Längst fram på startlinjen står en OS-medaljör. I samma startgrupp som hon finns andra kvinnor som kan springa tio kilometer omänskligt snabbt. 

De flesta av oss som springer tjejmilen i Stockholm kan ju inte det. Många av oss kan inte springa tio kilometer alls utan går i stället. Och det är väl något av charmen med just det här evenemanget. Många tusen helt olika kvinnor ger många tusen helt olika lopp med många tusen helt olika mål. 

Mitt eget mål var att springa min mil på under en timme. Jag klarade det. Inte med marginal. Inte med stil. Men jag klarade det. 

Min mamma startar sitt lopp långt efter att segraren har kommit i mål. Faktum är att till och med jag har hunnit korsa mållinjen när mammas startskott går och därför kan jag och mina systrar och vår pappa stå vid upploppet när mamma är på väg in i mål.

Vi går dit i god tid. Ställer oss på rad vid staketet och väntar på kvinnan med störst K. Under en knapp halvtimme ser vi hundratals kvinnor korsa mållinjen.

Och vet ni vad? Nu kommer inte bara de kvinnor som tack vare sina kroppar tar sig igenom tjejmilen. Nej, här har vi också de kvinnor som gör det trots sina kroppar. 

Här har vi kvinnor som haltar. Kvinnor som saknar en arm. Kvinnor som väger trettio kilo för mycket enligt läkaren och sextio kilo för mycket enligt rådande skönhetsideal. Kvinnor som inte kan se. Kvinnor som inte kan höra. Kvinnor som kommer gående med ledsagare i gul väst.

Kvinnor som vägrar vara sina kroppars begränsningar. Kvinnor som väljer att se sina kroppars möjligheter. 

Stunden vid mållinjen är en hyllning till de kroppar som nästan aldrig hyllas på instagram och verkligen aldrig hyllas i modetidningar. 

Jag gråter många gånger. Jag kunde kanske skylla på trötthet efter mitt eget lopp men jag kan också vara helt ärlig; det här är något av det vackraste jag sett. 

Allra mest gråter jag när mamma kommer. Jag gråter för att hon har klarat det. Igen. För att hon är sötast av alla. För att hon är min. För att hon var ensamstående trebarnsmamma när vi var små och förstås inte kunde träna då, men för att hon började senare i stället. När kroppen var äldre och tröttare och förutsättningarna på några sätt bättre men på andra sätt sämre. Hon vägrar vara sina begränsningar. Hon väljer att se sina möjligheter. 

Bland annat därför älskar jag henne. Bland annat därför älskar jag att hon är min mamma. 

Tack för årets mil, älskade ursprungsfamilj. 

Och så får vi veta att det fanns en video som föregick Åboattacken. Och folket får säga sitt. Så där som folket får när kommentarsfältet är öppet.

En kommentar sticker åtminstone mig i ögonen:

Jag förstår känslan, men jag kan inte låta bli att fråga; gjorde vi faktiskt det? Välkomnade med öppna armar? Gjorde du det? Du som skrev kommentaren? 

Jag säger förstås inte att den stora katastrofen hade kunnat undvikas om våra armar bara hade varit öppna, men jag säger att jag tror att många små katastrofer faktiskt kan undvikas om vi verkligen välkomnar.

Och jag säger att den som själv välkomnat med öppna armar sällan reagerar med ord som Detta är tacken. Det låter snarare som ord man tar till när man tycker att andra har välkomnat för mycket.

Jag har varit på länk. Är svettig. Har dessutom paranix i håret (googla om du är lyckligt lottad och ovetande) och det förhöjer ju inte fräschören på något sätt. Jag har fixat en korvsås och värmt en vällingflaska och ska äntligen få duscha när jag kliver in i badrummet och möts av efterdyningarna av det som Arvid beskrev som ”mitt bästa bad i livet”.

Att säga översvämning är väl att ta i, speciellt i dag då vi har bilder från Houston på näthinnan. Men jag kan plaska med fötterna, om vi säger så. Och det vill man ju inte riktigt kunna på ett badrumsgolv.

Jag tittar upp från plasket och möter min spegelbild. Ser en lite uppgiven kvinna. I en riktigt illasittande träningsbehå. Fortfarande med paranix i håret. Tänker att det fanns en tid då en dusch var… enklare. Längtar tillbaka i tiden. Eller framåt i tiden. Till en tid då jag igen kan kliva över tröskeln i badrummet och veta att allt är som det ska.

