Jag tycker inte om det där uttrycket som antyder att problemen växer med barnen, även om jag inser att det är mångas verkliga erfarenhet. Problemet är väl att många med små barn också har det jobbigt och att sådana uttryck på något sätt förminskar och/eller underkänner deras verkliga erfarenhet. 

Dessutom är min erfarenhet hittills att det är det roliga som har vuxit med barnen. 

Med det sagt; allt är inte fest och glädje med barn som håller på att bli stora. Det kommer en ny sorts sorg med barn som man kan och får förvänta sig något av. När en treåring klarar av att fixa en egen smörgås är det stort. När en nioåring inte klarar av att plocka undan efter smörgåsfixandet är det litet. När en tvååring kastar sig på golvet och skriker är det förlåtet – också om det sker i butiken. När en nioåring ylar av ilska och besvikelse en hel halvtimme är nåden inte speciellt nära – ens om det sker hemma. Den där nya sortens sorg lär väl bara växa med barnen, tänker jag. Hur frustrerande är det med femtonåringar som inte vet var kylskåpet ligger? 

Men med det sagt; det är en härlig tid vi lever i nu. En rik. En möjligheternas. En skrattens.

Med mina två ganska stora. 

Det finns helt vanliga dagar och så finns det dagar då jag kan berätta att jag ska få träffa Tomas Sjödin. Och vet du vad? Du får vara med! På en bokmässa nära dig i slutet av oktober:

Det kan hända att du inte vet vem Tomas Sjödin är. I så fall tycker jag lite synd om dig samtidigt som jag är enormt avundsjuk. Du har nämligen så mycket fint framför dig att upptäcka. Här har jag för några år sedan berättat om det jag upptäckt i mötet med hans texter och tankar. Jag kallar honom en av mina husgudar och det är lika sant i dag som det var då. 

Det blir en stor stund för mig. Det blir en ännu större stund om du vill dela den med mig.  

(Jag kommer också att intervjuas på bokmässans söndag klockan 15. Du är naturligtvis lika välkommen då.)



Jag har levt i amningsbehå i snart ett och ett halvt år. Nästan lika länge har jag längtat efter ett roligare behåliv. För någon vecka sedan slutade jag amma Hilde och jag letade direkt fram en juvel i underklädeslådan. Äntligen! 

Den passade inte.

Och då menar jag inte att den satt lite ovekvämt eller osmickrande, jag menar att den inte satt alls. Som i att den var helt oanvändbar. 

Letade fram nästa juvel. Lika illa. Så jag slutade leta.

Jag ska ge det lite tid, men om inte mina gamla behåar skärper sig snart så köper jag nya. 

Är det ett nederlag? Att inte kunna använda sina vanliga underkläder? Kanske. Men inte ett nederlag som jag tänker gräva ner mig i.

Jag förstår min egen och andras längtan efter den kropp vi en gång hade, men jag tror att vi behöver bli bättre på att inse att den kroppen faktiskt inte är den kropp vi ska ha resten av livet. Kroppen lever ju – tur är väl det – och med det livet kommer naturligtvis förändringar. Vi behöver inte tycka om de förändringarna, men jag tror att vi behöver lära oss acceptera dem. Alternativet är helt enkelt så fruktansvärt jobbigt.

Jag vill bara känna mig som mig själv igen, tänker jag och säkert många andra ibland. Jag försöker lära mig att hitta mig själv också i en kropp som inte är vad den en gång var. Jag vill inte vara beroende av en viss behåstorlek, ett visst midjemått eller ens en viss känsla. Jag själv är större än så. Du själv är större än så. 

Den kropp jag hade som sjuttonåring är ingen evig mänsklig rättighet. Knappt ens en mänsklig möjlighet, förfallet kommer tidigt. Men den där sjuttonåriga kroppen kan bli en mänsklig tröstlöshet och hopplöshet om jag inte släpper greppet om den. 

Jag förstår både mig själv och alla andra som längtar tillbaka till något annat. Det är svårt att låta bli i en värld som hela tiden upplyser oss om att vi inte duger som vi är. Men jag tänker envist fortsätta försöka trotsa. Och vara snäll mot mig själv varje gång jag faller och nästan hinner tänka att jag måste anpassa mig efter gamla underkläder. 

