Familjens mest intensiva medlem är på sensommarresa. Det är lugnt och skönt och tyst. Inget bråk, inget trots, inget morgonstrul. Det är lite för tomt och lite för tråkigt och alldeles för lite härlighet. Vår mest intensiva är intensiv åt alla håll, allra mest åt de härliga. 

Hon som inte kan ta en sensommarresa bara så där fick stanna hemma. Och jag misstänker att också hon saknar. Nästan lika mycket som jag. 

Hennes man vill inte ha sex med henne. När hon vill drar han sig undan. Och när hon och barnen lagt sig drar han fram datorn. Och tittar på när andra har sex.

Hennes mans porrberoende har dödat hans lust till henne.

Jag har hört samma berättelse av några olika kvinnor. Inte många – men några. Det är en berättelse som alltid berättas med sorg, hjälplöshet och besvikelse. Ofta också med skam, och det gör mig på något sätt ännu mer illa. Och det förklarar kanske till en del varför det är några och inte många som har berättat.

Det är sällan porren ifrågasätts, nästan alla frågor om den besvaras av experterna med att det är helt normalt och så länge det känns bra är det bra. Men nu höjs fler och fler röster om att porren har också riktigt fula sidor. Kriminolog Nina Rung uppmuntrar i aftonbladet föräldrar att skapa sig en bild av den porr som barn i dag ser. Den porr som barn börjar konsumera när deras medelålder är tolv år.

För en tid sedan fick jag ett meddelande av en kvinna som frågade om ville dela hennes berättelse.

Den är hennes, inte min. Och här är delar av den:

”Jag och min man hittade varandra redan som unga. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi gifte oss, köpte hus och fick barn. Vi levde i ett lyckligt, tryggt och kristet äktenskap. Trots att småbarnstiden ofta var kaotisk och tröttsam så hade vi det underbart tillsammans, vi skrattade ofta och vi älskade ofta.

Ända tills porren smög sig in i vårt förhållande. Kärlek byttes sakta ut mot nonchalans. Ömhet byttes ut mot respektlöshet. Sanning byttes ut mot lögner. Skratt byttes ut mot tårar. Till slut stod vi där, en skadad man och en trasig kvinna i spillrorna av det som en gång varit ett lyckligt och tryggt äktenskap.

Jag vill bara säga åt dig, snälla, låt bli knapptryckningen som för till porr. Den ena knapptryckningen leder till den andra och plötsligt är du fånge i en massa sexuella orgier. Det är inte värt skadorna, smärtan och trasigheten som detta kan föra med sig i ditt äktenskap. Det är inte värt det. Inte om du frågar mig. Inte om du frågar min man. Och inte om du frågar våra barn.

Har du redan fastnat? Till stor tröst vill jag hälsa dig att det finns hjälp att få, det finns nåd och det finns förlåtelse. Och du kan få chansen att börja ett nytt liv, som innehåller så mycket mera kärlek och skönhet än du någonsin drömt om.”

Ingen tolvåring som med sund nyfikenhet närmar sig porren vill skada framtida livskamrater och barn. Ingen vill bli beroende, ingen vill fastna. Men för en del av de tolvåringarna blir det så. Och de blir ju inte färre. 

Jag vill skydda mina barn mot vridna bilder av människor. Jag vet inte hur det ska gå till, men jag tror på att tala med våra barn också om det svåra. Kanske i synnerhet om det. Hellre lite för tidigt än lite för sent. Hellre lite för mycket än lite för lite. 

Men förstås inte så att man måste vara godare och modigare bara för att man heter Hassan. Också en Hassan måste få vara lika feg och rädd som en Matti. Också en Hasan måste få välja att skydda sitt eget skinn framom att offra en arm för en döende medmänniska. 

Ingen ska någonsin behöva förtjäna sin plats. Kan man ens? Vi är ju alla människor. Med världens högsta värde. 

Vi kan inte kräva mer av den som heter Hassan än vi kräver av den som heter Matti. Ingens hjältedåd får bli en berättelse om vilken kravnivå som gäller om man inte råkar vara född med den lottovinst som ett finländskt medborgarskap är. 

Men jag bara älskar modet, vem som än visat det. Ryser varje gång jag tänker på dem som störtat mot faran för att rädda och hjälpa. Jag undrar om jag själv skulle våga. Jag undrar om mina barn skulle förlåta mig om jag vågade och priset var att de förlorade sin mamma. Värmer då tanken på en mor som åtminstone inte var någon liten lort? Värmer den så mycket att en moderlös slipper frysa?

