Jag skulle helst inte googla ord som utslag, atopisk hud, allergier, hydrokortison och klåda och sedan kombinera de orden med ordet spädbarn. Jag skulle helst inte för jag har gjort det förr och jag minns egentligen inga genombrott och segerrus. Jag minns mest kamp och ovisshet och oro. 

Nu när molnet spruckit upp en aning så känns Hildes hud mindre skrämmande, men inte ens i solljus går det att komma ifrån att frisk hud inte ska vara så här flammig, så här röd, så här blossande. Och absolut inte så här sönderriven av små naglar som försökt lindra klådan. 

Mitt modershjärta brister. Också i solljus. 

Men i solljus klarar jag ändå av den här huden som inte är vad jag hade önskat henne. Jag orkar googla för att hitta lösningar och råd och kämpaglöd i stället för att googla ner mig i modlöshet och uppgivenhet. Om du har lösningar och råd och kämpaglöd att dela med dig av så tar jag mer än gärna emot. Men om du tänker förslå att jag först äter bara havregryn och vatten i två veckor och sedan fösiktigt smyger in ett livsmedel till per tvåveckors period så kommer jag inte att lyda. 

Utöver det är jag beredd att testa det mesta. Jag tänker slåss för den här älskade lilla huden. Har man kämpat en gång har man ändå kämpat en gång. Och den här gången vet jag att jag ska överreagera hellre än underreagera. Att jag ska kräva hjälp om den inte spontant blir oss given. 

Att jag måste vara en tigerförälder. 

För att hennes hud inte ska bli tigerrandig av upprivna sår. 

Det har jag sett förr, på alldeles för nära håll. Det vill jag inte se igen.

 

För henne.

Bild: Matilda Audas Björkholm

– Du svarar?

Så säger hon när hon ringer till mig och jag svarar.

– Du svarar?

Så säger jag när jag ringer till henne och hon svarar.

Jag tänker att vi kommer att säga så när vi ringer till varandra också när vi är åttiofem. För vi kommer att ringa till varandra när vi är åttiofem. Så länge vi båda två lever så kommer vi att ringa till varandra. Och vi kommer att fortsätta förundras varje gång den andra svarar, för oftast ringer vi om varandra. Vi är värdelösa på att svara i telefon. Oftast hyser jag inga förhoppningar om svar när jag bläddrar fram hennes namn bland mina kontakter. 

Ändå kommer jag aldrig att sluta ringa till henne.

Hon ringde ikväll. Och jag svarade. Vi talade en halvtimme, mest om mitt moln. Det moln som jag har processat hela veckan och som blev ännu tydligare och mindre skrämmande när min själ mötte hennes. 

Därför kommer jag aldrig att sluta ringa till henne. 

En av lyckorna i mitt liv är att vår vänskap har överlevt trots att vi typ aldrig har bott på samma ort. Och trots att vi dessutom typ aldrig svarar när den andra ringer. 

Hon och jag. Jag och hon. Fotade av min syster på min födelsedag för några år sedan. 



Alla andra här är minst dubbelt äldre än jag. Tanken slår mig tidigt och sedan släpper den mig inte. I rummet finns ett tiotal pensionärer och jag. Jag har skrivit en bok, de har läst den och nu ska vi diskutera den. 

Det blir en fin kväll. En kväll att minnas, en att ta till hjärtat och begrunda. Mannen som leder samtalet med mig har förberett sig oerhört väl. Det känns som en ära att få bli intervjuad när den som intervjuar verkligen har läst på. Han citerar min bok, citerar andra böcker, citerar böckernas bok och ber mig kommentera, reflektera och berätta mera.

Där finns kvinnan som tyckte så mycket om min bok att hon har läst den två gånger och lånat ut den till sin dotter. Jag minns mannen som konstaterar att också en äldre man får ut något av boken. Och kvinnan som säger att hon speglar sig själv i mina texter. Någon säger att jag är modig och orädd. Att den glädje som präglar hela boken måste ha sitt ursprung i min tro. Att vi som kristna får ha som mål att våga leva så genomskinligt som jag gör i mina texter.

