En berättelse om ett dop

Veckan före Hildes dop skrev jag en kolumn för Kyrkpressen om sambandet mellan mjölkstockning och dop. För att komma i stämning inför berättelsen om dopet får du ta del av en del av texten:

Jag lever som bäst med en överhängande risk för att drabbas av mjölkstockning. Min bebis ska nämligen döpas nästa vecka. Va? frågar du dig säkert nu. Vad finns det för koppling mellan mjölkstockning och dop?

Mycket rimlig fråga. Rentav relevant. Fram till slutet av november förra året visste jag inte heller. Men nu vet jag. Den dag då mitt tredje barn föddes fick jag nämligen en broschyr på bb som informerade mig om att en kvinna som ammar mindre än vanligt kan drabbas av mjölkstockning. Och amma för lite kan man enligt broschyren göra till exempel inför ett dop.

Kyrkan får ju ofta bära skulden för allt möjligt, men att också mjölkstockning kan vara kyrkans fel var faktiskt helt nytt för mig. Jag vill inte vara kaxig nu. Men jag tror att jag kommer att klara mig utan mjölkstockning. För det är ju verkligen inte dopet i sig som kan orsaka problem utan stressen inför det, och min stressnivå inför det här dopet är lika låg som inför de andra barnens dop. Det är inte för att jag inte bryr mig – det är för att jag bryr mig helt otroligt mycket. När man står inför riktigt, riktigt stora dagar får inte riktigt, riktigt små detaljer komma i vägen.

Nu tre veckor senare är det med stor tacksamhet och utebliven mjölkstockning som jag ser tillbaka på den dag då Hilde blev döpt. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad som händer i dopet, men jag vet att alla mina barns dopdagar har varit stora stunder för mig. Stunder då jag fått bära fram mina barn inför den Gud som jag hoppas på. Inte för att Han behöver det – Hans kärlek till barnen beror inte på ett dop. Men för att jag behöver det – en påminnelse om att jag och Fredrik inte är ensamma om Hilde. Vi har familj och vänner och församling och vi har framförallt en Gud som bär hela universum men bryr sig om vår lilla Hild.

till-amanda-25

Vi valde också den här gången att hålla dopet i samband med en gudstjänst i församlingen. En sak vet jag att händer i dopet; barnet blir medlem av församlingen. Och då känns det fint att hon får bli döpt i en gudstjänst, då hela församlingen är välkommen med. Församlingen är ju viktig för oss. Inte felfri. Inte lätt. Men alltid viktig.

Eftersom ingen av våra föräldrar eller syskon eller syskonbarn bor här där vår församling bor hade vi inte räknat med alla skulle komma. Men alla som inte hade hörförståelse dagen efter kom. Det känns helt ofattbart. Flickan som nästan syns i bilden ovan är min systerdotter som kom med sin familj från fjärran land. Min syster och svåger och deras tre barn bilade alltså 650 kilometer på svenska sidan, tog båt från Stockholm till Åbo och bilade sedan därifrån till Helsingfors. Tur-retur på några få dagar. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad kärlek är.

till-amanda-26

Hilde i feelis strax innan dopceremonin börjar. Hon hade just ätit mellanmål i sakristian så jag räknade med rätt stabilt humör. (Påminnelse till ett eventuellt framtida jag; om jag någon gång igen låter döpa ett barn ska jag testamma i mina dopkläder hemma.)

till-amanda-45

Veckorna innan dopet fick vi några gånger frågan om vem som ska döpa Hilde. Bra fråga. Vi har ju rätt många präster i vår närhet, redan i familjen kan vi välja och vraka. Det blev församlingens kyrkoherde Daniel som också är en av våra allra bästa vänner.

till-amanda-44

En gång i tiden hyste jag en stilla förhoppning om att vi i familjen skulle ha matchande kläder. Jag vet inte vem jag trodde att vi var i den stunden. Med tanke på hur morgonen hemma hos oss såg ut ska vi vara glada att alla hade kläder. Och alla dagar ska vi vara glada att så lite av det som är verkligt viktigt hänger på kläder.

till-amanda-42

Några av de personer som var med i dopet, om man med “med i dopet” menar det som Ross i Friends menar med “in the wedding”.