Men det är långt dit. Vittnesbörd från föräldrar till tonåringar tyder på att det tyvärr kan vara riktigt, riktigt långt dit. Så långt fram vill jag verkligen inte.

Småbarnstiden i åtminstone vår familj är kaotisk, högljudd och helt oförutsägbar, men jag vill inget annat nu. Att hoppa över det här ovälkomna plasket i badrummet är att hoppa över så väldigt mycket annat också. Så galet härliga saker. Saker som gör livet. Saker som är livet.

Barnen lägger sig, jag får äntligen duscha och mitt hår doftar havtorn. Jag sätter mig ner vid bordet och äter lite mikrovärmd zuccinilasagne, den som jag aldrig hann äta då den var varm. Just den här stunden är helt utan kaos och ljud och oförutsägbarhet. Jag läser Katarina Gäddnäs ljuvliga kolumn i dagens Kyrkpress och just den här kvällen landar den helt rätt i min 34-åriga själ.

Allt har i sanning sin tid. Varje tid har sina översvämningar i badrummet (nu sa jag det i alla fall) och varje tid har de där sakerna som gör själva livet.

Jag längtar ingenstans.

Bild: Maria Hedengren

Vi har haft årtusendets familjesommar. Alla har varit lediga i tio veckor. Vi har badat i familjetid. Vi har nästan drunknat i den. 

Jag trodde att vi därmed hade lagrat familjetid så att den skulle räcka fram till påsk. Men tid är en ovanligt färsk färskvara och den tid vi hade tillsammans i mitten av juni värmer tydligen inte alls nu i slutet av augusti. Dessutom verkar det vara svårare än vanligt att vara ifrån varandra när man inte har behövt vara det under en så lång tid. Det där lagret av tid som jag hade hoppats på känns mest som ett hopplöst underskott. 

I år är vardagen ovanligt svår att anpassa sig till och i går fick vi ta emot en lång lista över klagomål från ett barn. En av punkterna handlade om att vi föräldrar jobbar alldeles, alldeles för mycket. Det då efter att båda har varit lediga sedan början av juni. 

Jag var själv hopplöst trött i går och det var frestande att bara slakta feedbacken. Det hade inte ens varit speciellt svårt eftersom det mesta var helt orimligt. Men det hade ju inte lett till något gott alls. I förhållande till mina barn är jag nämligen helt ointresserad av att ha rätt, men superintresserad av att det känns rätt. För dem.

Så i stället ägnade jag och Fredrik dyr vuxentid efter läggdags åt att fundera på vad barnet egentligen sa. Vad som menades, vad som kunde läsas mellan raderna bara man orkade texttolka ens lite. Och vi fattade några beslut som vi tror att kan kapa några klagomål från listan. 

Ibland är kärlek att visa var gränserna mellan rimligt och orimligt går. Och ibland är kärlek att bekräfta det orimliga om det finns något rimligt och viktigt bakom. Ibland är det lätt att veta vilken kärlek som behövs när och ibland är det så svårt att det inte går.

Inte älskar vi dem på rätt sätt alla dagar. Men vi älskar dem alla, alla, alla dagar och tror och hoppas att det blir bra så. 

Då i början av juni. När tiden kändes evig.

I dag är en av de bästa dagarna. Det är jag och min Fredrik och vår Hilde. Ett stort barn har dagis och ett större har skola och nu får vi tre göra vad vi vill.

Tror jag. 

Fredrik har andra planer. Det ska städas.

Jag känner hur livsglädjen rinner ur mig när han börjar använda s-ordet. Vissa ord borde vara förbjudna innan klockan tio på förmiddagen och det ordet tillhör definitivt dem. 

Jag antyder att jag inte vill förstöra hela tisdagen med att städa hela dagen. Jag föreslår att vi plockar samversgrant i dag och att någon (jag syftar naturligtvis på Fredrik) får dammsuga och städa golv i morgon. Fredrik gör ont ännu värre genom att med stort allvar konstatera:

– Det är bra. Vi måste nog dela upp det. Det kommer ju att ta flera timmar. 

Det är som om han har glömt vem han talar med. Eller som om han aldrig har träffat mig. Hur kan han tro att jag ska bli mer inspirerad för städningen genom att han påpekar att den kommer att ta länge? Flera timmar? Jag hade tänkt mig en en timmes grej. Högst. Redan det kändes övermäktigt.