Med Hilde några dagar. Med en nyförlöst kropp som inte kändes som min. Men som var min. Lika mycket min som den kropp jag har i dag. Lika mycket min som den kropp jag hade som sjuttonåring. 

Dansarna får inte längre dansa på TPS matcher. Diskussionen går het i kommentarsfältet. Det här är ju en viktig fråga.

Och jag är faktiskt inte det minsta ironisk. Det är en viktig fråga. 

Jag tänker som jag ofta gör; är det här något jag önskar mina egna döttar? Bland annat därför har jag svårt att se prostitution som ett jobb. Bland annat därför tycker jag att skönhetstävlingar suger. Och bland annat därför tycker jag inte om dans på hockeyläktaren. 

Jag tycker om dans och jag inser att det är både en konstform och en sport. Fredriks systerdotter dansar och jag bara älskar att se filmklipp från hennes uppvisningar. Uppvisningar dit publiken kommit just för att de vill se henne dansa. Inte för att de vill ha något att slötitta på när hockeyn inte är tillräckligt underhållande. Som om kvinnornas dans duger bara när männens hockey inte levererar. 

Jag tycker inte att dansen behöver finnas på läktaren. Jag tycker att dansen behöver få funnas på sina egna arenor för sin egen skull. Och jag tycker inte om tanken på att mina döttrar eller systerdöttrar eller elever ska vara ögongodis och pausunderhållning för hockeyfans. Och då tycker jag naturligtvis inte heller att någon annans döttrar eller systerdöttrar eller elever ska vara det. 

Ibland undrar jag varför jag ens går till kyrkan. Det är på många sätt ett hopplöst projekt just nu. Livet med småbarn är många saker, men kyrkvänligt är det sällan.

Jag hörde inte många ord i dagens predikan. Det kan bli så när Hilde är med och när Arvid är på dåligt humör. Men någon gång mellan att en matburk värmdes och ett utbrott hanterades så hörde jag om när Jesus säger till den rike ynglingen att han ska sälja allt han äger och ge till de fattiga.

De orden förgör mig varje gång. Om jag en dag kan höra de orden utan att må dåligt tror jag inte att jag har kommit ända fram, jag tror snarare att jag i så fall har slutat försöka komma rätt.

Jag påminns om min egen brist, ja. Men jag påminns ännu mer om min egen strävan. Mest av allt påminns jag om tacksamheten över att det inte hänger på mig. Inget faller på min brist och inget bygger på min strävan.

Därför går jag i kyrkan.

Därför kommer jag alltid att göra det.

Den visuellt begåvade noterar att det här inte är kyrkan. Direkt. Det är ju ett bröllop. Men i ringen av människor finns en del av de människor som vi träffar i kyrkan på söndagarna. De som vi hör ihop med. De som är lite som familj. Vi står utanför ringen, inte för att vi är utanför utan för att vi har en sovande bebis.

Bild: Maria Hedengren

Mitt stickande är ju (tyvärr) inte en ren framgångshistoria. Ibland går jag från seger till seger och andra gånger går jag till förlust. Någon gång till brakförlust. 

I det här fallet finns det ingen rimlig förklaring. Ingen godtagbar ursäkt. Det finns bara en riktigt märklig tröja.

Jag vill ju bjuda på livet så som det är. Och ibland är sticklivet så här. 

Varsågoda. 

Jag är inte alls ute efter att du ska säga att tröjan är fin. Det är den faktiskt inte. Bilden kanske inte gör den rättvisa, men de som fått se tröjan live har skrattat. Du behöver inte heller säga att den är ful. Det vet jsg redan. Men du får gärna fira med mig. Fira att jag inte gav upp stickningen trots att den här tröjan nog försökte övertala mig. 

Den är ju inte ensam om det. På en skum hylla i mitt klädskåp bor flera likasinnade. De kunde bilda klubb. Organisera sig. De kommer ändå aldrig att vinna. 

I morgon ska bli en bättre dag. Vi får anstränga oss båda två, jag och min Arv. Jag frågar lite försiktigt vad han har tänkt göra för att bidra till en trevligare morgondag. 

– Jag ska vara glad och söt, säger han. 

Som om det var brist på glädje och söthet som fällde den här dagen. Som om det någonsin är det som är problemet. 