Hjärtsnörp.

Och så pratar vi om ordet hångla och jag inser där och då att det här är en läsarkrets jag verkligen inte hade i åtanke när jag i ett kapitel utvärderar min och Fredriks satsning hångel-december. Jag tänkte på mamma och jag tänkte på eleverna och jag  tänkte att jag klarar av att de läser. Men jag tänkte inte på de lite äldre för vilka jag är en prästfru. En bara hälften så gammal sådan, jo. Men ändå en prästfru. Några har slagit upp ordet hångla i SAOL. De kan berätta att ordet tidigare, enligt SAOL, ansågs vara vulgärt men att det tillägget numera är struket. När de var unga skulle man ju inte ha använt ett sådant ord. I synnerhet inte om man var prästfru.

Vi talar en del om generationsskillnader. Visst finns det sådana. Språk, teknik och värderingar förändras. Snabbt. Snabbare än någonsin nu. Men vi talar  också om generationslikheter. I slutändan är en människa en människa.

När vi avslutar kvällen med att be om Herrens välsignelse känner jag mig just så välsignad som jag är. Tänk att de är dubbelt äldre än jag men ändå får mig att lämna kvällen med en känsla av att jag hade något att ge. Både med boken och kvällen. Det berättar något om hur enormt generösa dessa människor är. 

Så generös ska jag alltid försöka vara; medveten om att alla människor jag möter kan lära mig något, kan ge mig något. Till och med en hälften så gammal prästfru som skriver lite för mycket om hångel.

Illustrerar med två digitala tidningsurklipp med anledning av boken. Här finns två av mina favoritbilder på mig. Tagna av Jonas Brunnström.

Jag litar inte på honom och han har gång på gång visat att jag gör helt rätt i det. Han är SÅ inte värd mitt förtroende när det kommer till godsaker. Han är i det här fallet Arvid.

Han hittar alla gömställen. Också skåp som borde vara omöjliga för honom att nå kommer han åt. Jag fattar inte hur han gör, men jag lutar åt att han har en go-go-gadget-arm (minns ni dem?) att ta till vid behov.

Nu kommer han gående med en mars-stång i handen. 

– Den här jag sparat jättelänge, säger han. 

Ser mig i ögonen. Intensivt. Som om han talar sanning. Men det gör han förstås inte. Han kan inte spara godsaker, alls. Men han vet att man i teorin kan spara, han har hittat storasysterns förråd flera gånger. Hittat och länsat.

Men det går inte att lura mig. Jag vet ju exakt var på exakt vilken hylla i köksskåpet som exakt den där chokladstången finns. Och det upplyser jag honom om. Och tillägger:

– Dessutom innehåller den ägg. 

Vilket är helt sant. Det finns äggpulver i mars. Och Arvid är allergisk mot ägg, i många former. Att han troligtvis kunde äta ägg i just chokladstångsformat tillägger jag dock inte. 

Det här med ägget får honom att tänka om. 

– Den här har jag sparat jättelänge åt dig, säger han med världens mest oskyldiga leende och sträcker fram chokladen till mig.

Jag tror att han kommer att klara sig. Han kommer att hitta vägar och han kommer att ta sig fram längs dem också då det inte borde vara möjligt. Och han kommer att charma sig ur situationer. Det är nämligen väldigt, väldigt svårt att bli väldigt, väldigt arg på en sådan som han.

Jag är inte orolig.

Och han kommer att äta mycket gott. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag vet inte hur du gör när du lever med moln. Jag vill instinktivt dra mig undan. Jag vill instinktivt inte träffa folk. Jag vill instinktivt inte gå till kyrkan. 

