Medan skörheten härskar

Hon ser ut att nyligen ha fött barn, tänker jag. 

Sedan biter jag mig i tankeläppen. Får man ens tänka så? Att någon ser ut att nyligen ha fött barn? Komplimangernas komplimang verkar ju vara att man gått igenom en förlossning utan något annat synligt resultat än bebisen på armen och då måste väl motsatsen vara skymfernas skymf. 

Men kvinnan mittemot mig ser ut att ha fött barn nyligen. Och det är inte bara den nyfödda i hennes famn som vittnar om det. Hela hennes väsen berättar samma sak. Hon ser ut exakt som jag kände mig när Hilde var alldeles, alldeles ny. Det handlar inte om att hon skulle vara ful och fet och fel, det är ju inte det som kännetecknar en nyförlöst. Det handlar om att hon är skör. Och just den skörheten kännetecknar väl de flesta nyförlösta som bara får utrymme att vara det.

Vi sitter mittemot varandra i väntrummet, hon och jag. Vad som har fört henne och hennes bebis dit vet jag inte. Jag och min ska på ultraljud. Den som föds med ett hjärta med biljud ska kollas upp efter några månader på jorden och nu är det Hildes tur.

Jag erkänner; jag har inte varit orolig. Jag vet ju att biljud är vanliga och att farliga biljud är ovanliga. Jag vet också att oro i förväg inte ger dig några pengar på fridskontot om det värsta händer. Då tröstar det inte att du var förberedd. 

Och Hildes lilla hjärta mår utmärkt. Det slår som det ska, låter som det ska och ser ut som det ska. 

Med lätta steg och en enorm tacksamhet lämnar vi sjukhuset en stund senare. Jag vet inte om det kvittrar en fågel någonstans, men jag minns det så. Jag vet att det egentligen är mulet, men den här dagen kommer säkert att målas med solstrålar när jag senare tänker tillbaka på den. Jag kommer att tro att dagen andades löften om vår och liv, men egentligen var det bara grått och snöslask.

Jag tänker på kvinnan som såg ut att nyligen ha fått barn. Hennes skörhet. Så svår och obekväm att bära, men så övergående. De där första omtumlande veckorna är evighetslånga om man måste gå igenom dem dyster och känslig, men plötsligt har de gått förbi. Plötsligt har de blivit månader och du inte bara anar ditt vanliga jag mellan varven; du är dig själv igen. 

Jag hoppas att också hennes sjukhusbesök fick fötterna att lyfta lite från marken. Att också hon kommer att minnas solsken och fågelsång. Och att någon bär henne medan skörheten fortfarande härskar.


För inte ens tre månader sedan. Då vi var väldigt mycket skörare än vi är nu.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Advertisements

3 thoughts on “Medan skörheten härskar

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s