Sötast av allt. Alla dagar. Gladast av allt. De flesta dagar.

Mest av allt är han älskad. 

Vi räddas av att Moster är på besök. Och av att hon efter att ha sett oss tampas med den här dagen ändå säger:

– Ni är en så jättefin familj. 

Jag har hört att det finns människor som tycker att det kan bli för mycket av det goda, om man med det goda menar tid tillsammans. Människor som tycker att ett jullov går an men att ett sommarlov är för mycket. Människor som längtar efter paus och andningsrum när de lediga tillsammansdagarna samlas på hög. 

Jag tror på deras berättelse. Men den är verkligen inte min, inte vår. 

De senaste fem månaderna har jag och Fredrik varit tillsammans mer än någonsin förut. Varje dag har jag vetat att den här tiden är en gåva och varje dag har jag varit tacksam. För att vi fick ha den här tiden. Och kanske ännu mer tacksam för att vi ville ha den. För att vi efter tretton år fortfarande längtar efter varandra när vi inte är tillsammans. 

För en vecka sedan började Fredrik jobba igen. Vi har bytt roller igen. Och han fattas mig när han är på jobbet. Mera romantiskt än praktiskt. Faktiskt. 

Det är fint att få längta efter någon som kommer till en. Igen är jag tacksam.

Bild: Kavilo photography

I går städade jag under vår säng. Fredrik sa att jag måste. Bland allt annat som jag hittade där fanns en version av mitt nya bokmanus i pappersform. Jag tog en välförtjänt paus i min städning och bläddrade lite i pappren. Läste några ord här, någon mening där och något stycke någon annanstans.

Och jag tyckte om det jag läste.

Den känslan.

Den senaste tiden har min nya bok känts allt annat än ny. Jag har läst samma ord, meningar och stycken så många gånger vid det här laget att jag inte längre kan bli glatt överraskad av något jag läser. Tills jag hittade de där dammiga pappren under sängen i går och insåg att jag blev just precis det.

Och insåg att någon annan kanske också kan få bli just det. Snart. När boken inte längre är bara min utan också er. 

Det känns om möjligt ännu mer spännande med bok den här gången. Eller, ärligt talat – och varför tala annat än ärligt? – så känns det faktiskt mer spännande den här gången. Men jag är inte helt säker på att det får och kan göra det, så därför lägger jag till det där om möjligt, trots att det för mig inte finns något tvivel alls.

Det här är något av det absolut mest spännande jag har fått göra. 

Jag frågade Fredrik om han är nyfiken på att få läsa boken, och det var han. Men inte så nyfiken att vi slutade städa. Någon ordning måste det ju faktiskt vara.

Bild: Matilda Audas Björkholm (och jo, det finns en koppling mellan nya boken och den här bilden)

I våras började han gråta varje gång det var min tur att föra honom till dagis. Han ville verkligen att Fredrik skulle följa med i stället. (Ja, jag har känt mig mer älskad.)

Men något har uppenbarligen hänt. Något bra. Jag gissar att det beror lite på den evighetslånga sommarledigheten och mycket på att Hilde numera trivs lika bra med andra människor som med mig. Hur som helst har vi det väldigt fint nu, jag och min Arvid.

I dag fick jag ändå provsmaka på livet som det var förr. Han blev sur på mig för att jag inte lät honom låna hushållets enda stekpanna. Jag sa inte nej för att vara elak och bakåtsträvande utan för att jag skulle laga lunch. Rimligt? You would think.

Arvid did not.

Han var riktigt arg. Besviken. Ledsen. Ylade och gnällde. Grät och vrålade. Lugnade sig något och kom in i köket. Tittade på mig med allvar i blicken.

– Man brukar vara en snäll mamma, sa han. 

– Va? sa jag. 

– Man brukar vara en snäll mamma, upprepade han. 

– Alltså, att jag brukar vara en snäll mamma? 

Arvid fnös. 

– Nej, inte du! Men många andra brukar vara snälla när de är mammor. 

Ja, jag har känt mig mer älskad. 

Men mindre också. Betydligt mindre, faktiskt. För jag bemötte hans kommentar med en enda liten blick. En blick som fick oss att skratta båda två. 

Den fnysning som följs av skratt är ingen riktig fnysning.

Bild: Matilda Audas Björkholm