Vad gårdagens förövare heter vet vi inte ännu. Men vi vet att hans namn inte är Matti Meikäläinen. 

Vad några av gårdagens hjältar heter vet vi däremot redan. Och vi vet att någon hjältes namn är Matti Meikäläinen och att en annan hjältes namn är Hasan Alazawii och en tredjes Hassan Zubier. 

Vi vet därmed vad vi egentligen alltid har vetat; ondska kommer i många olika förpackningar. Och det gör godhet också. Genom att med all makt försöka skydda oss mot det ena kan vi ofrivilligt avskärma oss från det andra. Både ock kan nämligen finnas i alla möjliga namn och i alla möjliga människor. 

I dag gråter mitt hjärta med världen. För att så många människor är så brustna. Och för att så många människor är så hårda. 

Herre, förbarma dig. Som vi säker på kyrkiska. 

Vi är på sjukhus. Igen. Den här gången träffar Hilde en fysioterapeut. Vi blir välsignade med ännu en människa som är proffsig, noggrann och förtjust i vår dotter. Hilde verkar förstå vad som gäller. Hon vissr alla konster hon kan. Och hon kan många. Tillräckligt många. Nästan för många. Hon är tydligen till och med ovanligt tidig med vissa saker. 

Att få höra det är balsam för min själ. 

Det som både vi och fysioterapeuten hade trott att var det första mötet av många visar sig vara det första och i nuläget enda. 

Igen en gång får vi lämna sjukhuset med lätta steg. Igen en gång förstår vi att vara tacksamma.

Så hände det sig att livet gav mig en svåger till. En undebar. En god och stark och klok man med en av de ärligaste blickar jag någonsin mött. En man som ser på Hilde på ett alldeles speciellt sätt. En man som jag bett för långt innan jag kände honom.

Han vet mycket om död. Kanske för mycket. Men han vet ännu mer om liv. 

I dag sommarpratar Patrik. Om hur det är att förlora en son och om hur det är att en kort tid senare förlora en fru. Om hur det är att leva mitt i sorgen och efter sorgen. Och annars bara leva. Som om det någonsin fanns något ”bara” med det.

Sommarens i särklass bästa och viktigaste sommarprat. Lyssna här. 

– När jag dör tar jag med mig ett pussel så vi kan pussla tillsammans i himlen.

Det var det sista han sa till mig i går, min älskade lilla Arv.

Det är vår grej. Att pussla tillsammans och att spela tillsammans. I dag spelade vi ett spel som inte heter pictionary men som fungerar på samma sätt. Jag blev till en början lite lätt irriterad på att min medspelare valde bort de flesta korten. 

– Det här är alldeles för svårt. Det här kan jag inte rita, sa han.

Och när jag sedan märkte att de kort som kändes övermäktiga var till exempel blomma och päron blev jag betydligt mer än lite lätt irriterad. Det är klart han kan försöka sig på ett päron! Liksom.

Men när jag sedan såg resultaten av de kort han ansåg att han klarade av att måla ersattes min irritation med något som påminde om förståelse för att så många andra kändes övermäktiga. Eller tycker du att det är uppenbart vad de här föreställer? 

Gissa frimodigt i ett kommentarsfält nära ditt. 

1. 

2. 

3. 

4. 

5. 

Vi hade en fin stund. Nästan som en himlastund.

(I väntan på gissningar och facit kan vi påminna oss om att han i tiderna var rätt svår som medspelare i alias också.)

En av årets absolut bästa dagar är här. Skolåret kör igång igen. Man får återse sina kära gamla elever och man får lära känna nya som snart kommer att vara lika kära för en. Det finns en nästan magisk förväntan i luften. Om det finns en dag när allt är möjligt så är det just den här dagen. 

Men här ligger jag kvar i sängen. På väg ingenstans. Det här skulle ha varit min nionde skolstart i den skola som jag älskar att jobba i. Jag kunde ha fått bli grupphandledare för en helt ny grupp i dag och få lära känna en helt ny årskurs. Jag kunde ha fått fortsätta jobba med tvåorna, de som gav mig så mycket glädje och energi under den trötta gravida perioden förra hösten. Och jag kunde ha fått göra det kanske roligaste av allt roligt; hjälpa abiturienterna i mål.  Jag kunde ha fått tro på unga människor och hoppas tillsammans med dem. Hjälpa dem att se sina styrkor och hjälpa dem att bära sina svagheter.