Men trettiotre och ett halvt år på jorden har lärt mig att mina instinkter ofta leder mig fel. Så jag tog molnet med mig och gick till kyrkan i går. 

Och fatta. I en av sångerna fanns de här orden: 

See the sun now bursting through the clouds

Black and white turn to colours all around

All is new, in the Savior I am found.

Sången är inte på något sätt vår församlings signaturmelodi. Vi sjunger den inte ofta. Jag vet inte ens hur refrängen går. Men jag vet att det är fint att jag just i går, när jag nämnt molnet vid namn, fick sjunga om just moln. 

Molnet har inte försvunnit. Det här är inte en berättelse om hur en enda fras i en lovsång målar om en hel bild. Men det är en berättelse om hur en enda fras i en lovsång påminner om att solen alltid finns där bakom. Och att solen med stort S är starkare än alla tänkbara moln.

Molnet är kvar, ja. Men i dag har lite fler solstrålar tagit sig igenom, träffat mina kinder. Himlen kan se så olika ut beroende på ur vilket perspektiv du tittar på den. Eller rättare sagt; beroende på vem du tittar på den med. I dag har jag tittat med min familj och med vänner som tillhör de allra bästa. Och jag vet det så väl men behövde påminnas så mycket; alla – alla – moln ljusnar och glesnar när du möter dem tillsammans med människor som älskar dig. 

Träffad av solstrålar. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag får ofta höra att jag skriver ärligt. Och det gör jag. Men det betyder inte att jag skriver allt. Just nu snurrar tusen inlägg i mitt huvud. Jag har börjat skriva flera av dem, men jag har alltid raderat. Värjt mig mot orden på skärmen.

Vi kan säga så här: det har varit en tuff vecka. Eller egentligen två. Ibland blir det inte tillräckligt bra fast alla inblandade gör sitt allra bästa. Ibland är de utdelade korten helt enkelt så dåliga att det inte spelar någon roll hur spelarna än försöker vända och vrida på dem. 

Också helt ofarliga dagar kan vara ledsna. Och dystra och mörka. 

Jag försöker bena ut mina känslor. Identifiera. Hitta nycklar som kunde vrida om och låsa upp. Jag går omkring med en konstant känsla av att det inte borde behöva kännas så här trots att det känns just precis så här. För egentligen är ju så mycket så bra. Jag tänker att det bara måste finnas lösningar gömda någonstans. 

Och säkert finns de. Men det krävs nog en vassare version av mig själv för att jag ska kunna hitta dem. Den version som jag är nu hittar ingenting mer än det minimum som krävs för att ta familjen genom dagarna.

Det har funnits goda stunder. Rätt många till och med. Och en del av dem har varit nästan rent goda. Men det vilar liksom ett moln över mig som vägrar försvinna. Ett moln byggt av seg trötthet, en diffus ensamhetskänsla och en inte alls diffus frustration över omständigheter jag inte rår på. Samt oro över en liten hud som tyvärr påminner lite för mycket om en hud jag kände för åtta år sedan.

Så bygger man moln. Jag hoppas att krafterna snart räcker till solbygge.

​
Hon är sol. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag vet hur det känns att vara kändis. Ett par gånger har Hilde nämligen besökt Ingrids skola i vaket tillstånd och då är det trångt kring oss. Att födas som lillasyster till en åttaåring är att ha en halv skolklass som fanclub redan från början. 

När någon ur fancluben kommer hem till oss på besök är Hilde spännande en stund, men sedan tröttnar den unga gästen. Kompistid, legobyggen, rollekar och pysselprojekt överglänser. 

Men en dag när Hilde är en och en halv månad ung kommer en vän på besök som aldrig tröttnar. Hon älskar bebisar. ÄLSKAR. Hon håller den lilla bebisen som om hon jobbat heltid på bb sedan 1976. Hon vyssjar med en självsäkerhet större än den hos många nyblivna föräldrar. Hon rubbas inte när Hilde skriker. Då bara byter hon grepp och talar med lugn, låg stämma. 