Vissa dagar tänker jag mig att min räddning ligger just där; att jag alltid tror att det tar bara en timme att städa. Den som får gå omkring och tro så får ju onekligen gå omkring och ha det ganska bra. 

Och alla dagar vet jag att min räddning ligger i att jag fick just honom. En man som vet att det tar flera timmar, men som ändå föreslår. 

Vi har plockat en hel timme. Båda två. Fokuserat och målmedvetet och effektivt. Vi hann med vardagsrum, tambur och nästan kök. 

Han hade rätt. Flera timmar.

Ibland frågar vi oss själva varför barnen diskar så sällan i sommarhuset. Varför man tydligen måste vara myndig för att kunna förbarma sig lite över kärlen. Men så tittar vi på glasen som barnen anser sig ha diskat och vi behöver liksom inte ställa frågan en gång till. 

Jag är inte det minsta kinkig. Jag är ganska sunkig, faktiskt. Men inte ens jag skulle kunna kalla de här glasen diskade. 

Inte konstigt att barnen kommer undan. 

Så är hela familjen äntligen samlad igen. Vi stornjuter av att få vara tillsammans. Vi pratar om vad vi gjorde förra veckan på våra olika håll, om hur mycket vi har saknat varandra och om hur gott det är att nu få dela livet igen.

Alltså nej. Tyvärr inte. Så där har vi det faktiskt inte alls.

Redan vid frukosten var världskriget igång. En stängde in sig i sitt rum och vägrade kommunicera med någon blodsbunden. Vid lunchtid några timmar senare hör jag hur Fredrik säger att han vill resa tillbaka till fjällen. Ett barn har slagit ett annat så att det blöder ut munnen och nu har det blödande barnet utsett sig själv till oskyldigt offer. Samtidigt som alla andra vet att det var just det barnet som utdelade första slaget.

Suck.

Men alltså nej. Egentligen inte. Så där har vi det faktiskt inte heller.

Inte bara så där.

För mellan varje världskrig som utspelats hemma hos oss i dag har vi också hunnit stornjuta av att få vara tillsammans. Vi har pratat om vad vi gjorde förra veckan, om hur mycket vi har saknat varandra och om hur gott det är att få dela livet igen. Och vi har menat det.

Nåd är att vi glömmer ganska snabbt. Och att vi hänger med i svängarna.

Den stora återföreningen. Inte alls som jag hade hoppats. Men precis som jag hade trott.

Vi fem. Fotograferade av Maria Hedengren.

Jag längtar bort från barnen ibland. Och ibland gör jag det till och med ofta. Men från honom längtar jag faktiskt aldrig. Jag har noll behov av paus från min Fredrik. 

Nu är vi tillsammans igen, efter nästan en vecka ifrån varandra. På många sätt hade jag det jättebra under veckan som gick – en ljuvlig syster var här hos mig – men på alla sätt är det bäst när han är hos mig. 

Jag vet inte om jag är halv utan honom. Det är kanske att ta i. Men jag vet att jag är helare när han är hos mig. Och att jag är ledsnare utan honom. 

En selfie på en sommarresa. 

Vi vill så gärna att livet ska vara rättvist, men det är inte det. Vi önskar att vi skulle kunna få veta och förstå varför, men vi får inte det. 

Vi får bara livet. Som det är. 

Och det är som det är. 

Ibland är det så rikt och vackert. Ibland så rått och hårt. Alltid märkligt. 

Mitt eget är som det brukar. Märkligt rikt och vackert. Men runt mig faller världen, som Marit Sahlström sa en gång. 

Jag får kalla kårar när jag tänker på ubåten som blev den unga kvinnans död. Det är så fruktansvärt obehagligt på så många nivåer. Det är mardröm man inte ens kan föreställa sig. Det är en berättelse som knappt skulle vara trovärdig nog för en kriminalroman. 

Och det är ännu en död kvinna. Dödad av ännu en man. 

Jag vet att det inte är alla män.Men det är nästan alltid män. Det är en ytterst liten del av männen, men fortfarande är det ytterst långt män det handlar om. Vare sig det är dödsvåld inom hemmets fyra väggar, skott i en skola eller hugg på ett torg så är det nästan alltid män. 

Vad tror du att det beror på? Och vad tycker du att vi ska göra åt saken? Det är så svårt. Och så avgörande. Så livsavgörande. Bokstavligt talat.

Min älskade, älskade son. Jag vill ju att han ska få bli en man som aldrig någonsin skulle kunna. Så där som alla mödrar vill. Så där som alla mödrar tyvärr inte får.