I stället ligger jag kvar i sängen. På väg ingenstans. Det blir ingen skolstart för mig i år. Jag ska vara hemma med Hilde. Det känns värdefullt och fint. 

Och jag vet att jag inte kommer att ångra det. Alls. Men jag vet också att jag kommer att sakna. Mycket. 

Så kan det vara. Så får det vara. 

Jag i klassrum. 

Tjugofem år efter alla andra har jag upptäckt instagram. Man kan ju hamna var som helst! I dag har jag till exempel hamnat på inte en utan TVÅ sidor (om det nu heter det så, jag vet inte – jag är ju tjugofem är efter) som är typ fanpages för Sigrid och Samir. Det var på många sätt en väldigt förvirrande upplevelse och skulle förtjäna ett eget inlägg i sig. Och det kanske faktiskt får det någon gång. 

Men inte nu. 

För i dag har jag också hamnat på flera olika sidor (?) som vill få mig att leva ett hälsosammare liv. Äta bättre och träna mer. Jag har sett en massa före-och-efter-bilder på lättklädda kvinnor och efter bara några sådana bilder insåg jag ett faktum som sedan kvarstod genom hela eftermiddagens nätsession; jag är deras före-bild. Så som de här kvinnorna ser ut på den sorgliga bilden till vänster ser jag ut varje dag. 

Gör det mig sorglig? 

Säkert i någons ögon. Kanske rentav i mångas. Men inte i mina egna. Jag mår alldeles för bra för att se mig själv som sorglig. Jag är frisk, jag är hyfsat stark och min själ mår väl. Och på något sätt har jag ju redan nått den där efter-bilden då. Vad spegelbilden säger väger ingenting i jämförelse. 

Jag tror att jag ser ut som de flesta andra. Men vi ser så sällan de flesta andra. Vi ser bara den där egna spegelbilden och de där perfekta kropparna som nästan ingen av oss har genetiska möjligheter att ha. Då är det ju förstås lätt hänt att man känner sig lite misslyckad. Och inte blir misslyckandet svårare att uppnå när någon annan verkar ha stulit en bild på just mig och använt den som sin egen tragiska före-bild.

Därför väljer jag noga vad jag matar min själ med. Den mår väl och det ska den få fortsätta göra. Jag ska jag nog hänga rätt lite på just de här instagramsidorna. Kanske jag satsar mer på Sigrid och Samir? 

Bilden har ingenting med någonting att göra. Men den har av förekommen anledning aldrig tidigare visats. Och det är ju alltid värt något. 

På pappret var det här världens bästa sommar. En lärarledig jag och en föräldraledig Fredrik. I kombination med en studieledig syster och en föräldraledig svåger. Och alla dessa sommarlediga barn som hör ihop med oss. 

På pappret var det här världens bästa sommar. Och i verkligheten blev det också just precis så. 

Vi har fått fira en junivecka i den lilla byn utanför Umeå som är vårt semesterparadis. Vi har fått resa till Astrid Lindgrens värld med de godaste av vänner. Vi har fått fira midsommar i samma by med samma systers familj och med en annan syster och hennes man. Vi har fått fira deras bröllop – en dag som jag för alltid kommer att minnas med fladder i hjärtat. Vi har också fått fira bonussysterns bröllop och ytterligare ett brudpar. Vi har fått ett golv i sommarhusets salong, men vi har inte gett avkall på att ha duschen där. Vi har fått många dagar helt utan måsten. Vi har fått vara på sommarläger. Vi har fått vara med föräldrar och svärföräldrar. Vi har fått äta oerhörda mängder glass. Vi har fått simma. Vi har fått sticka mycket. Läsa en del. Springa lite. Vi har fått se våra barn leka i timmar också femtiotredje dagen med kusinerna. Vi har fått vara med de där älskade vännerna som fattas alla vardagar. 

Vi har fått så mycket. Hur skulle man kunna annat än vara djupt tacksam nu? Och hur skulle man kunna annat än vara djupt melankolisk nu? 

Men så har vi ju också fått komma hem. Till vårt alldeles egna hem. Och redan nu, den djupa melankolin till trots, tror jag mig minnas att jag älskar det här hemmet och det här livet som vi har här. Det liv som vi valt. Det liv som är vårt. 

Bild: Matilda Audas Björkholm