Hon är åtta år. Och har inga småsyskon. 

Jag fattar ingenting. 

Men jag fattar att ta chansen. I något skede sitter jag på vardagsrumsgolvet och spelar sällskapsspel med mina två stora barn medan vår gäst ger min bebis vård som absolut kan konkurrera med den jag själv kan ge. Och jag tänker att det ju var oväntat men oväntat fint att jag fick den möjligheten mitt i min känsla av konstant och hopplös otillräcklighet.

Jag märker att storasystern blir något som påminner om avundsjuk. Inte så komstigt. Jag får ju nästan minnesvärdeskomplex. Och efter besöket är Ingrid lite nere. Nästan lite ledsen.

Men. Nästa gång jag och Hilde träffar fancluben utanför tvåornas klassrum visar min dotter prov på en storhet som får mig att bli något som påminner om avundsjuk. 

– Vill du gå till din favorit? frågar Ingrid då av Hilde och lyfter över sin lillasyster till armar som är mer än öppna. 

Den storheten och generositeten. Ja, tack.

Hon är så obeskrivligt vacker. Om jag får säga det själv.

Jag är inte heller fy skam för att vara en nybliven trebarnsmor. Om jag får säga det själv.

Hon som tagit bilderna är begåvad. Och det får jag säga själv. 

Jag kunde ha valt bort stegmätaren. Det får vem som helst säga.

Till Ingrid, Arvid och Hilde. För kvinnodagen är er allas. Inte mera er, mina döttrar. Inte mindre din, min son. 

Den här dagen handlar ju inte om kvinnlighet. Den handlar inte om konfektaskar och blombuketter eller ens om at bejaka egenskaper som brukar klassas som kvinnliga. Den här dagen handlar om människors lika värde, om människors lika rättigheter och om människors lika möjligheter. 

Länge trodde jag att det viktigaste jag kan göra för en mer jämställd värld är att vara en god förebild för mina döttrar. En kvinna som inte låter sig begränsas av ramar som alltid var för snäva. En stark kvinna som vågar ta den plats som är hennes, som vågar använda den röst som hon har fått. 

Och visst är det viktigt.

Men numera tror jag att det viktigaste jag kan göra för en mer jämställd värld är att ge min son en god förebild. En man som vet att han är oumbärlig bara i familjen. En man som i teorin har prioriterat rätt och i praktiken gör det nästan alltid. En man som kokar mer havregrynsgröt än någon annan. En man som är stark och mjuk på samma gång. En man som tar den plats som är hans utan att ta någon annans. En man som vågar använda den röst som han har fått men som också vill lyssna på andra. En man som inte låter sig begränsas av ramar som alltid var för snäva. 

Och i den delen av mitt uppdrag känner jag mig trygg.

Bilder: Kavilo photography

Med en relativt ny familjemedlem känns det som om halva min tid går åt till att övertyga två av de mindre nya familjemedlemmarna om att jag älskar dem precis lika mycket och tycker att de är precis lika söta som Hilde. Att föräldrar tycker precis lika mycket om alla sina barn. 

Arvid har noll behov av att tycka lika mycket om alla i familjen. Och noll behov av att låtsas göra det. 

– Jag tycker mest om pappa, sedan Hilde, sedan mamma och sedan Ingrid. 

Säger han kallt och sakligt. Sedan tänker han efter lite och tillägger: 

– Och sist Maja. 

Jag tänker att det ändå var för väl, att alla levande familjemedlemmar ändå slog den döda hamstern. 

– Men om Maja skulle leva skulle hon komma efter Hilde, slår han fast.

Jag ids inte ens kommentera. Hur kommenterar man ens det faktum att man överträffar den döda hamstern bara för att den är just död? 

Nå. Kanske genom att säga att jag tycker han är det festligaste som finns. Varje dag får han mig att skratta. 

Vi. Bild: Kavilo photography.