Hångel och pensionärer

Alla andra här är minst dubbelt äldre än jag. Tanken slår mig tidigt och sedan släpper den mig inte. I rummet finns ett tiotal pensionärer och jag. Jag har skrivit en bok, de har läst den och nu ska vi diskutera den. 

Det blir en fin kväll. En kväll att minnas, en att ta till hjärtat och begrunda. Mannen som leder samtalet med mig har förberett sig oerhört väl. Det känns som en ära att få bli intervjuad när den som intervjuar verkligen har läst på. Han citerar min bok, citerar andra böcker, citerar böckernas bok och ber mig kommentera, reflektera och berätta mera.

Där finns kvinnan som tyckte så mycket om min bok att hon har läst den två gånger och lånat ut den till sin dotter. Jag minns mannen som konstaterar att också en äldre man får ut något av boken. Och kvinnan som säger att hon speglar sig själv i mina texter. Någon säger att jag är modig och orädd. Att den glädje som präglar hela boken måste ha sitt ursprung i min tro. Att vi som kristna får ha som mål att våga leva så genomskinligt som jag gör i mina texter.

Hjärtsnörp.

Och så pratar vi om ordet hångla och jag inser där och då att det här är en läsarkrets jag verkligen inte hade i åtanke när jag i ett kapitel utvärderar min och Fredriks satsning hångel-december. Jag tänkte på mamma och jag tänkte på eleverna och jag  tänkte att jag klarar av att de läser. Men jag tänkte inte på de lite äldre för vilka jag är en prästfru. En bara hälften så gammal sådan, jo. Men ändå en prästfru. Några har slagit upp ordet hångla i SAOL. De kan berätta att ordet tidigare, enligt SAOL, ansågs vara vulgärt men att det tillägget numera är struket. När de var unga skulle man ju inte ha använt ett sådant ord. I synnerhet inte om man var prästfru.

Vi talar en del om generationsskillnader. Visst finns det sådana. Språk, teknik och värderingar förändras. Snabbt. Snabbare än någonsin nu. Men vi talar  också om generationslikheter. I slutändan är en människa en människa.

När vi avslutar kvällen med att be om Herrens välsignelse känner jag mig just så välsignad som jag är. Tänk att de är dubbelt äldre än jag men ändå får mig att lämna kvällen med en känsla av att jag hade något att ge. Både med boken och kvällen. Det berättar något om hur enormt generösa dessa människor är. 

Så generös ska jag alltid försöka vara; medveten om att alla människor jag möter kan lära mig något, kan ge mig något. Till och med en hälften så gammal prästfru som skriver lite för mycket om hångel.


Illustrerar med två digitala tidningsurklipp med anledning av boken. Här finns två av mina favoritbilder på mig. Tagna av Jonas Brunnström.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s