till-amanda-53

Jag älskar hur min syster fångar ögonblick. Jag kan lägga en släkting i pant på att Arvid i just det här ögonblicket vill något som jag inte vill att han ska vilja. Och som ni ser är sådana stunder vardagsmat för åtminstone Ingrid. Rätt obrydd.

till-amanda-62

En av Hildes fantastiska gudmödrar höll henne under dopet. Hennes faddrar är människor som vi vill knyta till vår familj på ett alldeles speciellt sätt. Människor som vi vill att alltid ska finnas kvar. Hon är en sådan.

till-amanda-71

I en hand starkare än min, i en famn varmare än min, i en kärlek mer villkorslös än min la jag vår dotter. I Guds hand, Guds famn, Guds kärlek. Jag känner inte till någon bättre plats. Låt barnen komma till mig, sa Jesus. Och nu har vi låtit Hilde komma dit. Om hon väljer att vara kvar där är hennes eget val. Det är ett val vi varken kan eller vill göra för henne. Men jag hoppas att hon vill. För jag känner som sagt inte till någon bättre plats.

till-amanda-76

Arvid var med i förbönen för sin lillasyster. I mikrofon bad hans lilla stora röst. Gud, tack för Hilde. Och Ingrid tog över. Hjälp oss att alltid vara vänner.  Också jag bad.

till-amanda-73

Att få be för sitt lilla barn. Att få tro att någon hör. Enormt är det.

till-amanda-88

Efter dopet. En gudfar, en gudbror, en mor och en nydöpt Hilde.

till-amanda-89till-amanda-90

Hilde med faddrar och föräldrar. Jag känner mig så löjligt rik när jag ser den här bilden. Inte nog med att jag har himlen i min famn, jag har ju den omkring mig också.

Sedan hörde jag mig själv säga till min syster att vi inte har ett enda foto på oss alla fem.

till-amanda-91till-amanda-92till-amanda-93

Och många tappra försök senare kan vi konstatera åtminstone två saker. För det första kan vi konstatera att det fanns en orsak till att vi inte hade någon bild på oss alla fem. Och för det andra kan vi konstatera att vi kanske inte har det nu heller.

till-amanda-94till-amanda-95

Vi och vår Hilde Nora Birgitta.

till-amanda-108

Hon och jag och två av de absolut viktigaste människorna i hela mitt liv. Med betoning på hela. Jag minns inte att det har funnits en tid utan dem. Tänk att jag får vara deras storasyster.

till-amanda-109

Hilde kommer inte att gå till historien som den minst pussade och kramade bebisen. Kanske tvärtom. I går sa Arvid att han pussar Hilde sjuttio gånger om dagen för att hon är så söt. Mig pussar han enligt egen utsago bara tre gånger om dagen, för jag är så inte så jättesöt. Här är det kusin Astrid och syster Ingrid som öser kärlek över henne.

till-amanda-125

Hilde med två av två syskon och tio av  elva kusiner. Igen; tänk att de kom.

till-amanda-119

Min älskade Hilde. Jag är så tacksam över att jag får vara din mamma. Du är en oförjänt nåd, en oerhörd gåva och en otrolig glädjekälla. Redan innan du kom hade jag allt och nu har jag ännu mer. Jag har mer att förlora än någonsin och jordiskt sett borde jag vara rädd hela tiden.

Men jag är inte det. För jag är inte ensam. Och det är inte du heller. Och den där dagen för tre veckor sedan kommer alltid att påminna mig om det.

Bilder: Min helt fantastiska syster Matilda Audas Björkholm. Hon har redan i några års tid förevigat familjens stora dagar och numera förevigar hon också andras. Ta frimodigt kontakt med henne om du har någon dag på kommande som borde förevigas.

Advertisements

8 thoughts on “En berättelse om ett dop

  1. Vilket härligt inlägg, underbara bilder och text. Och så fint att du så frimodigt delar med dig av din tro. 🙂 Guds välsignelse över dig o din familj!

  2. Åh Amanda. Så fint. Så sant och befriande.
    Hoppas du skriver . För nu har jag läst din bok så många gånger att jag behöver en ny.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s