen skärmtid borde förbjudas. ”Det ordet säger ju ingenting”, hävdar denna någon och menar att skärmtid innebär så enormt många olika saker att termen förlorat sin betydelse. 

Jag håller med om att skärmtid är olika saker, men nog säger ju termen någonting. Skärmtid är sällan utelek, sällan fysisk aktivitet, sällan långa, sammanhängande texter och sällan ögonkontakt och kroppskontakt med en annan människa.

Jag har skrivit om ämnet förr. Redan för tre år sedan kallade jag mig bakåtsträvande, sur gammal tant. Och nu säger Blondinbella samma sak, att det är bakåtsträvande att begränsa. 

Må så vara.

Jag ämnar fortsätta begränsa. Inte förbjuda, men begränsa. Helt enkelt för att människoliv – och barnliv – behöver så mycket annat än det som en skärm kan erbjuda. Och för att allt fler människor verkar tro att skärmen kan erbjuda allt. 

Jag har elever som inte kan låta sina telefoner vara. Jag är ganska liberal på den punkten och brukar tänka att de får skylla sig själva om de tror att instagram vet mer om textkompetens än jag. Men när andra elever håller tal och presentationer är jag stenhård. Då får ingen peta på telefoner. Jag säger de varje gång och det har aldrig varit något problem. 

Hittills. Men under förra året smög det in; elever som inte kunde sluta peta ens när andra elever pratade. Beroendet av telefonen var helt enkelt  större än respekten för klasskamraten. 

Och då har vi ett problem. 

Visst kan vi, som några också gör, tycka att de som talar och presenterar helt enkelt får göra det bättre. Konkurrera ut telefonerna. Men det är att kräva orimligt mycket av nervösa sextonåringar och alla andra helt vanliga människor. Vi kan ju inte tävla med medieprodukter som är gjorda för att vi ska fastna. Vi är inte underhållning, vi är kött och blod. Och när kött och blod inte längre fängslar och fascinerar har vi förlorat. Kanske inte allt, men nog något viktigt.

Vi har hittar en linje som fungerar just nu. Våra barn får spela och se film. Ibland. Begränsat. Styrt. Precis som med socker. Våra barn får äta socker. Ibland. Begränsat. Styrt. Och jag tycker inte synd om dem. Och jag är inte orolig för dem.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Vad vi gör när vi firar sportlov tillsammans? Typ ingenting. I förrgår gick vi till närbutiken. I går åkte vi till fjärrbutiken och på kvällen åt vi middag i det kanske vackraste hem jag någonsin varit i. Och i dag gick jag omkring i tröja och strumpbyxor fram till sen eftermiddag. Sedan fick barnen välja varsin bok på bokrean och så åt vi hamburgare. 

Vi stornjuter av att kunna göra just typ ingenting. Det fanns en tid, en inte så lång tid men en så väldigt intensiv tid, då vi ständigt måste göra för att komma igenom dagarna. Då barnen bara föll ihop om vi bara var, då ständig sysselsättning var vår livlina. Nu kan vi bara vara. Nu kan vi läsa, sticka, surfa och promenera. I dag på eftermiddagen kunde alla fyra vuxna sova middag samtidigt fast barnen var här och vakna och inte framför skärm. Fatta den grejen. 

Och fatta en grej till; att ingen av oss vill något mer med ett sportlov. Att vi tillsammans är så väldigt nog. 

Det är fint att få bli ledig när man redan är ledig. De här dagarna vill jag spara på burk och ta fram när skrattet känns avlägset och stressen är alldeles för familjär. De här dagarna gör mig gott. 

Bild: Matilda Audas Björkholm